Tidskriften POP revisited

Tidningen Pop blir blogg

[POP #9:2] Det enda sanna amerikanska bandet

Det enda sanna amerikanska bandet

Los Lobos! Tex-mex! Rock’n’roll! Det finns bara ett band som är sant eklektiska, som har hur kul som helst, kväll efter kväll, och gör lika många låtar om hjärtan som bultar av kärlek som melankoliska sånger om ett brutalt USA. Det har gått arton år sedan han hörde dem första gången. Nu skriver Mats Olsson om bandet som håller honom vid liv.

JAG RÖKTE PÅ den tiden. Det är så längesen att Dukes Coffee Shop låg i Tropicana Motel innan motellet revs och Dukes fick flytta upp till Sunset Boulevard bredvid Whisky à Go-Go. Los Angeles var ett paradis. Jag hade på kort tid sett Blasters, Twisters, Heaters, Blenders, Stingers, Plimsouls, Three O’Clock och de fantastiska Top Jimmy & The Rhythm Pigs och satt en morgon vid disken på Dukes med ytterligare en mugg kaffe och en nytänd cigg och bläddrade i en färsk LA Weekly. Listor, band, klubbar. Under Ma Wongs i Chinatown stod: »Los Lobos. Tex-mex, rock’n’roll«.

Det var allt. »Los Lobos. Tex-mex, rock’n’roll«.

Jag gillade tex-mex och jag gillade rock’n’roll och körde samma kväll Sunset Boulevard hela vägen österut mot Chinatown, gick upp för en lång smal trappa till en nött och frityrosande kinakrog och stod efter spelningen fånig som en ivrig hund med slängande tunga i samma smala trappa och sa till David Hidalgo exakt samma fånigheter folk i min situation sagt till band efter spelningar så länge det funnits smala trappor, band och fans. Men jag visste inte att han hette David Hidalgo. Det visste jag inte förrän han skrev sitt namn, sin adress och sitt telefonnummer på mitt Prince-paket.

Jag sa att jag aldrig varit med om nåt liknande. Att jag aldrig sett maken. Att jag aldrig hört den musik jag trodde mig veta så mycket om spelad på det sättet. Jag sa inte då att Los Lobos är mitt favoritband alla kategorier. Inte att Los Lobos är det enda Sanna Amerikanska Bandet. Jag visste nämligen inte det då.

Los Lobos hade bara gjort en enda skiva på spanska, en skiva jag aldrig hört. Det enda jag visste var att en publik bestående av unga pojkar och flickor i fantasifulla rockabilly- eller punkkläder hade dansat så svetten stänkte till en musik som var en sprittande glad, sexig och dragspelsladdad mix av det bästa av Rockpiles otvunget hårdsvängande rock’n’roll, av Sir Douglas Quintets tex-mex och det jag inbillade mig var mexikansk folkmusik.

Jag ringde David Hidalgo dan efter och han sa att de skulle spela tre dar senare på Music Machine som låg utåt Stilla Havet till.

— Vi kan hämta dig, sa David.

Vi satt i en bucklig skåpbil, David, Cesar Rosas, Conrad Lozano, Louie Perez och jag och jag var med om soundchecken på Music Machine och vi åkte sen och åt och jag har än i dag ingen aning om var vi var för jag har aldrig sett den typen av syltor vare sig förr eller senare, men jag minns en gigantisk krog med fantastiskt vackra väggmålningar på mexikanska människor och platser, men jag vet inte riktigt vad jag åt för Los Lobos beställde och jag sa att »jag betalar« och jag har aldrig ätit så gott, eller haft så roligt för så lite pengar.

De berättade sin historia, att de börjat som ett cover-band som spelade på bröllop och fester i East LA, i de mexikanska invandrarkvarter de var födda, uppväxta och bodde i. De berättade att de en kväll spelade akustiskt, bara mexikansk musik, men med de rockinfluenser de försörjt sig på, och att det hade blivit succé och att ryktet spred sig om »a crazy mexican band, thinks they’re rock’n’roll« och minns jag rätt fick de — mer eller mindre som ett skämt — spela som förband till Public Image Ltd och spelade skiten ur dem.

— Men det var Blasters vi gillade, sa de.

Och historierna går isär här. Dave Alvin i Blasters säger att han hade hört Los Lobos och erbjöd dem att vara förband till Blasters men Phil Alvin sa en gång att Los Lobos stod utanför en klubb och tvingade på Blasters demotejper och att det var han, Phil, som erbjöd dem att bli förband, inte Dave.

Louie Perez sa: »Vi såg Blasters på ett ställe som hette Starwood och blev alldeles upphetsade och bad att få träffa bandet efteråt och vi fick komma hem till Phil Alvin och det visade sig att han hade huset fullt av 78-varvare med >nortenos<«.

Louie Perez sa också den gången: »Vi gillar ju inte bara rock, vi gillar all musik, från kinesisk folkmusik till blues. Att vi låter som vi gör beror på att vi tröttnade på de fabricerade ljuden i radio. Man kan kanske kalla oss originella. Jag hoppas nån tycker vi är ärliga.«

Folk brukar fråga mig om mitt absoluta favoritband och jag har aldrig vetat, jag har aldrig kunnat, men har de senaste åren fått ner det till tre band: Rockpile, NRBQ och Los Lobos. Rockpile för Nick Lowes låtar, den svårförklarade rockkänslan och svänget. NRBQ för humorn, det motsägelsefulla och svänget. Måste jag välja blir det Los Lobos. De har det Rockpile hade, de har det NRBQ har men de har allt annat också.

Varje gång jag läser eller hör om eller ser nåt nytt band eller nåt gammalt band som kallas »typiskt amerikanskt« blir jag förbannad för det handlar aldrig om Los Lobos och Los Lobos har mer »americana« i sin musik än nån annan. Och de inte bara behärskar utan är bäst i alla former av musik. Just den skickligheten och mångsidigheten arbetar emot dem. Nästan alla moderna rockskribenter svänger sig med ord som »eklektisk« (jag trodde länge de stavade fel och menade »elektrisk« men det lär betyda att man gillar olika musikstilar) och de faller alltid i sina egna fällor och förmår aldrig själva höra, dra fram, peka på eller älska nåt som är just — eklektiskt.

Den ende jag läst på sistone som tagit fram och beskrivit Los Lobos »This Time« som ett mästerverk och en klassiker är Jan Gradvall i Nöjesguiden; han pekade också på problemet: hade det inte varit »fem feta mexikaner« som gjort »This Time« hade den förmodligen toppat alla listor. Nu är ju inte Los Lobos fem feta mexikaner. De fyra ursprungliga medlemmarna är alla födda i USA, Steve Berlin, som spelade sax i Blasters, är från Philadelphia och det är bara David och Cesar som har — en viss rondör.

»Vart tog det glada partybandet vägen?«. Minns jag rätt stod det så om en Los Lobos-CD nånstans nån gång. Så — bara för att man en gång gjort en låt som heter »Anselma« och är en glad danslåt med dragspel så måste man alltid göra det? Det är bara i musik och fotbollslagstillhörighet det är en dygd att gilla en sak och aldrig nånting annat. Ingen äter ju enbart makaroner, alltid, för att det var så gott första gången man åt det. Jag älskar fortfarande »Anselma«. Jag får ett fett flott flin i ansiktet så fort jag hör inledningen. Jag skulle inte vilja kalla det dans men jag kan inte låta bli att röra mig. Men om jag bara brytt mig om »Anselma« hade jag valt att inte följa med på den musikaliska tripp som Los Lobos fortfarande tar mig på. Det är som om recensenter alltid vill låsa in och öronmärka musik och musiker. Jag menar, den som vet ett lillfinger om Los Lobos vet att bandet har en musikalisk integritet som är grundmurad och orubblig. Men tycker man inte att nyfikenhet är en dygd utan väljer att gräva ner sig i bekvämlighet och nostalgi, ja, då ska man inte bry sig om Los Lobos.

Det är snart arton år sen jag såg Los Lobos på en kinakrog i Los Angeles men jag har ännu inte landat. Förutom den där allra första spanska vinyl-LP:n har jag allt som Los Lobos gjort — jag har soundtrack till filmer jag aldrig sett bara för att de innehåller en fullständigt suverän Los Lobos-låt — och när jag nu i några veckor spelat allting från början till »This Time« kom jag på att jag kan varje skiva, jag vet exakt hur nästa låt kommer att låta; jag kan inte bara alla texterna, jag hör David Hidalgos gitarrsolon i huvudet och, det ska ni veta, det finns ingen bättre gitarrist. Precis som Los Lobos som helhet behärskar Hidalgo all musik; var det inte typiskt att när det gjordes en hyllnings-CD till Grateful Dead så var Los Lobos »Bertha« bäst och Hidalgo den som bäst förstod Jerry Garcia.

Texter, ja. Andra låten på Los Lobos första riktiga album heter »A Matter of Time« och är en av mina tio, kanske fem, favoritlåtar nånsin. Genidraget är att Los Lobos i den, på några minuter, berättar om en mexikansk man som lämnar sin fru och sitt nyfödda barn för att ta sig över gränsen till ett Kalifornien där gatorna är av guld. Den har en oemotståndlig melodi och David Hidalgos röst är en sorgsen ängels. Jag minns inte varför T-Bone Burnett och Elvis Costello var ute på en turné men jag såg dem i Konserthuset i Stockholm och — plötsligt gjorde de »A Matter of Time«. Los Lobos album hade inte kommit ut men jag hade den på en tejp och stod upp och skrek — »LOS LOBOS!!!«. Costello tittade upp mot där jag satt. Han hade också förstått att det var en kanonlåt.

Men det har hänt mycket sedan dess. Från den porlande gitarrocken på »By the Light of the Moon« har Los Lobos tagit oss över Ritchie Valens »La Bamba« till den fantastiska akustiska »La Pistola y el Corazon« över sidoprojekt som Los Super Seven, Latin Playboys, den karga bluesen hos Houndog och Cesar Rosas solo-CD till dagens »This Time«. De gör fortfarande blues och rock’n’roll men låtarna har blivit annorlunda, mer eftertänksamma, kanske melankoliska och betraktande över en värld och ett USA med mord, våldsbenägna ungdomsgäng, ensamma och utblottade mödrar till sentimentala och vackra ballader om hjärtan som bultar av kärlek eller spricker av sorg. Och där de gamla influenserna var strikt mexikanska har Los Lobos i dag närmat sig en världsmusik som låter sydamerikansk eller kubansk utan att för den skull tappa sin sexighet. Det sägs att medan Hidalgo och Louie Perez är de som är det musikaliska samvetet i gruppen är Cesar Rosas den som är rock’n’roll — men det är bara delvis sant; det är Cesar som skrivit många av de vackraste mexikanska balladerna, det är han som skrivit »Cumbia Raza« på »This Time« och det är han som skrivit och sjunger det glömda mästerverket »Little Japan« på Los Lobos förra CD, den grymt underskattade »Colossal Head«.

Om Los Lobos har en visionär det att medmänsklighet och passion också ingår i den amerikanska drömmen. Men, egentligen kom de bara för att dansa, spela och sjunga. Los Lobos spelade på KB i Malmö den 5 september i år. Det var en himmelsk kväll. Jag fick ett e-mail från en man efteråt: »Vad var det de tyckte var så roligt?« De tyckte det var roligt att spela. Överviktiga, fel, utan image och alldeles för gamla stod de där och hade hur kul som helst ytterligare en kväll. De körde Freddy Fenders klassiker »Wasted Days and Wasted Nights« och jag hade aldrig hört dem göra den förut och Cesar sa att, »äh, vi bara kände för den«. Där har ni 25 år av erfarenhet, av att spela varje kväll, av att älska musik. Som förut stod jag där igen och flämtade om hur bra det hade varit och sa fånigheter som »tack för att ni finns, ni håller mig vid liv«, och jag kom ut bakvägen på KB och David Hidalgo stod där. Han pekade bort mot hörnet där tidningen Arbetet ligger.

— Mannen med vagnen där, säljer han hot dogs, sade han.

— Ja, sa jag.

— Tror du han tar dollar, jag har inga svenska pengar, bara en dollar.

— Jag bjuder dig på den, sa jag.

Det fanns inga nattöppna krogar så när jag äntligen fick chansen att bjuda tillbaka för matorgierna i Los Angeles blev det — en varm korv.

— Jag är lessen för det, sa jag.

— Nej, nej, det är precis vad jag behövde, sa David,

det är en god korv.

— Jag är så glad att ni finns, sa jag.

Vi var båda röda om kinderna.


Mats Olsson

Postat i:Mats Olsson, POP vol 2 #9, ,

One Response

  1. […] Dum-tutu-tju. / Den överskattade sanningen / Det enda sanna amerikanska bandet / Sedan viskar han artistens namn / Dr. Häglunds […]

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Kategorier

%d bloggare gillar detta: