Tidskriften POP revisited

Tidningen Pop blir blogg

[POP #9:2] Den överskattade sanningen

Den överskattade sanningen

Det finns människor som säger att popmusik blir bättre av att den är »sann« och »riktig«. De vill ha reda på om texter är självupplevda, vad artisten egentligen menade med den och den låten. Men musiken blir sällan bättre av att vi får reda på de sakerna. Madeleine Levy vill ha sina myter i fred. Nu tänker hon strunta i sanningen. Hon vill att popmusiken ljuger för henne.

DÅ EN TRÄNAD recensionsläsare möter ord som »äkta«, »på riktigt« och »självupplevd« i en text, då vet han eller hon att det är dags att börja lyssna. För det som är sant, det är automatiskt bra. Många musikrecensioner är uppbyggda enligt ett schema där recensenten inleder med att berätta artistens »sanna« historia.

»När Jason Spaceman var åtta år var han en mycket omogen pojke. Han hade inga lekkamrater i sin egen ålder och gick därför till sandlådan och lekte med barn som slog honom med sina spadar och kastade sand på honom.« Sedan följer partiet där recensenten säger sig veta att det är »smärtan från de åren« eller »förödmjukelserna från den tiden« som hörs eller märks i musiken. Sedan är recensionen slut och skivan har fått åtta av tio eller fyra av fem bananer utan någon annan motivering. Som om det räckte att smärtan i musiken funnits på riktigt för att skivan ska vara bra. Det är som att säga att filmer baserade på en sann historia skulle vara bättre än andra.

Det är de inte. Oftast är de sämre.

Jag vill att popmusiken ska ljuga för mig och jag tror den skulle ruttna bort och dö om den alltid måste vara sann. Sanningen är som verkligheten — den räcker inte till. Och det är när sanningen inte är tillräcklig som vi behöver popmusiken. Eller litteraturen. Eller filmen. Eller konsten.

Jag tror att jag från och med nu ska strunta i sanningen. Jag har bestämt mig för att sluta bry mig om huruvida De La Souls »Jennifa« verkligen hette precis så, om bitterheten på Mary Lou Lords briljanta »Got No Shadow« är självupplevd eller påhittad.

När det gäller riktigt begåvade historieberättare som Elvis Costello och Bryan Ferry är det absurt att ens spekulera i huruvida berättelserna är sanna. Det är hur bra man är på att hitta på som räknas. Att kunna berätta en bra historia om någon annan är minst lika mycket värt som att kunna redovisa för sin egen.

Det gäller att komma ihåg att det är så, annars blir man snabbt en besviken rockjournalist. Särskilt om man måste träffa de som gjort musiken man gillar allra bäst. Sanningen kan smaka rätt bittert och sanningen om Velvet Underground är för mig den bittraste av dem alla.

Jag trodde att jag visste var jag hade dem. Att jag hittat mitt sätt att lyssna till Velvets. Identifikationen var total. Jag lyssnade på »Candy Says« som handlade om Candy som hatade sin kropp, ville ta en promenad iväg från sig själv och förstå sådant som kvinnor pratar diskret om. Candy var plötsligt jag, en tonåring i Stockholm som aldrig kunde få byxorna att sitta som de skulle. Inte hade rakt hår. Så småningom visade det sig att den där Candy som talade via Lou Reed var en man som klädde sig som kvinna. En transvestit eller transsexuell som bodde i New York, tog droger och försökte ta livet av sig flera gånger innan hon slutligen lyckades 1974. Innan dess gjorde hon pianoshower på CBGB’s som folk skrattade åt.

I min lägenhet i Stockholm sitter en inramad bild på Moe Tucker precis innanför ytterdörren. Världens absolut coolaste och mest nyskapande trummis. Den varmaste och personligaste, vars trumljud man aldrig kan ta miste på. Moe Tuckers trumslag uttrycker för mig innebörden i det missbrukade ordet »organisk«. Hennes trumslag lät som pulsen av det New York jag, ett par år efter Candy Darling-missförståndet, lärde känna via böcker, filmer och såklart musik. Moe Tuckers trumspel låter som en upprymd människas hjärtslag. Eller kanske som ett hjärtfel. Jag såg, och ser fortfarande, henne och Velvet Underground som centrum i mitt musikaliska solsystem. De lät som svärta och depression, som drogproblem, kärleksproblem, desperation.

Velvet Underground känns som ett destillat av min skivsamling, från uppenbara lärjungar som Luna, tidiga R.E.M., bob hund, The Only Ones, Pavement, via Johnny Thunders sena »Hurt Me« inspelad i en parisisk källare och så naken och rå att det skär i hjärtat till Will Oldham och Bill Callahan (Palace respektive Smog), Spain, David Bermans Silver Jews och så vidare. Från Stereolabs »Cybeles Reverie« med stråkarna från Jane Birkins »Jane B« till Serge Gainsbourg, Francoise Hardy och Sylvie Vartan. Jag kan hålla på i en evighet. Jag tror att dessa artister hänger ihop. Alla har de en förmåga att överraska mig, att göra musik så som ingen annan musik låtit. Jag trodde att musiken jag lyssnar på kunde sammanfattas med ord som experimentell, annorlunda och innovativ.

Sedan träffade jag Moe Tucker i New York. Hon menade ingenting alls med sin musik. Hon ville att Velvets skulle låta som Rolling Stones eller Bo Diddley. Hon gillade inte att band skrev nya låtar utan ville helst höra covers. Att nytt skulle vara ett positivt laddat ord hade aldrig föresvävat henne. Hon kunde inte sluta prata om att ha roligt. Det var det enda som var viktigt. Det skulle vara roligt att spela annars var det ingen mening. Att ta musik på allvar förstör bara det roliga.

Det var vad hon sa. Jag försökte länge förklara bort det. Till slut tvingades jag inse att jag lagt en oerhörd massa tid på att lyssna på popmusik, och kanske ännu mer tid på att tänka på popmusik, men att jag borde ha roligt, det hade knappt korsat min hjärna.

Ett tag senare pratade jag med Stephen Malkmus i Pavement. Han hade bra svar på nästan alla mina frågor men när jag frågade honom om popmusik kunde förvåna honom sa han bara »Ehm, ehm hmm, tja. Det var ju förvånande att Nirvana slog igenom«. Men då pratade han om en förvånande publikreaktion snarare än musikalisk förvåning. Han tänkte lite till, föreslog lite slött soundet på My Bloody Valentines »Loveless« och kom till slut fram till att popmusik inte någonsin förvånar honom. Och Stephen Malkmus gör ändå vad jag vill kalla »förvånande« musik i rakt nedstigande led från just Velvet Underground.

Jag har ytterligare ett exempel. Jag träffade Jacques Wolfson i Paris för inte så länge sedan. Han är en liten mani pensionsåldern som gjort underverk för fransk popmusik i och med sitt drivande sätt och sin stenhårda kontroll över skivbolaget Disques Vogues. Jag ska inte trötta ut er med att räkna upp alla stjärnor han upptäckt och alla fantastiska popskivor han förverkligat. Men han har aldrig tagit musik på allvar. Han tycker att de låtar som säljer bra under en lång tidsperiod är de bästa, det som folk dansar till på många ställen samtidigt har automatiskt kvalitet. Vi kom rätt bra överens men vi kunde naturligtvis inte diskutera musik. Jag med mitt allvar och mina krav på att musik ska förvåna och vara viktig. Han förstod ingenting. Han bara stirrade och frågade hur många exemplar Pavements första singel sålt.

Man kan naturligtvis fråga sig varför jag intervjuar popmusiker om jag nu tycker att deras sanningar är värdelösa. Det kommer nog, ärligt talat, aldrig att sluta förbrylla mig. Jag skulle kunna sluta läsa om popmusik och sluta prata med människorna som gör den. Jag skulle definitivt kunna sluta läsa New Musical Express, det vore nog bara bra för mig. Men jag står därpå W.H. Smith-butiken på Rue de Rivoli i Paris varenda söndag med musiktabloiderna i handen. Jag älskar popjournalistik. Jag kan inte hjälpa det.

Frågan är vad ska man ta sig till när musiken talar ett språk men de som skapat den säger något annat eller ingenting alls? Kanske är det därför jag är nyfiken på vilken färg Thurston Moore har på sockorna.

Kanske skriver jag om popmusik därför att jag föredrar lögnen, fantasin, allt det som man inte riktigt kan sätta ord på. Att vara popjournalist är ofta att jaga det som är på låtsas. Det är därför låtar baserade på en sann historia inte automatiskt har ett högre värde än de sånger som artisten hittat på. En bra rockjournalist bör hylla lögnen och det påhittade i musiken. Det gäller att skriva sin egen musikhistoria. Att ta reda på vad som verkligen hände men också att våga strunta i det.

Först då får musiken eget liv.


Madeleine Levy

Annonser

Postat i:Madelaine Levy, POP vol 2 #9,

One Response

  1. […] Dum-tutu-tju. / Den överskattade sanningen / Det enda sanna amerikanska bandet / Sedan viskar han artistens namn / Dr. Häglunds […]

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Kategorier

%d bloggare gillar detta: