Tidskriften POP revisited

Tidningen Pop blir blogg

[POP #8:2] Album: LOUIS PHILIPPE – Azure / LOUIS PHILIPPE & DANNY MANNERS – Nusch – musiques de Francis Poulenc

LOUIS PHILIPPE

Azure

XIII Bis/import

LOUIS PHILIPPE & DANNY MANNERS

Nusch – musiques de Francis Poulenc

XIII Bis/import

betyg07_06_60Författaren Jonathan Coe närde en gång i tiden musikerdrömmar, skickade en demo till Cherry Red Records och fick ett svar från Mike Alway. Nej, han var inte intresserad av att ge ut demon men tyckte att Coe skulle lyssna på den musik han gav ut på El records. Många år senare valde Coe att inleda sin roman »The House of Sleep« med ett citat ur Louis Philippes »Yuri Gagarin«. Singelpaketet från Alway hade gett honom en ny värld att finna inspiration i, om inte till musik, så till sina texter. Den värld som tillhör en liten vitklädd, fransman, tillika dandy som gillar fotboll och cricket och lever i självvald exil i London. En förstaklassresenär i vackra arrangemang som är skyldig fransk sextiotalspop lika mycket som klassisk musik. Louis Auclair, mer känd under namnet Louis Philippe.

Han har en alldeles speciell finkänslighet som funnits där ända sedan »You Mary You« och andra tidiga verk. Kanske är han lite för pretentiös, lite för tjusig, stundtals lite för ytlig för att få någon större plats på den moderna popscenen men han har fanatiska fans lite här och var i världen. På senaste albumet »Jackie Girl« hade han i denna vackra men nästan löjligt allvarliga musik infogat symfonier och modern konstmusik. De genrerna har alltid varit inspirationskällor för Louis Philippes idéer men på »Jackie Girl« gavs de lite mer plats. Den naturliga fortsättningen var att använda de elementen ännu mer, så förra året åkte Louis Philippe till Prag för att spela in.

Resultatet är »Azure«, fulländad med hjälp av Prags filharmoniska orkester och jazzbassisten/pianisten, tillika ständiga Philippe-radarpartnern, Danny Manners. Albumets romantiska namn skvallrar om dess innehåll, här finns kärlek bräcklig som nyblåst glas, nätta melodier på väg att gå sönder och mycket sorg, längtan och smärta. Alldeles lysande är en radikalt omgjord cover av Andy Partridge och XTC:s »I Can’t Own Her«, och framför allt Philippes egna »An Ordinary Girl« en hyllning till den vanliga flickan som, då hon säger ett par magiska ord, förvandlas till livets ljus och mening.

Hemkomna från Prag bestämde sig Louis Philippe och Danny Manners för att förverkliga ett drömprojekt, en hyllningsskiva till förebilden och hundraåringen Francis Poulenc. De ville spela in hans, ofta misshandlade, sånger under moderna omständigheter men med traditionen i behåll. Och utan att radera ut originaliteten hos denna musikaliska lillebror till Stravinskij och Satie. Poulenc gjorde den klassiska musiken mer familjär och rustik men också mer sårbar, tacksammare att banalisera. Många jazzmusiker har lånat från Poulenc, men Manners & Philippe har tagit en egen väg in i hans verk. För Louis Philippe blev ett album om det Paris han inte längre tycker om. Som han inte kan bo i, men som varit en av hans största inspirationskällor. Han sjunger på franska, och har raderat anglofilin ur sin musik. Det skulle kunna bli oerhört pretentiöst, speciellt som han sjunger minst sagt dramatiska texter av bland andra Apollinaire och Aragon.

Men i de här sångerna vänder och vrider Philippe på känslor så att de till slut inte kan göra annat än ont. Jag får hela tiden för mig att han ska börja gråta. Kanske av sorg, helt säkert av nostalgi, det är ju en svunnen tid som ska återkallas. Men också att han faktiskt finner vägen tillbaka till det Frankrike han älskar. Ett renare, vintrigare landskap än det som existerar. Poeternas Frankrike och kanske särskilt då Apollinaires. Ibland är det olyssningsbart (inledande »Bleuet« är ett exempel) och det är möjligt att detta albums enda riktiga kvalitet är den ihåliga ljudbild som lämnar mycket utrymme åt tystnad. Här finns bara Louis Philippes röst och Manners piano, och kanske har de funnit sitt idealiska element. Jag skulle gärna höra dem göra enkel tweepop enligt samma formel.

Det här är inte popmusik och det är inte heller klassisk musik. Det är en mycket personlig bekännelse av en man som förlorat kärleken till sitt hemland och i sin bedrövelse är tvungen att skapa musik. Musik som, åtminstone tillfälligt, ger honom denna kärlek tillbaka.

Madelaine Levy

Postat i:Album vol 2 #8, Betyg 06, Betyg 07, Madelaine Levy, , ,

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Kategorier

%d bloggare gillar detta: