Tidskriften POP revisited

Tidningen Pop blir blogg

[POP #8:2] Album: REGULAR FRIES – Accept the Signal

REGULAR FRIES

Accept the Signal

JBO/V2

Är det okej om jag för ett ögonblick går tillbaka till ett fördomsfullt apstadium och påstår att alla popskribenter är misslyckade musiker?

Det är förstås inte sant, men det skulle göra det här jobbet lite enklare just nu. Fast vad som faktiskt är sant är att alla rockskribenter har de favoritband de förtjänar. På något vis. Läser man våra artiklar, krönikor och recensioner så kommer man förr eller senare ganska nära recensentens allra innersta tankar, som ju givetvis bara kretsar kring obskyr countryrock, gratis skivbolagssprit, flickor som ser ut som Natalie Imbruglia — rockjournalister är ju oftast män — och gratis holländskt backstageknark. Och en sak till: vi skriver omedvetet ofta om band och artister vi kan relatera till. Det innebär inte bara att vi förstår deras texter, att vi kommer från en lika trist håla eller förort och har likadana skivsamlingar som banden; det innebär också att vi känner till våra egna begränsningar: våra favoritband är i åtta fall av tio band inte de band vi egentligen vet är bäst, utan de vi känner en samhörighet med.

Det är därför, tror jag, rockskribenter, till skillnad från de flesta vanliga skivkonsumenter gillar ensamma fula män med spruckna röster och akustiska gitarrer.

Det har lika mycket att göra med fåfänga som med kärlek till — och kunskap om — själva musiken.

Sett ur det perspektivet är det inte så konstigt att världen är full av tunnhåriga 29-åriga män med acne som skriver om popmusik och i generation efter generation hyllar sina estetiska jämlikar — se: Mark Eitzel, Smog, Will Oldham, Red House Painters, Frank Black och Arab Strap.

I England förklarar det i viss mån Happy Mondays långa livslängd. För när Rockjournalisten ligger vaken på natten tänker han saker som »om jag försöker spela rock’n’roll, så skulle jag se ut som Shaun Ryder och kanske, kanske kunna låta som Happy Mondays«.

Det är väldigt få rockjournalister som ser sig själva som potentiella jon spencerar eller liam gallaghrar; de är ouppnåeliga, de är alldeles för snygga. Rockjournalisten vill känna att det skulle kunna vara han som stod där uppe. Van Morrison gillar vi allihop. Mest av estetiska skäl, som något slags pensionsförsäkring. Hans röst och vision har vi inte, men en vacker dag kan vi i alla känna samhörighet framför spegeln när vi provar blues brothers-hattar och svarta wayfarers.

Jag vet inte hur många av Londonbandet Regular Fries sju medlemmar som fortfarande är rockjournalister, men flera av dem har skrivit för NME och/eller Melody Maker och de tyckte, förstås, att alla band sög och så bestämde de sig för att visa var skåpet skulle stå. Det var ungefär två år sedan.

Det visade sig att skåpet skulle stå i närheten av just Happy Mondays, en bit från Flowered Up, i rummet bredvid Primal Screams »Vanishing Point« och lite längre bort från The Beta Band är de själva kanske tror.

Regular Fries låter som ett avväpnande humoristiskt Lo-Fidelity Allstars (om någon minns dem) eller som ett progressivt Bentley Rhythm Ace. Regular Fries brukar droppa Brother Beyond, Korn och Mothers Of Invention som sina favoritband i intervjuer.

De gillar Zappa också. Att gilla Zappa känns som nästa tabu som borde spräckas. Det kommer att bli svårt, men tanken är tilltalande.

Dessutom låter »Accept the Signal« faktiskt lite bättre än vad jag trodde den skulle göra. I en tid då vit engelsk populärmusik är ointressantare än någonsin känns Regular Fries progghumoristiska beats ganska befriande. Det är inte så svårt när en desperat musikbransch försöker lura på resten av världen obegripligt fadda grejer som Mansun, Ultrasound, Stereophonics, Catatonia och Cast.

Och, nej, Super Furry Animals kommer inte att rädda världen. De är bara löjliga. Det görs TV-kampanjer för Kula Shaker där någon hävdar att deras senaste album skulle vara »kanske den bästa skiva som någonsin gjorts«. Det kan ju vara ett annat Kula Shaker än de jag känner till, förstås. Men jag betvivlar det.

Det finns förstås undantag, som Shack, The Beta Band och Badly Drawn Boy.

Och Regular Fries skulle någonstans kunna tillhöra den skaran. Om inte annat för att de obligatoriska Mercury Rev är med på ett hörn av »Accept the Signal« och har remixat »Anno Domini«, för att The Scratch Perverts gör sin dang på »Can’t Face the Animals« och kanske för att han som inte är Richard Fearless i Death In Vegas är medproducent.

Men det räcker inte speciellt långt. Så många andra gör ju vad Regular Fries försöker göra och gör det med en smittsam passion och experimentlusta som, hur tråkigt det än låter, känns genuin. När Primal Scream tar sig an sina krauthjältar gör de det med »Screamadelica«, »Rocks« och »Velocity Girl« i bakfickan. Om vi inte visste att Andy Warhol hade målat ett antal förbluffande vackra Blue Note-omslag innan han började stoppa soppburkar i kopiatorn hade vi inte varit lika imponerade.

Så vad har jag lärt mig?

Små countryrockband vars samtliga medlemmar är misslyckade rockjournalister är fortfarande att föredra framför »the real thing«.

Andres Lokko

Postat i:Album vol 2 #8, Andres Lokko, Betyg 04, ,

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Kategorier

%d bloggare gillar detta: