Tidskriften POP revisited

Tidningen Pop blir blogg

[POP #8:2] Album: THE BETA BAND – The Beta Band

THE BETA BAND

The Beta Band

Regal/EMI

Enligt vissa tidningsuppgifter i en till Pop närstående tidning har man kunnat förledas tro att The Beta Bands debutalbum skulle låta som en blandning av Yes och The Incredible String Band; av symfonisk storslagenhet och förvirrat folkflum.

Detta är inte sant. Det är mycket värre än så.

Det mest uppenbara ljudidealet på det här albumet är ett helt annat: Pink Floyd. Och inte ens det hippa Pink Floyd, från våren 1967 till …eh, hösten 1967, utan det värsta av det värsta: »The Final Cut«, från 1983. Albumet som i och för sig ledde till gruppens splittring, vilket i och för sig är ett försonande drag, men som framför allt var ett sällsynt skitnödigt konceptalbum om Falklandskriget och som sannolikt förstört lika många liv som robotattacken mot det där engelska krigsfartyget i Goose Bay.

Från det albumets ljudkuliss har en lång rad element lånats av The Beta Band: flap-flap-ljudet från filmhelikoptrar (inga helikoptrar låter så utom i Hollywood-filmer och på Pink Floyd-album; riktigt helikopterljud är bara ett jävla oväsen), ljudet av soldater som springer i grus och olyckliga skrik från oskyldiga små barn. Allt är snott och indiskret inkorporerat. Någon helikopter kan möjligen komma från »The Wall«; jag är lite osäker på den punkten. Pink Floyd hade ju så många.

Men, för att komma till saken: både förhandssnackets referenser och ovanstående fakta borde betyda att en person som jag tycker att det här albumet är snudd på olyssningsbart.

Men det gör jag inte. Jag skakar bara lyckligt på huvudet åt ett av de coolaste, mest intelligenta och snyggast svängande album jag hört på flera år. The Beta Band gör precis som de vill, med en stil som inga andra och därför kommer de undan med precis vad som helst.

Redan på de tre EP:s som samlades på ett album i fjol fanns en rad briljanta exempel på hur Steve Mason och DJ:n John Maclean kunde skapa storverk med resurser som en normal skivinspelnings kaffebudget. Debutalbumet är samma andas barn, fast något äldre: ljudexperimenten, cut up-lekstugan och melodiglädjen är kvar, men det är fokuserat till ännu starkare låtar, inom något mer traditionella ramar. Med betoning på »något«, för redan inledande »The Beta Band Rap« låter inte som något annat ni har hört. Den börjar som något av en vaudevilleorkester i en engelsk badort på trettiotalet — med en text som är brutalt rolig självironi — går sedan över i ett slött hip hop-groove, med rhymes om att dricka champagne på EMI, för att landa i ett drucket rockabillystycke som av en engelsk skifflegrupp på rymmen i Hamburgs horkvarter. Sju decennier på mindre än fem minuter.

Sedan kommer helikoptrarna. »It’s Not Too Beautiful« är ett drygt åtta minuter långt symfoniskt drama med vad som bara kan kallas ironisk monotoni i arrangemanget — plus en del breaks med extremt bombastisk filmmusik — och redan vid det här laget är man som lyssnare så omtumlad att man bara kapitulerar. De här männen är så galna att man bara måste lyssna på vad de har att säga. Man kan inte göra så urbota fel utan att någonstans vara väldigt rätt. Och då har jag inte ens nämnt att två av spåren längre fram på albumet heter »Broken Up a Ding Dong« och »The Cow’s Wrong«.

De är, självklart, extremt engelska i sin referenshumor, men det blir aldrig så där Dukes Of Stratosphere-präktigt som man kan befara, utan oftast sarkastiskt eller ångande vitriolgiftigt. Och ibland lyfter de sina anglofila blickar över Atlanten, som i »Round the Bend«, där Steve Mason, just när man tycker att »det var värst vad det där påminde om Beach Boys«, plötsligt pratsjunger: »I listened to the Beach Boys, just a minute ago/was listening to »Wild Honey«, it’s not their best album but still pretty good/It has got some funny love songs on it«. Och man bara gapar, igen.

Det svänger dessutom, hårt. I »Simple Boy« är det rena a capella-arrangemanget, frånsett några avigt pulserande maskinrytmer, men ändå är det omöjligt att sitta still — och »No 15« är en mörk calypsodub som inte hade skämts för sig på Primal Screams »Echo Dek«.

I tiominuterseposet »The Hard One« får jag först för mig att de snott melodislingan från Peter Gabriels »Games Without Frontiers«, men bestämmer mig sedan för att strunta i så triviala saker som stölder och inspiration.

The Beta Band är sig själva nog. Och de har gjort det här årets mest fantastiska skiva.

Martin Jönsson

Postat i:Album vol 2 #8, Betyg 09, Martin Jönsson, ,

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Kategorier

%d bloggare gillar detta: