Tidskriften POP revisited

Tidningen Pop blir blogg

[POP #8:2] Album: UGLY DUCKLING – Fresh Mode

UGLY DUCKLING

Fresh Mode

1500 Records/import

Ugly Duckling är Dizzy, Andycat och DJ Young Einstein, tre vita killar från Long Beach som tycker att hip hop var bättre förr. Då var det nämligen en fest, förklarar de på sin hemsida, och man behövde inga R&B-refränger eller gangstafasoner. »Hip hop was evolving more flavorful ways of looking at things instead of >I’m big and bad and I have big nuts<, being a little more openminded«, säger Andycat. De stör sig på att många av dagens rappare gömmer sig bakom masker i stället för att vara sig själva. Och de kallar sig Ugly Duckling för att visa att de är annorlunda och vågar experimentera med musiken, samtidigt som de tar hip hopen tillbaka till sina rötter. De säger också att de aldrig gillat Long Beachs största hip hop-export, Snoop Doggy Dogg.

Jag borde med andra ord hata Ugly Duckling.

De är inte ett dugg originella (de verkar ha läst böcker om Rocksteady Crew i stället för att lyssna på moderna innovatörer som Busta Rhymes, Timbaland och Capone & Noreaga). Och deras nostalgiska svammel — som knappt kan kallas nostalgiskt eftersom de lyssnade på Duran Duran när NWA släppte »Straight Outta Compton« — förtjänar en drive-by-shooting snarare än en recension.

Bra rap (och bra rock också, för den delen, fråga Andre Williams på sidan 0812) har väldigt ofta gjorts av artister som skryter om att de är stora, stygga och har jättestora nötter. Den har sällan varit speciellt smart. Och den har ofta blivit sämre när någon bestämt sig för att »experimentera«, »vara sig själv« eller »ta musiken tillbaka till sina rötter«.

Ugly Ducklings äckligt kitschiga LP-konvolut (med några färgglada b-boys och fly girls som dansar breakdance) får mig av någon anledning att tänka på den största hip hop-kick jag hittills fått i år; Lauryn Hills DJ Supreme slängde på Eminems »My Name Is« i Globen, mitt under konserten, och Slim Shadys gälla röst lät bättre än någonsin: »Hey, kids do you like violence?«

Det handlade inte om att vara sig själv eller att ta musiken till sina rötter. Det handlade bara om att låta sneakersulorna lämna golvet. Ursäkta mig om jag tycker att det är mer hip hop än tre bleka bitches som säger att allt var bättre förr.

Problemet är bara att Ugly Duckling låter skitbra. De följer Native Tongues-receptet slaviskt — och tror att det är kreativt att sampla Kraftwerk eftersom Grandmaster Flash gjorde det 1982. Men deras entusiasm smittar av sig och redan i tredje låten »Get on This«, med en gitarrslinga från Freddie Byrds »Cha Cha Cha«, börjar man veva händerna i luften som om man inte bryr sig om några hip hop-teorier alls. »Einstein’s Takin’ Off« innehåller de läckraste DJ-övningarna jag hört på flera månader. Och »Nah nah nah«-refrängen i »Everybody C’mon« sätter fart på dansfötterna och påminner inte så lite om Will Smiths »Gettin’ Jiggy With It«.

På hemsidan visar Ugly Duckling också att de trots allt har en god chans att uppfylla mina rapteoretiska krav i framtiden. Andycat säger att han alltid går runt med minst tre pistoler, knuffar omkull korta människor och delar ut crack till alla barn på Halloween. Det är den attityden som behövs för att festen ska fortsätta.

»My name is… my name is…«

Fredrik Strage

Postat i:Album vol 2 #8, Betyg 07, Fredrik Strage, ,

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Kategorier

%d bloggare gillar detta: