Tidskriften POP revisited

Tidningen Pop blir blogg

[POP #9:2] McCarthy – Red Sleeping Beauty

McCarthy - Red Sleeping Beauty

McCarthy
Red Sleeping Beauty

[Pink, 1986]

IBLAND är musikvärlden orättvis och obegriplig. Jag ställde mig frågan för tolv år sedan och jag undrar än i dag: varför slog aldrig London-kvartetten McCarthy igenom? De hade allt man kan begära av ett popband, men ändå gick det mesta snett.

»Everyone from the rest of the world is going to attack us«, var en rad från »For the Fat Lady«, ett extraspår på tolvtumsversionen av andra singeln »Red Sleeping Beauty«, och »everyone« skulle kunna ersättas med den engelska musikpressen. Det var deras oförståelse och cynism som till slut tog knäcken på McCarthys textskrivare och sångare Malcolm Eden. Här kommer det fram ett band med de snärtigaste, mest omedelbara poplåtarna sedan The Smiths dagar och som om inte det vore nog hade de i Malcolm Eden den rödaste socialisten sedan Billy Bragg (som lustigt nog växte upp i samma område som McCarthy och gick i samma skola, Barking Abbey Comprehensive). Ändå blev de totalt ignorerade.

Kanske gick de över någon slags osynlig gräns och enbart låttitlarna skrämde säkert iväg många: »We Are All Bourgeois Now«. »The New Left Review #1«. »The Procession of Popular Capitalism«. »The Home Secretary Briefs the Forces of Law and Order«.

McCarthy hade otur. De var ett av banden på New Musical Express samlingskassett »C86« och precis som de flesta av de banden avfärdades McCarthy som för mesiga. MESIGA? Det mest hårdfört politiska popbandet på hela åttiotalet. Inget annat band var så anti-Thatcher. Deras benhårda socialism borde ju ha tilltalat en musikpress som nästan undantagslöst är socialistisk, men så fan heller. McCarthy lade av. Järnladyn spöade skiten ur arbetarna. Malcolm Eden försvann till Paris för att skriva en roman. Gitarristen Tim Gane startade Stereolab med flickvännen Laetitia Sadier, som kom med i McCarthy mot slutet. Eden gav för övrigt ut ett par plattor under namnet Herzfeld (nej, jag har inte heller hört dem) på Stereolabs bolag Duophonic, men efter det har ingen hört av honom.

Jag minns vad Malcolm sade när jag intervjuade McCarthy i Scarf Studios i London, sensommaren 1987: »We’re ignored«. Det hugger tag i bröstet när jag tänker tillbaka på hans ord.

»Red Sleeping Beauty« är föregångaren till allt det som Belle And Sebastian står för: makalös popmusik, politisk envishet, stolthet, oberoende. Synd att inte fler har upptäckt det.


Terry Ericsson

Postat i:POP vol 2 #9, Terry Ericsson, , , ,

One Response

  1. […] and Down the Slope 56. The Triffids – Wide Open Road 57. Felt – Ballad of the Band 58. McCarthy – Red Sleeping Beauty 59. Shop Assistants – Safety Net […]

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Kategorier

%d bloggare gillar detta: