Tidskriften POP revisited

Tidningen Pop blir blogg

[POP #9:2] Fire Engines – Candyskin

Fire Engines - Candyskin

Fire Engines
Candyskin

[Pop Aural, 1981]

PRECIS som det är sant att kläderna kan vara viktigare än musiken, är det också sant att idén kan vara viktigare än genomförandet. Fire Engines är det bästa liveband jag någonsin sett — fast jag har aldrig sett dem. Men Fire Engines hade en bättre idé om vad en rockkonsert egentligen kan vara än något band jag sett.

I stället för att bli underhållare åt en publik — det finns något äckligt förutsägbart i mötet mellan en rockpublik som vill dyrka och en artist som vill dyrkas — ville Fire Engines att deras konserter skulle vara ett statement. Eller en levande installation om man så vill. En upplevelse som skulle vara ny och annorlunda, oförglömlig, för den som bevittnade den.

Följaktligen gick dessa fyra skottar upp på scenen, otroligt snygga med svarta skjortor och snaggat hår back’n’sides, och spelade bara i 20 minuter. Stenhårt och med diskanten uppvriden till max. Utan att tala med publiken. Dessutom vägrade Fire Engines av princip att spela extranummer.

Publiken hatade dem (dålig valuta för pengarna), arrangörerna vägrade snart befatta sig med dem, men de få som förstod, som journalisten Paul Morley, förstod så mycket att de gick hem och skrev som brinnande bävrar om bandet som återupprättade rockens förlorade heder. Och några år senare snodde The Jesus And Mary Chain, själva stora Fire Engines-fans, samma koncept rakt av för sina första kaotiska konserter.

Fire Engines var även totalt kompromisslösa när det gällde att göra skivor. Postcard Records var intresserade att skriva kontrakt med dem, men Fire Engines ville inte befatta sig med gulliga kattungar på omslagen och söta små vykort instoppade i konvolutet. Deras skivomslag var i stället brutala färgxeroxvarianter med klara färger: ett av dem med rått kött på bilden. Plus att de till skillnad från Postcard-banden mer var intresserad av rytm och ljud än nynnbara melodier.

Fire Engines gjorde bara tre singlar och ett minialbum. På »Lubricate Your Living Room« ville de göra en slags motsvarighet till Enos ambientskivor fast med en kompakt ljudvägg i stället för en diskret sådan. »Lubricate Your Living Room« var ett temaalbum, givetvis utan hitsinglar, och idén var verkligen att man skulle spela skivan medan man dammsög hemma i vardagsrummet. Ljudet är extremt: inget mellanregister. Allt som hörs är dov bas och trummor, som låter som de vore inspelade i en källare, samt framför allt sinnessjuka gitarrer med maximalt uppvriden diskant. Bra? Njae, men en briljant idé.

Vid ett tillfälle föll dock allt på plats även musikaliskt för Fire Engines. »Candyskin« är inte bara lysande i teorin utan även i praktiken. En skev och avig poplåt, den låter nästan som det är fel på vinylen, men som mynnar ut i en refräng ingen kan motstå. Medan attityden är punk och refrängen är soul för stråkarrangemanget närmast tankarna till country. Bisarrt på pappret men fullständigt självklart när man hör det. Det fanns dagar 1981 då jag enbart lyssnade på Fire Engines.


Jan Gradvall

Postat i:Jan Gradvall, POP vol 2 #9, , , ,

One Response

  1. […] Alice Underbar 36. Marine Girls – On My Mind 37. Josef K – Sorry For Laughing 38. Fire Engines – Candyskin 39. New Order – Ceremony 40. Aztec Camera – Just Like Gold 41. R.E.M. – Radio […]

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Kategorier

%d bloggare gillar detta: