Tidskriften POP revisited

Tidningen Pop blir blogg

[POP #9:2] Vi kallade den POP

Vi kallade den POP

»If anyone should ever write my life story, for whatever reason there might be, you’ll be there between each line of pain and glory, because you’re the best thing that ever happened to me, you’re the best thing that ever happened to me«.

GLADYS KNIGHT & THE PIPS, 1973

Okej. Det är slut nu. Över. Finito. Adios. Det här är det sista numret av tidningen POP. Det blir inga fler POP. Har jag något att säga innan vi lägger ner för gott?

Nej, egentligen inte. Allt som borde sägas har redan sagts i alla artiklar och recensioner sedan det allra första numret senhösten 1992. Det har varit en sjuårig kamp på liv och död. Det har varit en evig kamp mot dinosaurierna.

Tidningen POP stod för sanningen i en tid då charlataner, lögnare och idioter tilläts trivialisera det vi älskar. Det var därför vi startade POP. Någonstans är det också därför vi nu lägger ner POP. Jag tror att de vann. Nu får de mörka mediakrafterna spelplanen för sig själva igen. Sida vid sida, tillsammans hjälps de åt, som någon gammal hippie uttryckte det. Vi har kämpat mot idioterna som trodde att de gjorde just det när de egentligen bara gapade lydigt och svalde skiten. Vi har aldrig kämpat mot skivbolagen, bara sett dem som distributörer av musik. Aldrig som vare sig något mer eller mindre. Vi visste vad vi gjorde, vi visste varför vi gjorde det och vi var de enda — ja, de enda — som sket i konsekvenserna. Det är därför POP har gått på knäna. Vår integritet var för stark, vi vägrade ge efter. Gjorde Expressen eller Aftonbladet det? Fan heller. De gapade lydigt och satte ännu en Britney Spears på omslaget till sina vämjeliga fredagsbilagor. Vuxna män och kvinnor accepterade långsamt att deras uppgift var att »intervjua« och »analysera« barnkultur som marknadsförs på TV3.Och när de lyckas få Lasse Holm att hoppa av något värdelöst TV-program tror de att de har vunnit, att de uppnått en moralisk seger.

Vi gjorde precis vad vi ville. Ville vi vandra i Professor Longhairs fotspår i New Orleans så fick vi något skivbolag att betala flyg och hotell och sedan fick Lenny jävla Kravitz vänta hur länge han ville på journalisten från POP som flugits dit. Fuck the consequenses! Vår journalist satt redan på en veranda och drack Jack Daniels med Aaron Neville. Fick vi inte som vi ville bad vi dem dra åt helvete. Fuck the system! Use it up and wear it out! Det har vi gjort. Till slut var vi de enda som stod kvar på barrikaderna, alla andra hade gett upp, alla andra hade gapat och svalt så länge att de hade glömt bort anledningarna till varför rock’n’roll är det gångna århundradets viktigaste uttrycksform: För att den kan få oss att göra något själva och slänga regelböckerna. Det här landet är fullt av gamla rockjournalister som gör vad de blir tillsagda för att de vill behålla sina jobb. Om rock’n’roll är en pensionsförsäkring så vill vi inte vara med. För vi tror på soulmusik, vi tror på rock’n’roll, punk, hip hop och gospel. Ni kommer att be om syndernas förlåtelse när ni ligger för döden, var så säkra.

Vi var de enda som höll lågan för punken — i vilken form den än visar sig — vid liv. Jo, det fanns fanzines. Från SA och Nowhere till Gidappa och Benno och några hundra andra. Respekt. Respekt och shout outs till alla som gett blanka fan i vad staten och kapitalet försökt lura på oss, i vad de sagt åt oss att tycka, i vad de försökt få oss att svälja. Vi gav aldrig upp, vi kämpade till sista blodsdroppen.

Nu är det er tur. Gör er egen tidning! Take no heroes, only inspiration. Vad har vi lärt oss? Lita inte på män i bockskägg. Knark är gott. Jesus saves. Get your rocks off. Äh, jag vet inte. Det är slut nu. Över. Finito. Adios. Men jag tror inte att vi gjorde den här långa resan förgäves. Jag är övertygad om att vi faktiskt åstadkom något med POP, något som inte kan räknas i upplagesiffror eller pengar. POP var alltid så mycket mer än bara en tidning om musik. Det förstod till och med våra mest inbitna belackare, men de var alltid för rädda för att erkänna det. Så de skrattade åt oss, avfärdade oss. Människor har alltid skrattat åt det de inte förstår. Det blir ju enklare så. »Mest beundrar jag människor som kan ta livet som ett skämt«, som Erland Josephson uttryckte det i Ingmar Bergmans »Scener ur ett äktenskap«.

Vi förväntar oss inga priser, inga tacktal eller tårar. Vi är värda mer än så. Det är du också. Glöm aldrig det. Keep the faith.

Hej då,

Andres Lokko, sent i november 1999

Postat i:Andres Lokko, POP vol 2 #9

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Kategorier

%d bloggare gillar detta: