Tidskriften POP revisited

Tidningen Pop blir blogg

[POP #9:2] Dum-tutu-tju. Dum-tutu-tju.

Dum-tutu-tju. Dum-tutu-tju.

The Ronettes »Be My Baby« är Brian Wilsons favoritskiva. Den fick honom att skriva några av nittonhundratalets vackraste sånger i The Beach Boys. Den fick honom att gå så långt in i musiken att han tappade spelkulorna för gott. Och den fick Andres Lokko att åka hem till Brian i S:t Charles, Illinois, för att prata om musiken som varar för evigt.

DET HAR VARIT en lång och märklig dag. Jag sitter i framsätet på en Range Rover, Brian Wilsons Range Rover, och lyssnar på en countrystation på bilradion. Brian Wilsons fru, Melinda, sitter bakom ratten och skjutsar mig från parets ena hem i idylliska lilla S:t Charles in till Chicago.

— Hur gick intervjun? frågar hon.

— Ganska bra, tror jag.

— Berättade Brian historien om när han hörde »Be My Baby« med The Ronettes första gången?

— Ja.

Lång tystnad.

— Det är en fantastisk historia, säger hon. Gillar du »Be My Baby«?

— Jag älskar den.

— Är det sant? Jag tål den inte, säger hon och rynkar på sin plastikopererade näsa.

— Varför då?

— Jag vaknar till den varenda morgon. Det har jag gjort varje dag sedan jag och Brian gifte oss. Han vaknar alltid före mig på morgnarna och plötsligt så hör jag »Be My Baby« på högsta möjliga volym dundra genom hela huset. Varje morgon. Jag tål inte den där låten. Den kommer att driva mig till vansinne.

Melinda Wilson suckar.

— Jag kan inte för mitt liv förstå varför Brian är så besatt av den.

* * * * *

Melinda Wilson inser det inte själv, men hon har just gett en helt ny innebörd till klichén »min fru förstår mig inte«.

Hon föredrar Garth Brooks framför The Ronettes och längtar tillbaka till Kalifornien.

Sista biten av bilresan sitter vi bara tysta tills hon släpper av mig utanför mitt hotell på The Loop.

* * * * *

Dum-tutu-tju. Dum-tutu-tju.

* * * * *

Intervjun med Brian gick egentligen inte alls bra. Intervjuer med Brian Wilson kan inte kategoriseras som bra eller dåliga. De är möten med en man som i The Beach Boys skrev några av nittonhundratalets allra’ vackraste sånger och gick så långt in i musiken att han till slut tappade spelkulorna för gott.

Det finns hundratals väldokumenterade historier om Brians väg in i vansinnet någon gång i mitten av sextiotalet, än fler om hans sjuttiotal då han bosatte sig i sitt sovrum och inte kom ut på tio år.

Många har försökt intervjua honom sedan dess. Nick Kents artikelserie i NME, »The Last Beach Movie«, från mitten av sjuttiotalet var det första och kanske mest lyckade försöket, Don Was TV-dokumentär »I Just Wasn’t Made For These Times« ett annat, och BBC:s påkostade serie om rockhistorien, »Dancing in the Streets«, ägnade ett avsnitt åt Brian Wilson och girlgroup-eran. Avsnittet hette »Be My Baby«.

Varje gång har Brian suttit vid sitt piano och än en gång berättat sin historia om hur han hörde The Ronettes första gången. Den enda historia han aldrig glömmer, den enda historia som inte drogerna, medicinerna eller terapimetoderna lyckades sudda ut.

* * * * *

Det är tidigt i maj 1998 i källaren till en nybyggd villa på Dover Hill Road i S:t Charles. Brian Douglas Wilson ställer sig upp, tar mig artigt i hand och presenterar sig: »Hi, my name’s Brian Wilson«.

Han säger det som om jag inte hade en aning om vem han är eller varför jag kommit dit.

Brian är döv på ena örat och pratar konstant ur ena mungipan, som om halva hans ansikte vore förlamat. Han hör allt i mono. Han är inte kapabel att småprata, han svarar inte på följdfrågor, han uppfattar dem nog inte ens. En mening som innehåller två frågeställningar gör honom förbannad.

Han ger nästan uteslutande korta svar. Ju längre fråga, ju kortare svar. Oftast bara »ja«, »nej« eller »va?«.

Det är först när frågorna handlar om Phil Spector, om The Ronettes och »Be My Baby« som han svarar med sammanhängande meningar.

Du verkar älska »Be My Baby« över allt annat?

— Ja, det är min favoritskiva. Den kommer att vara för evigt. Ingen annan musik kommer i närheten av »Be My Baby«.

— Dum-tutu-tju, dum-tutu-tju.

Brian blundar medan han imiterar Hal Blaines trum-intro med munnen.

— När jag hörde den första gången på radio blev jag helt förskräckt. Den gick igång på bilradion just så … dum-tutu-tju … dum-tutu-tju … och jag skrek till min flickvän »vad är det här?«. När Ronnie började sjunga var jag tvungen att köra av vägen och bara lyssna tills låten var slut.

Brian skrev genast »Don’t Worry Baby«, den i mitt tycke allra, allra bästa av Brian Wilsons makalösa kompositioner, och presenterade den för Phil Spector som The Ronettes nästa singel. Phil Spector ville inte ha den.

— Det finns saker i livet som jag inte har kontroll över. Och »Be My Baby« … Phil Spector … är en av dem. Den sången … jag blir aldrig av med den … jag känner mig så otillräcklig när jag hör den.

— Du förstår, det är nästan som om Spectors musik inte finns på riktigt. Och jag hör den alltid i huvudet. Alltid.

Varför har du och Phil Spector aldrig gjort något tillsammans?

— Jag vet inte … det vore svårt och säkert väldigt annorlunda jämfört med annat jag har gjort. Men, oj vad jag skulle vilja att det blev av någon gång. Och det kanske det blir. Jag hoppas det.

Du samarbetar fortfarande ibland med Van Dyke Parks?

— Ja, det händer att vi lyssnar på Phil Spectors skivor tillsammans.

Strävar du efter en andlig dimension i musiken när du skriver?

— Jag letar fortfarande efter något andligt som kan ta musiken till ett högre plan. Som »Be My Baby« gjorde med mig.

Det verkar som om musiken är en religion för dig?

— Ja, definitivt! Musiken är min religion. Det är det enda språk, det enda uttryck jag känner till som kan uttrycka en känsla. Musiken är det enda sätt jag kan visa mina känslor på. Det är därför »Pet Sounds« fortfarande är så omtyckt, tror jag. För att det är en skiva fylld med kärlek och den är gjord med kärlek. Och folk behöver kärlek.

Hör du alltid musik i huvudet?

— Ja. Men jag skriver inte så ofta. Bara när jag känner mig inspirerad. Det finns så många låtar som jag aldrig lyckats skriva klart, som jag återkommer till hela tiden.

När jag nämner något om en eventuell turné ser han helt skräckslagen ut.

— Måste jag? Jag vill inte.

Han är andfådd när han säger det, det verkar som om han skulle börja hyperventilera vilken sekund som helst. Man vill ge honom en papperspåse att andas i.

När jag frågar om hans bror Carl, som nyligen dött i cancer, tappar han tråden direkt.

— Jag är så ledsen… vad var frågan igen?

Inspireras du av någon ny musik?

— Nej, Phil Spector är min inspirationskälla … Jag gillar Bob Dylan.

Lång paus.

— Hans senaste album var blues.

Gillar du blues?

— Nej, egentligen inte alls.

Varför?

— Det finns inga melodier i bluesen.

Du medverkade på ett hyllningsalbum till Woody Guthrie häromåret…

— Woody Guthrie? Gjorde jag? Jag vet ingenting om Woody Guthrie eller om hans musik.

Lång tystnad.

— Jag kan inte svara på den frågan. Den var för lång. Va? Är vi klara snart?

Och så sitter han bara tyst och stirrar rakt fram.

Plötsligt springer en liten hundvalp in i rummet där vi sitter.

— Molly! skriker Brian.

— Det här är min hund. Vad hette du nu igen?

Andres.

— Andres, det här är Molly.

Eh, hej, Molly. Har du någonsin övervägt att flytta ifrån Kalifornien för gott?

— Nej, aldrig. Varför? Jag vet inte. Jag har aldrig ens tänkt tanken.

Känner du att du har mycket att leva upp till när du skriver nya låtar?

— Nej, inte alls. Jag gillar att vara jag. Jag vaknar på morgnarna, jag äter frukost, går till jobbet och försöker skriva något. Känner jag mig ledsen någon dag så hjälper det att skriva en låt. Musiken tar aldrig slut. Det finns alltid en melodi kvar att skriva.

Du har gjort oerhört många sånger och hela album som vi aldrig har fått höra. Vill du att de ska släppas?

— Ja, någon gång måste de göra det. Jag vill att folk ska få höra allt jag har att säga.

Vilka är dina egna favoritsånger?

— Av de jag skrivit själv? »Surfer Girl«.

Varför?

— Det är en bra låt. Väldigt bra. Vacker melodi.

Önskar du ibland att du hade skrivit »Be My Baby« själv?

— Varje dag. Det går inte en dag utan att jag tänker på det.

Brian Wilson hörde »Be My Baby« första gången för 36 år sedan och han har fortfarande inte landat.

Dum-tutu-tju. Dum-tutu-tju.


Andres Lokko

Advertisements

Postat i:Andres Lokko, POP vol 2 #9, , ,

One Response

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Kategorier

%d bloggare gillar detta: