Tidskriften POP revisited

Tidningen Pop blir blogg

[POP #8:2] Album: MARY CHAPIN CARPENTER – Party Doll & Other Favorites

MARY CHAPIN CARPENTER

Party Doll & Other Favorites

Columbia/Sony

Mary Chapin Carpenter tillhör den där stora kategorin countryartister som är trevliga, trygga och trofasta — inte minst gentemot sin publik, som återgäldar vänligheten med att köpa skivor, gå på konserter och bilda fanklubbar. Och formligen dyrka sina hjältar. Mycket handlar om igenkänning, blandat med drömmar som man åtminstone kan sträcka sig efter.

New Jersey-sångerskan Carpenter slog igenom med sitt andra album »State of the Heart« för tio år sedan och har sedan dess vandrat fram längs en gyllene väg, med mångmiljonförsäljningar och Grammy-triumfer.

Nya »Party Doll & Other Favorites« är hennes första skiva på tre år; ett slags väntan-på-den-rätta-inspirationen-uppsamlingsheat, med blandade favoriter, liveinspelningar och nyare låtar; ingen regelrätt »Greatest Hits« — som kanske hade varit på plats förr eller senare — utan en hybrid som inte håller hela vägen för förstagångslyssnaren och som mest blir ett irriterande utlägg för beundraren (som väl får antas ha hennes sex tidigare plattor).

Flera av singelhitsen från platinaalbumen är självfallet med, som den älskvärda, om än inte direkt passionerade »Passionate Kisses«, och »He Thinks He’ll Keep Her« — båda från hennes starkaste album »Come On Come On«. Cajun-tvistaren »Down At the Twist and Shout« finns med i en riktigt inspirerad liveversion, där Carpenter med band för en gångs skull inte känns bredbent och bredbakat fyrkantiga när de ska rocka loss.

En annan liten pärla är den i sig ganska banala »I Feel Lucky«, där Carpenter vickar kaxigt på höfterna och kan till och med kosta på sig ett övertygande Jerry Lee Lewis-grrrrrrrr när hon singlat slant om sina två beundrare i baren, Dwight Yoakam och Lyle Lovett. Hennes val av countrykollegor vittnar ändå om att hon inte hör hemma i Garth Brooks-facket inom countrymusiken, även om hon då och då blir mer än lovligt tillrättalagd och ofarlig. »Quittin’ Time« — också den i en liveversion — saknar det där nödvändiga inslaget av bottenlös kärlek och saknad för att beröra.

Hon har en imponerande röst — fast och fyllig — men när hon sjunger gullerier som »Dreamland« och »This Shirt« (om, just det, en gammal sliten favoritskjorta) längtar man efter lite starkare grejer. Som Iris DeMent.

Micke Widell

Postat i:Album vol 2 #8, Betyg 05, Micke Widell, ,

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Kategorier

%d bloggare gillar detta: