Tidskriften POP revisited

Tidningen Pop blir blogg

[POP #9:2] Spacemen 3 – Revolution EP

Spacemen 3 - Revolution EP

Spacemen 3
Revolution EP

[Fire, 1988]

ALLA som köpte skivor med Velvet Underground lär ha startat egna band. Musiken fick dem att göra en hel del andra saker också. I Legs McNeils intervjubok »Please Kill Me« berättar Ronnie Cutrone, medlem i Velvets och Warhols danstrupp The Exploding Plastic Inevitable, att det som drog honom till Lou Reed och New York var »the dark side«. 1966 hade det uttrycket inget med Darth Vader att göra, utan syftade på »vaselinbarerna« i Greenwich Village dit man gick om man var cool. Ronnie hade piskat och bundit sina vänner i Exploding Plastic till tonerna av »Venus in Furs«, han hade tagit amfetamin och han var ung och snygg. Så han gick till Ernie’s, en bar där Lou Reed och fotografen Billy Name brukade hänga. Där stod vaselinburkar uppradade på bardisken mellan askfaten. Man tog en klick och sedan gick man iväg till ett separat rum och skinkade på varandra. Ronnie var hetero, men hans hjärna var fylld av så mycket knark, piskor, rock’n’roll, läder och stjärndrömmar att han böjde sig framåt och tog emot. Alla som någon gång verkligen älskat låtar som »Sister Ray« eller »I’m Waiting For the Man« skulle ha gjort exakt samma sak som Ronnie.

Jag vet i alla fall att Jason Pierce, alias Jason Spaceman, skulle ha gjort det när han startade Spacemen 3 i Rugby 1983. Han och kompisen Peter Kember, som bytte namn till Sonic Boom, älskade Velvet Underground över allt annat och klädde sig i svarta läderjackor och solglasögon. De lärde sig två ackord, men nöjde sig ofta med att bara spela ett — eftersom det lät mer Velvet. Deras två första album, »Sound of Confusion« och »The Perfect Prescription«, är fuzz-fester utan like men »Playing With Fire« är albumet där deras motto »taking drugs to make music to take drugs to« dras till sin spets.

Singeln »Revolution« är allra bäst. Jason mumlar i mikrofonen att han är trött på människor som säger åt honom vad han ska göra. »A lot of people in a lot of high places don’t want you and me to destroy ourselves«. Ett ackord surrar genom hela låten och det monotona beatet snos rakt av från Velvet-trummisen Moe Tucker. »Hold on a second«, hejdar sig Jason efter några minuter. »I smell burning/And I see a change coming around the bend«.

Han ger oss bara fem sekunders betänketid innan vi gör revolution. »Just five seconds of decision to realize that the time is right«. Det är politik som aldrig blir mer komplicerad än en tegelsten kastad mot en polisbil, eller en Shell-flagga i lågor. Men framför allt är det enorm rockmusik.

Jason Spaceman har aldrig gjort något lika bra. Spiritualized, bandet han startade efter Spacemen 3, manglade skönt på tre album innan de släppte ett lika pompöst som meningslöst livealbum från The Royal Albert Hall. Nu är de ett »spännande«, »sinnesutvidgande« rockband. Och Jason kommer nog aldrig att hitta tillbaka till den mörka sidan.


Fredrik Strage

Postat i:Fredrik Strage, POP vol 2 #9, , , ,

One Response

  1. […] #9:2] The Field Mice – Emma’s House EP 66. <a href="https://popviminns.wordpress.com/2014/06/04/spacemen-3-revolution-ep/”>%5BPOP #9:2] Spacemen 3 – Revolution EP 67. <a […]

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Kategorier

%d bloggare gillar detta: