Tidskriften POP revisited

Tidningen Pop blir blogg

[POP #8:2] Album: WILLY DE VILLE – Horse With a Different Colour

WILLY DE VILLE

Horse With a Different Colour

EastWest/Warner

Inte en människa verkar ta Willy de Ville på allvar. I dag är han något slags gosedjur för medelålders manliga rockskribenter på kvällstidningar — en symbol för tiden då musiken var lite vackrare och världen lite lättare att förstå sig på — men utanför det mikrokosmos har jag aldrig träffat någon som hävdat att de Ville är viktig.

För mig har han varit en av de viktigaste. Inte bara för att han gjort en handfull strålande plattor som visade att det tuffaste som fanns var att vara romantiker, utan för att han, likt en parellellfigur till Springsteen i slutet av sjuttiotalet och början av åttiotalet, var den som öppnade nya musikaliska dörrar för mig som hänförd ung tonåring. Där Springsteen öppnade dörren till Phil Spector gjorde de Ville det åt Doc Pomus. Och åt The Drifters, Sam Cooke, Arthur Alexander, Johny Ace, Jackie de Shannon, Johnny Otis, Eddie Hinton, doo wopen och hela den underbara värld som var New Orleans och cajun/zydeco/swamp pop-kulturens bakgård.

Det har han alltid fortsatt med, till exempel på de suveräna sessioner han gjorde med Carlo Ditta i början av nittiotalet (»Victory Mixture« och »Backstreets of Desire«), där han tolkade svåråtkomligt material med Eddie Bo, Willie Tee och Ernie K-Doe med en passion som fick huden att bränna.

Att bara diskutera hans klädstil och spetsen på hans italienska skor är att göra honom till något mycket mindre än vad han är. Willy de Ville är en musikalisk missionär, av precis samma dignitet som Dr John, oavsett om han gör egen musik eller tolkar andras. Och det är på tiden att han får respekt för det.

I dag låter han till stora delar som en patinerad bluesman: fräckt balanserande mellan det faderliga och det fortfarande farliga; mellan det livserfarna och det lömskt liderliga. Därför är det fullkomligt logiskt att han både plockar upp »Bacon Fat« med the original badass boy, Andre Williams — och att han gör den i exakt samma släpiga, sjudande stil som originalet — och Mississippi John Hurts barnramseblues »The Chicken Song«.

Men det är inte bara blues. Han briljerar också med ett klassiskt ledigt sväng i den gypsy soul-skola han själv lade grunden till med album som »Le Chat Bleu« och »Coup de Grace«. Och undra på det, med musiker som Spooner Oldham, Jimmy Johnson och Muscle Shoals rytmklippor Roger Hawkins och David Hood — och med en handfull suveräna egna nya låtar. Både »Lay Me Down Easy«, »Gypsy Deck of Hearts« och — framför allt — »One Love, One Lifetime« — är vintage de Ville. Kanske lättviktiga vid en första, slarvig lyssning, men ju mer man lyssnar, desto mer märker man att han är en av få verkligt värdiga arvtagare till Doc Pomus, i sitt sätt att smeka så att det känns länge. Och i att skapa dramatik mellan raderna: snällt svängiga »One Love, One Lifetime« kan naturligtvis tolkas som enbart en söt soulsång från tidigt sextiotal, men Willy låter den vibrera av så mycket sexuella undertoner att själve Earl King skulle ha rodnat.

Han lyckas till och med stjäla tillbaka »Needles & Pins« från nostalgitomtarna. Nu sticker nålarna igen, rakt in i hjärtat.

Martin Jönsson

Postat i:Album vol 2 #8, Betyg 08, Martin Jönsson, , ,

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Kategorier

%d bloggare gillar detta: