Tidskriften POP revisited

Tidningen Pop blir blogg

[POP #9:2] Sedan viskar han artistens namn

Sedan viskar han artistens namn

»The Boy Is Mine«, »It’s Not Right But It’s Okay«, »I Can Love You«, »If You Had My Love«. Peka på en R&B-producent som gjort bättre singlar de senaste två åren och du pekar rätt ut i luften. Med Gud som exekutiv producent gör Rodney Jerkins vackra popmelodier hemma i Pleasantville, New Jersey. Och han får Fredrik Strage att tro på musik bakom pärleporten.

DET VAR FÖRRA hösten, på en sylta vid Hötorget i Stockholm, som jag hörde Rodney Jerkins första gången. Där låg klubben Three The Hard Way som jag gick till eftersom de spelade ragga och R&B och det kändes häftigt att hänga med invandrarungdomar. En gång tog jag med en vän och då kom en pårökt kicker fram och frågade om vi var syskon. »Ligger ni med varandra, liksom? E ni bögar? Va?«. Det var sådana repliker som gjorde Three The Hard Way till en bra klubb. Man kunde alltid inbilla sig att man var i Kingston eller Harlem.

Klockan var nästan tre på morgonen när DJ:n, efter flera timmars tokragga med Beenie Man och Mr. Vegas, spelade Brandy & Monicas »The Boy Is Mine«. Jag hade hört den förut. Jag visste att den var producerad av Rodney Jerkins. Jag hade hört flera av hans andra låtar också, som Mary J. Bliges »I Can Love You« och Joes »Don’t Wanna Be a Player«.

Men det var först den här kvällen som jag verkligen hörde Rodney Jerkins. Harpintrot till »The Boy Is Mine« landade som glitter på alla som dansade. De första bastonerna pumpades ut ur högtalarna och Brandy och Monica började sjunga.

Jag hade aldrig hört något så vackert. Jag tänkte på hur Brian Wilson måste ha känt sig den där gången han var nära att köra av vägen för att »Be My Baby« spelades på radion. Jag tänkte (trots att jag inte tror på Gud och trots att jag har skivor med Christian Death) att det måste vara exakt så musiken låter i himlen.

Just de harporna, just de kärleksfulla, lätt nasala rösterna. Just den tryckande basgången.

Själv säger Rodney att »The Boy Is Mine« är bra eftersom kvinnor tycker om den. »When we get in the club and these harps come on, females know there goes their little ghetto anthem.«

Men han skulle inte ha något emot om det blev ett spirituellt anthem också. I Vibes septembernummer förklarar han att hans kristna övertygelse är en förutsättning för arbetet vid mixerbordet. »I try to put God first. He’s the executive producer of all my projects, everything I do.«

Rodneys far Fred Jerkins Jr. är pastor i The Evangelical Fellowship Church i Pleasantville, utanför Atlantic City i New Jersey. Han såg till att hans söner lärde sig spela musik som små. De fick pianolektioner och sjöng i kyrkokören. Storebror Fred Jerkins III hade en gitarr och ett trumset och Rodney smög in i hans rum och spelade varje gång han gick ut.

Familjen Jerkins hade inget emot sekulär musik, men Fred tillrättavisades bestämt av föräldrarna när de hittade Marvin Gayes »Sexual Healing« på skivspelaren. Rodney smusslade hem kassetter med det sexiga swingbeatbandet Guy. Hans mamma slängde dem varje gång hon städade hans rum, men han fortsatte köpa nya. Guys andra album »The Future« knockade honom helt. Han kunde inte sluta spela det.

I början av nittiotalet började bröderna Jerkins göra musik på riktigt. De hjälpte sin farbror Charles att spela in ett gospelalbum. Sedan gjorde de ett hip hop-album, »On the Move« tillsammans. Fred gav ut det på sin egen etikett Jerkins Music Entertainment och Rodney rappade — om Jesus, för säkerhets skull.

Han tjatade till sig en Akai MPC-60-sampler från sin far. Han fortsatte skriva låtar och producerade Triple Threat, en soulgrupp från Ocean City. När de uppträdde på en musikmässa i Atlantic City fanns Guys frontman Teddy Riley i publiken. Han gillade inte gruppen men tyckte att beatsen var sköna. Några telefonsamtal senare satt Rev. Fred Jerkins Jr. i en bil med sin son och körde hela vägen ner till Rileys studio i Virginia. Rodney var så upphetsad när han fick träffa sin idol att han sprang rakt mot honom, med en DAT-tejp i högsta hugg, och greps av livvakterna.

Riley spred Rodneys namn bland skivbolag och musiker. Snart kom de första riktiga uppdragen, han fick jobba med nykontrakterade artister som Horace Brown, Casserine Young och Hodge. Efter att ha remixat Vanessa Williams låt »The Way That You Love« fick han 1996 producera hela Gina Thompsons debutalbum »Nobody Does It Better«. Sedan ringde Mary J. Blige och Rodney gjorde fem spår på albumet »Share My World«. Singeln »I Can Love You« blev hans första hit med en andraplacering på den amerikanska R&B-listan. Sedan producerade han Joes »Don’t Wanna Be a Player«, Monica & Brandys »The Boy Is Mine«, Whitney Houstons »It’ Not Right But It’s Okay«, Monicas »Angel of Mine«, Brandys »Top of the World« och Jennifer Lopez »If You Had My Love«. Hösten 1999 är han, vid 22 års ålder, lika efterfrågad som Babyface, Dallas Austin och Teddy Riley tillsammans.

Liksom Puff Daddy omger sig med producentlaget The Hit Men har Rodney tre ständiga medarbetare: textförfattaren LaShawn Daniels, trumprogrammeraren Harvey Mason Jr. och brorsan Fred som även gör musik på egen hand. De jobbar helst i studion som Rodney byggt i ett gammalt garage hemma i Pleasantville, med hjälp av Rev. Jerkins som blivit hans manager och farbror Paul Jerkins som äger Starlight Electrical Contractors Inc. och fixat strömförsörjningen. »The whole Jerkins family has been a big contributing factor to the area«, sade Pleasantvilles borgmästare Ralph Peterson i våras och Rodney lovade att han skulle fortsätta stödja sin hembygd. »I’m on top of the world«, skröt han i The Press Of Atlantic City. »But there’s no place like home«.

Rodney kräver att artister skärper sig när de jobbar med honom. Ingen får dricka sprit, ingen får röka gräs eller cigaretter, ingen får ens svära. Det beror inte bara på hans kristna värderingar. Rodney vill att studiosessionerna ska vara lika rena och kristallklara som melodierna i hans huvud.

Han kallar sig The Darkchild och han kallar musiken, trots att den är ljusare än änglavingar och vitlackade limousiner, för »darkchild funk«. Visserligen gillar han att stoppa in ödesmättade orkesterstötar i låtarna och de flesta av texterna han skriver med LaShawn har en melankolisk jag-kommer-aldrig-mer-att-älska-känsla. Men hans skräckfilmsaktiga smeknamn finns nog mest där för att göra musiken mer dramatisk.

— Darkchild Nine Nine, viskar han i början av nästan alla låtar han producerat i år.

Sedan viskar han namnet på artisten.

Sedan släpper han loss de vackraste popmelodierna någonsin.

Men även om hans främsta kännetecken är alla loopade småharpor, pizzicatostråkar och akustiska gitarrer, så är rytmerna lika förbluffande. Ofta går basen och melodin, exempelvis Whitney Houstons »It’s Not Right But It’s Okay«, i ett lugnt, stadigt tempo medan små trumeffekter speedar fram och tillbaka. Allra bäst fungerar det i Houston-tjejerna Destiny’s Childs »Say My Name« som obegripligt nog inte har släppts på singel. Där gungar refrängen och verserna fram på ett stillsamt gitarrkomp, men bryggan mellan dem är en hysteriskt snabb, sockrad adrenalinrusch som får hjärtat att slå fort, fort, fort.

Rodney har redan kritiserats för att han rappar lite grann i låtarna han gör åt andra artister. Han säger att han inte vill bli någon Puffy, men jag skulle inte ha några problem med det alls. I »Say My Name« är det hans egen röst som dirigerar det allra tjusigaste partiet, efter 2 minuter och 50 sekunder när låten stannar upp och sångerskorna LaTavia, Beyoncé, Kelly och LaToya laddar batterierna inför refrängen.

— Where my ladies at? frågar Rodney.

— Ye-ye-ye-yeah, svarar de.

— Can you say that? C’mon, viskar Rodney.

— Ye-ye-ye-yeah, ye-ye-ye-yeah.

Gitarren droppar honung och keyboardstråkarna målar en regnbåge i bakgrunden.

— All the girls say, all the ladies say …

Wham! En trumpetstöt ur en Las Vegas-show.

— Ye-ye-ye-yeah, ye-ye-ye-yeah, fortsätter Destiny’s Child.

— Break it down.

— Oh-oh-oh-oh, wailar LaToya.

Det blir tyst i ett ögonblick tills Rodney tar micken igen.

— Uh-uh-uh! DC, take it to the bridge, c’mon!

Och så kommer den snabba bryggan igen, refrängen repeteras fyra gånger och efter det har Rodney Jerkins pulvriserat all annan musik som någonsin spelats in. Ingenting är bättre än det här.

»You ain’t heard nothing yet«, säger han själv och skryter om låtarna han spelat in med Michael Jackson till hans comebackalbum. De tillbringade våren i studion tillsammans och det gick rykten om att Rodney fått 40 miljoner dollar för att inte jobba med några andra artister utan bara specialdesigna ett helt nytt sound för Michael.

»All I can tell you is that it’s a sound you have never heard before in your life«, sade Rodney till Michael Jackson-sajten Angel International Hardcore Fanclub i april. »I’m concentrating on the uptempo’s, you know, the stuff that will make people dance.«

Hans favoritalbum med Michael Jackson är »Off the Wall« och, naturligtvis, »Dangerous« som producerades av Teddy Riley. Men han påstår att Michael är i bättre form nu, eftersom han blivit en balanserad familjefar. »We had a lot of fun«, säger Rodney i The Los Angeles Times. »I’d play the music real loud and we’d go crazy, pumpin’ fists, clappin’, cheerin’. His drive is unbelievable. He would call me at five in the morning in the studio, just to make sure everything was right.«

Parallellt med Michael Jackson jobbar Rodney med dussintals andra artister. Och hans sound är alltid elegant, till och med när han anlitas av en brittisk dussinsångerska som Shola Ama eller remixar Cleopatras tama »I Want You Back«-cover. Han har också startat sitt eget klädmärke Darkchild Clothes och skivbolaget Darkchild Records, vars första band är tjejerna So Plush. De ser exakt ut som Destiny’s Child. De låter exakt som Destiny’s Child. Och deras första låt »Damn (Should’ve Treated U Right)« (där de får hjälp av Queens-rapparen Ja Rule) är förstås hur bra som helst.

Rodney Jerkins får mig att längta efter ännu fler svarta girlgroups där medlemmarna heter LaToya, Keisha, Shaniqua eller Kamisha. Ännu fler sångerskor med bambiögon, slitsade klänningar och lösnaglar. Och ännu fler poplåtar som räcker till himlen och tillbaka.


Fredrik Strage

Postat i:Fredrik Strage, POP vol 2 #9, , ,

One Response

  1. […] Dum-tutu-tju. / Den överskattade sanningen / Det enda sanna amerikanska bandet / Sedan viskar han artistens namn / Dr. Häglunds […]

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Kategorier

%d bloggare gillar detta: