Tidskriften POP revisited

Tidningen Pop blir blogg

[POP #8:2] Album: THE FLAMING LIPS – The Soft Bulletin The Flaming Lips

THE FLAMING LIPS

The Soft Bulletin

Warner

De var endast tre personer på scenen, men soundet och musiken som strömmade mot mig lät mer som om jag satt i en kyrka där en hel symfoniorkester sammansatt av Phil Spector spelade gudomlig popmusik. Musik som lyfte mot taket och som knockade all sans ur mig. Jag var tvungen att skrika rakt ut i luften, i kyrkan, och runtomkring mig gjorde de andra åhörarna exakt samma sak. Skrek. För att musiken var så in i helsike storslagen. Flaming Lips på den minsta av två scener på festivalen Bowlie Weekender i Camber Sands, en liten turistort inte så långt från Hastings i sydöstra England, var en sådan där salig upplevelse som gör att många mindre givande konsertupplevelser genom åren på något sätt varit värda mödan. Flaming Lips fick till och med mina husgudar Belle And Sebastian att te sig lite bleka och det var naturligtvis deras oväntade styrka, med sångaren Wayne Coyne i rollen som predikant, som fick känslorna att flöda över. Jag har köpt en hel del plattor med Flaming Lips, men de har aldrig nått de riktigt höga höjderna. Förrän nu, när de släpper sitt bästa album efter en sexton år lång resa genom den amerikanska alternativrockens domäner. »The Soft Bulletin« har en tydlig tvillingsjäl i Mercury Revs »Deserter’s Songs« i så motto att de faktiskt pysslar med symfonirock. Mercury Revs grundare Jonathan Donahue var för övrigt en kort tid medlem i Flaming Lips och de båda bandens ledare verkar nu nästan samtidigt ha nått fram till sina bands respektive fulländning. Med fördel Flaming Lips som till skillnad från Mercury Rev även får taket att lyfta när de står på en scen. Inledande »Race For the Price«, som handlar om två vetenskapsmän som är beredda att offra sina liv för att hitta botemedlet mot någon sjukdom, är den vackraste symfoni-poplåt New Order aldrig skrev. En stråke som tar i så mycket att den skär sig mot den övriga musiken och en sångare som också håller på att spricka av passionerad energi bildar en helhet som slår det mesta jag hört i år. Och ända fram till avslutande »Buggin’«, som är Olivia Tremor Control på skattjakt i symfonirockhimlen, genomsyras allting av Wayne Coynes nyfikenhet och experimentlusta som får hans ljudlaboratorium att explodera gång på gång. Vid ett tillfälle får han rösten att låta som John Lennon i en ekokammare, vid ett annat växer rösterna samman till rent Beach Boys-aktiga körer och uppe i kyrktornet ljuder en klocka. Det är bedövande vackert. Coyne verkar vara en riktig rymdfarare om man ser till texterna som ofta flummar runt i filosofiska banor, och en kille som kan döpa låtar till »Guy Who Got a Headache and Accidentally Saves the World« (från 1995 års LP »Clouds Taste Metallic«) kan lätt placeras in i samma nutcase-kammare som Jason Pierce och Robyn Hitchcock. Det är ändå musiken som bländar. En resa som tog sin början med ett debutgig på en transvestitklubb i hemstaden Oklahoma City har nu, drygt femton år senare, nått fram till sitt drömmål. Det här är symfonirock så vacker att den kan väcka döda.

Terry Ericsson

Postat i:Album vol 2 #8, Betyg 08, Terry Ericsson, ,

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Kategorier

%d bloggare gillar detta: