Tidskriften POP revisited

Tidningen Pop blir blogg

[POP #9:2] Dr. Häglunds testamente

Dr. Häglunds testamente

För sex år sedan skrev Kjell Häglund en ledare i den här tidningen om rockkritiker som inte följde med sin samtid, som envist höll fast vid sina gamla idoler och surt muttrade om Costello-kopior och att det var bättre förr. Nu har Kjelle blivit en av dem. Han tycker att han har rätt till det, eftersom han levt med popmusik i ett kvarts sekel och »karvat i popens cancer«. Vi gav honom chansen att förklara sig.

VI ÄR MÅNGA som känt det, och kanske alltför många som genom åren försökt säga det: att rocken var bättre förr. Jag har alltid envist hävdat motsatsen, eftersom det hör till en kritikers huvuduppgifter att för alltid förstå och förfäkta det nya. Problemet är att för att göra det måste man förstora detta nya på bekostnad av det gamla.

För varje gång jag spelar en ny importsamling med klubbmusik avstår jag från ännu en lyssning på storverk som Frank Sinatras »Only the Lonely«, Scott Walkers »4«, Beach Boys »Pet Sounds« eller Bachs Goldbergvariationer. För varje snabbspolning genom nyhetshögar med ung hip hop förlorar jag en chans att förlora mig i de Jacques Brel-plattor som Scott Walker förlorade sig i, eller de vilda italienska operor och flygande holländska fugor Bach brann för. Jag har inte ens riktigt hunnit fatta såna basicgrejer som hur Bach kunde bli så vimmelkantig av Vivaldi. Ty varje gång jag bryr mig om ännu en Charlatans-comeback eller ytterligare en sångerska i Brand New Heavies avstår jag från att låta min förståelse och passion för musik djupna.

Och varje gång en ny artist fokuseras i en recension förpassas en gammal artist i viss glömska — och för varje ny skivrelease i varje ny subgenre åldras rockmusiken och drabbas av sin egen glömska.

Det är en ofrånkomlig degeneration som drabbar all musik. Svensk folkvisa var vild och vacker för hundra år sedan, i dag är den gammeldans och musikalisk gravvård. Viss jazz kan fortfarande vara galen och genial, men mest för att det är så extremt svårt att köra upp nya vägar i den exploaterade terrängen — de få som lyckas framstår som klassiker redan under sina lärlingsår, även om ingen av oss har en aning om hur bra till exempel Joshua Redman egentligen är eller kan bli.

Och det är exakt samma sak med rockmusik. Den ordnar sig fint i blomsterarrangemang på kyrkogården och lever i flämtningar, som tända ljus vid förfäders gravar. Det är samma korta veke och stumma stearin i Manic Street Preachers och Radiohead som i tradjazzen på Stampen.

En sida skivrecensioner i en dagstidning ger en slående bild av hur en popkritiker prioriterar sitt lyssnande: han eller hon betar ständigt av nyheter men går sällan tillbaka till rötterna, vars trådar på sin höjd ligger kvar jordiga och outforskade i recensentens halvglömda uppväxt.

Det borde finnas en bevisbörda inom rockkritiken, och den borde ligga på det nya. En kritikers minimikrav på en ny artist borde vara att denna måste klara av att skriva låtar som inte skrivits förr och spela dem utan att härma. Beck är inte bra för att han har en snygg attityd och fräckhet, han är bra därför att han skriver bra låtar. Weeping Willows är dåliga därför att de klänger i rockträdet som härmapor. Men det som ändå binder samman Beck och Weeping Willows är banden bakåt i tiden. Om vi liksom Willows ägnade mer tid åt att upptäcka värdena i det tidiga amerikanska sextiotalets tearjerkingpop skulle vi slippa stå i givakt inför Willows privata, oförtjänt skivutgivna gravvård. Och om vi liksom Beck lyssnade mer på Earth Opera och Pearls Before Swine skulle vi inte skriva så mycket om hans snygga attityd utan mer om det verkliga, historiska värdet i hans sånger.

Så här i sista numret av POP vill jag inte bara ställa mig i gubbledet och säga att det var bättre förr, utan faktiskt också leda det i bevis.

Jag har nämligen en teori om varför det var bättre förr, och det har inte med min egen stigande ålder och leda att göra. Tvärtom är det för att jag trots allt levt med popmusik i 25 år, och under i alla fall halva den tiden karvat i popens cancer, som jag klarar av att kasta fram följande förklaring.

Det jag placerar i mitt mikroskop är »studiomusiker«, ett begrepp som varit negativt laddat så länge jag kan minnas men som hade stort inflytande på hur musiken lät förr, och en minst lika stor input i dag. Och rockens förfall syns tydligt i skillnaden mellan hur studiomusikerna spelade förr, och hur de agerar i dag.

Förr så var det artisten, singer/songwritern, som var originalet, konstnären. Och studiomusikerna var hantverkarna som hyrdes in för att rama in geniet och få fragmenten att svänga.

I dag är det märkligt nog precis tvärtom. Artisterna, alla nya singer/songwriters, är inte längre bohemer med bluesen i blodet, de är medieanpassade mesar utan rockhistoriskt minne som hänger mer hos stylister än hos skivhandlare. Sophie Zelmani har lyssnat lite på Dylan, andra utgår från Beatles och Radiohead utan någon som helst inbördes rangordning.

De har knappt hört någon musik utöver Prince, Neil Young och möjligen lite Clash och Marvin Gaye. Deras låtskrivande är hobby- och chansartat därför att de härmar några få breda förebilder de har några plattor med hemma. Inte som sina motsvarigheter för 20 och 200 år sedan, de som plöjde rätt ner i rötterna och musikhistorien; inte som Keith Richards, Paddy McAloon, Tim Hardin, Brian Wilson eller Johanh Sebastian Bach.

Men det är då — när en ny artist fått skivkontrakt — den nya tidens studiomusiker kliver in. Plötsligt är det de som har de rätta influenserna, som lyssnat på djupet och kan sin rockhistorik. Bo Kaspers-maffian och alla de där översmarta husbanden man kan se i talkshower på teve kan varje rare groove och Bacharach-trick. Och de är polare med producenterna som också har enorma skivsamlingar, så tillsammans skapar de en modern popmusik som låter bättre än pop någonsin låtit tidigare — alltid med snygga lutningar mot soulhistorien, med lite slide och lite steel, lite Philly- eller Beatles-stråkar, »medvetna« moogljud… och det är alltid producenten och studiomusikerna som står för det där experimentella, för chanstagningarna. Artisterna har bara små, små låtar med små menlösa texter och härmapiga röster och lämnar hela fältet fritt för skivsamlarna att leka fram soundet.

På sextio- och sjuttiotalet var förhållandet som sagt det motsatta: artisterna var konstnärerna med experimentella visioner; producenten och studiomusikerna hade skivbolagets uppdrag att slipa av kanter och göra musiken mer lättillgänglig.

Denna sjukliga förändring i rockens gener är densamma som drabbat andra musikformer som stelnat och blivit fossila: att det till slut blir etablissemanget som värnar om experimenten; att det »farliga« är formaliserat. Det är exakt vad som gjort jazzen till vad den är i dag, men även vad som får genre efter genre inom klubbkulturen att stelna.

Och det är därför dagens musik de facto är sämre än förr.

En ung människa som älskade musik på sextio- eller sjuttiotalet hittade snabbt fram till några klassiska favoritskivor och rotade sedan vidare djupt ner i historien. En ung artist i dag börjar, vid samma ålder, med — för att ta ett exempel — tredje generationens Byrdskopior och tycker sig ha »rotat« färdigt när han eller hon nått Bob Dylan, Neil Young eller Beatles.

Om tjugo år kommer det inte längre ens att vara självklart att kunna rota sig ner till Neil Young. Och när folk om fyrtio år försöker famla efter rockrötter kommer kanske fler att fynda originalplattor med Ride och Charlatans än Byrds och Electric Prunes.

Samtidigt är alla nya artister små söta tjejer från Norge som heter Lene och producenterna och studiomusikerna planlägger soundet:

»Lite Rickie Lee Jones-feeling i voicen va… Och så kör vi lite skruvade Tom Waits- och Portishead-beats med Nick Drake-stråkar… och lite steel och lite slide och så får Stoffe komma hit med moogen.«


Kjell Häglund

Postat i:Kjell Häglund, POP vol 2 #9,

One Response

  1. […] Dum-tutu-tju. Dum-tutu-tju. / Den överskattade sanningen / Det enda sanna amerikanska bandet / Sedan viskar han artistens namn / Dr. Häglunds testamente […]

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Kategorier

%d bloggare gillar detta: