Tidskriften POP revisited

Tidningen Pop blir blogg

[POP #8:2] Album: ROBYN – My Truth

ROBYN

My Truth

BMG

Slår man igenom som barnstjärna i Sverige får man finna sig i att vara barnstjärna för livet: från tjejen som spelade Tjorven och Inger »Pippi« Nilsson till fotbollskillen som spelade »Fimpen« och Carola.

Robyns smala lycka var att hennes extrema begåvning tidigt tog henne till USA, där man tvärtom kan se en tradition av »barnstjärnor« som verkligen tillåtits växa ur rollen och bli ännu större artister som vuxna: från Michael Jackson till de allt intressantare Brandy, Aaliyah och Monica.

Detta har säkert mer med marknadskrafter än konstnärlig respekt att göra: eftersom den amerikanska industrin runt en barnstjärna är så stor ligger det i skivbolagens och de andra profitörernas intresse att tillgodose de unga artisternas stigande krav på inflytande. Branschen vet att detta ofta ger avkastning på sikt, då barnstjärnans talanger — som måste vara exceptionella för att vara konkurrensdugliga i det gigantiska amerikanska utbudet — utvecklas till musikalisk professionalism i världsklass.

Robyn slog igenom med en mycket snygg popsång, »Do You Really Want Me«, som dessvärre lät exakt som »Skvallerbytta bing bång« om man tog bort keyboardackorden. Journalister lade ihop Robyns ålder med barnramsan och antog automatiskt att det var hennes producenter som styrt upp allt med sina sköna ackord.

Att Robyn hade hört de där smarta ackorden i huvudet redan när hon skrev låten; att det var en riktigt driven låtskrivare som debuterade vid 16 års ålder; det har svenska kritiker knappt fattat än.

För faktiskt frodas fortfarande fördomen om »barnstjärnan«, inte minst i flertalet recensioner jag läst i svenska tidningar av »My Truth«. Visst, alla anser att Robyn är en väldigt begåvad och bestämd ung dam, men hennes röst är lite pipig, bedömde en kritiker. Texterna är lillgamla, hon vill för mycket, avgjorde en annan. Hon borde umgås mer med ungdomar i sin egen ålder och göra hip hop med invandrarkidsen, bestämde en tredje.

Vilket lyckligtvis säger mer om rockkritikers behov av att leka lärare och föräldrar så fort artisten är tillräckligt ung, än om kvaliteten på »My Truth«. De har nämligen fel på alla punkter.

För det första har Robyn en närapå perfekt röst — tekniskt spännande men samtidigt omisskännligt personlig och, framför allt, personligt vacker. När hon dessutom förökar den i jättelika körarrangemang där hon själv tar varenda stämma leviterar musiken till den rockklassiska stämsånghimmel där Crosby, Stills, Nash & Young och Fleetwood Mac regerar.

För det andra är Robyn en av få svenska artister som inte är lillgammal. Allt hon skriver om är självupplevt, vare sig det handlar om en abort (»Giving You Back«) eller biologism kontra feminism (»Universal Woman«).

Vad kritikerna här menar är väl att själva ämnena är lillgamla, men det säger mer om dem än om Robyn.

Och för det tredje: att påstå att det vore bättre för Robyn att göra svenskspråkig tonårs-hip hop i Kungsängen vore som att tvinga tillbaka tvillingarna Sedin till juniorlaget. Robyn är alldeles för bra för att sänka sig till sunkiga samplingar i förorten med Petter, Blues och Ken. Den svenska duetten med just Petter, som ligger som nåt slags »dolt spår« här, är fruktansvärt mycket sämre än de riktiga, engelska låtarna.

På ett plan är »My Truth« ett tidstypiskt, internationellt mallat R&B-album. Lägg den bredvid Faith Evans senaste och du hittar samma mix av storslagna ballader, radioformaterade crossovers och så den där typiska funkiga förstasingeln som bara består av ett riffande ackord och en gimmick — hos Faith Evans var det en tokmixad slapbas, hos Robyns »Electric« ett bilbatteri som kortslutits och samplats så elspraket faktiskt spelar med i rytmfiguren. En genial liten lek av Robyns trogna producentpar Lindström/Ekhé. Ändå är »Electric« den låt som svalnar först på albumet (fast då vill jag ogärna ens räkna in den överskattade Atlanta-produktionen där K-Fam saboterar den annars fina »My Only Reason« med den där standardiserade keyboarduppgången D-E-F-höga C som vi hört i sextio låtar om året sedan 1995). Att »Electric« krymper efter några lyssningar beror enbart på att så många av de andra låtarna — till skillnad från den entoniga singeln — verkligen är riktiga sånger. Med melodier som både håller och växer, arr som glimrar av både detaljer och minimalism, beats som svänger med sällsynt lätthet. Allra högst når det pikant tunnluftiga Masters At Work-spåret »Main Thing«, som är bland det bästa Kenny Dope och Louie Vega någonsin gjort, och avslutande, eteriska Christian Falk-produktionen »Universal Woman«.

Jämte de nya albumen med Eric Benet och Case är »My Truth« årets hittills största hopp om en pånyttfödelse för R&B. Eller, rättare sagt, för det den bästa R&B-musiken stod för innan det karbonkopierades bort: vuxenhet.

Kjell Häglund

Postat i:Album vol 2 #8, Betyg 07, Kjell Häglund, ,

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Kategorier

%d bloggare gillar detta: