Tidskriften POP revisited

Tidningen Pop blir blogg

[POP #8:2] Album: CHRISTIAN WALZ – Christian Walz

CHRISTIAN WALZ

Christian Walz

RCA/BMG

Först känns denna tjugoåriga stockholmares debutalbum som en smärre sensation. Walz sjunger svängigt och värmande, och har lika mycket berättarröst som sångröst. Hans låtar är raffinerade, viljestarka och fokuserade; var och en uppbyggd som ett litet drama. Inget känns härmat.

Och även om exempelvis »Records & Amore« låter väldigt mycket som Scritti Politti och Prefab Sprout är det samtidigt uppenbart att den här killen egentligen inte lyssnat på någondera, det råkar bara handla om ett harmonispråk och en musikalisk känsla som kommer från samma håll, rotade hos Stevie Wonder, Commodores och Curtis Mayfield men blekta till snygg europeisk pop.

Men efter fyra-fem lysningar känns det inte längre lika kul. Bara ett par spår känns alltjämt spännande: nämnda »Records & Amore« för den fantastiska melodin, och »EP« för det outgrundliga Elvis Presley-temat.

I resten av skivan saknar jag den där stora visionen i musiken som alla hans förebilder alltid haft — från Stevie Wonder till Prince och Paddy McAloon. En vision som funnits i huvudet på dem när de skrivit låtarna, och som de sedan gjort allt för att återge i ljud. Olle Olson-produktionen låter alldeles för mycket som den där smart svajande musikereliten som brukar synas bakom varenda svensk soloartist i TV; svensk Bror Duktig-soul som ska visa att de kan alla gamla tricks från Isaac Hayes- och Bill Withers-plattor. Dan Backman hade en knivskarp analys av detta i sin Walz-recension i Svenska Dagbladet, och jag instämmer i hans slutsats: cred-soulen borde ha bytts ut mot en rakare popattityd.

Åtminstone borde man ha uppmuntrat Christian att ta betydligt mer tid på sig och försöka göra mer av skivan på egen hand; sätta sig ensam framför datorn och försöka sträcka sig efter målet själv. Även om det hade inneburit ett yxigare slutresultat så tror jag att låtarna tjänat på att blöda lite, i stället för att stå instängda i moderna, retrochica soul-montrar.

Christian Walz är ändå intressantare än både Kaah och Stephen Simmonds, så jag vill gärna gissa att hans egen vision kommer att växa med tiden. Och att han på sikt visar sig vara mer Paddy McAloon än Maxwell och D’Angelo.

Kjell Häglund

Postat i:Album vol 2 #8, Betyg 06, Kjell Häglund, ,

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Kategorier

%d bloggare gillar detta: