Tidskriften POP revisited

Tidningen Pop blir blogg

[POP #8:2] Album: JAMIROQUAI – Synkronized song

JAMIROQUAI

Synkronized song

Sony

Ingen normal konsttjuv skulle ge sig på »Mona Lisa«. Men föreställ dig ändå en som gör det, och som faktiskt obemärkt lyckas plocka ned Leonardo da Vincis klassiker från Louvrens vägg. Och som sedan gör samma sak med en Picasso, en Matisse, ett par Edward Hopper. Därefter rullar han ihop dukarna under armen, går till ett välkänt galleri och ställer ut dem i sitt eget namn; annonserar om saken i tidningarna och blir berömd och förmögen.

Du tycker det låter löjligt?

Ja, men ändra »konsttjuv« till »poptjuv«; ändra Louvren till Philly International och »Mona Lisa« till »Disco Inferno«; ändra Picasso, Matisse och Hopper till Stevie Wonder, James Brown och George Clinton — och du får den osannolika sannstoryn om Jamiroquai.

Osannolik inte bara för att den är sann utan för att så många av oss stått där på galleriet och nickat förnöjt åt stöldgodset. Jag har ju i flera år hört hur fullständigt skamlöst Jamiroquai snott hela funkriff, hela melodier, hela grooves, hela jäkla Stevie Wonder (man hör nästan hur rastalockarna inte riktigt gått ner i magsäcken på Jay Kay utan fortsätter att kittla honom lite i halsen).

Som vanligt är det heller inga obskyriteter de stulit, inga knastriga cut out-plattor av sorten som DJ:n Keb Darge brukar gräva fram till sina fest-funksamlingar. Nej, i stället är det standardriffet rätt av från Isaac Hayes »Theme From Shaft« (i »Soul Education«), det är bredspårigaste möjliga boogiefunk från Kool And The Gang till Earth Wind & Fire, det är ett varv till i Stevie Wonder-kvarteret mellan »Talking Book« och »Innervisions«.

De smalaste influenserna är väl flummet från Lonnie Liston Smith och hans »kosmiska funk«, där gammelmoogen blandats upp med syntljud från Detroits tidigaste housescen (i »Destitute Illusion«). Trots att inget egentligen är eget tycker jag att Jamiroquai är stora, betydelsefulla, äkta. Kanske inte som musiker och kreatörer utan snarare som en riktigt bra DJ: stor i sina kunskaper, betydelsefull i sin mission, äkta i sin kärlek till världens bästa musik. Länge kändes ändå Jamiroquais skivor alltför endimensionella. Efter debutalbumet som inte minst funkade för att det kändes fräscht med Stevie Wonder-vibbar då och för att discotrenden inte ens var påtänkt har jag bara orkat med singlarna, och bara i korta perioder.

Både i text och toner jobbar Jay Kay enbart med klyschor, och faktum är att det under tre album känts som om en och samma låt stått på repeat. Men all stor pop bygger på klyschor, och Jamiroquai har slutligen lyckats förränta sitt arv och fördjupa sin musik. Det hördes redan i den extremt hårda P-funken på Godzilla-filmhiten »Deeper Underground«, och nya singeln »Canned Heat« har inte bara lockat mig tillbaka till det där galleriet, den får mig att välta vernissagen i discospasmer. Trots att man känner sig less på sjuttiotalsdisco efter senare års filmer och CD-samlingar, och trots att exakt samma stråkdrypande, pianohamrande, Fenderbasiga, Broadwayköriga boogietricks återanvänds i produktionen av »Canned Heat«, trots att man borde vilja spy på det lägger man sig i stället ner och slickar i sig varenda sekund.

Till och med texten är intressant. På ytan ett traditionellt tema om den nattliga flykten från vardagen och att dansa bort bekymren, men därtill en ny dimension av väckelse: när Jay Kay i slutet av andra versen sjunger »I know I never ever felt like this before« är det omöjligt att inte ta honom på orden. Nyckelfrasen »this boogie is for real« ställer också låten i kontrast till samtliga tidigare Jamiroquai-singlar: först nu är det på riktigt.

Där texterna tidigare bara förstört upplevelsen om man lyssnat lite noggrannare får de nu plötsligt musiken att växa. Det är en ren fröjd att upptäcka att »Planet Home« inte är nån interplanetarisk rymdgoja utan en sång om att vilja sluta smita ifrån vardag och ansvar; »jag vill gå hem nu, finna lite ro på hemplaneten«.

Med »Synkronized« har Jamiroquai äntligen nått en omloppsbana runt sin Planet Home. När de tagit sig in i atmosfären också och landat säkert har de sin bästa tid framför sig.

Kjell Häglund

Postat i:Album vol 2 #8, Betyg 07, Kjell Häglund, ,

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Kategorier

%d bloggare gillar detta: