Tidskriften POP revisited

Tidningen Pop blir blogg

[POP #8:2] Album: CASE – Personal Conversation

CASE

Personal Conversation

Def Jam/Universal

När Case släppte sin första platta för två och ett halvt år sedan fick han lite publicitet för superba singeln »Touch Me, Tease Me« och desto mer för att han påstods ha gjort sin duettpartner Mary J. Blige gravid. Det borde förstås varit tvärtom, dels med tanke på att det där andra inte ens var sant, dels för att »Case« var ett alldeles strålande album, eftertänksamt och samtidigt passionerat och sjunget med en intensitet som placerade Case i samma hjärtslitande sångartradition som bröderna Halley och R Kelly.

Andra albumet »Personal Conversation« är i princip likadant som det första — varmt, romantiskt, vemodigt och modernt — fast ännu lite bättre. Och anledningen till det ligger som fjärdespår och heter »Faded Pictures«. Det åren sådan låt som man önskar att alla de där reaktionära gnällspikarna som traggar om att soul var bättre på sextiotalet och att modern R&B bara handlar om konstiga melodihookar och att knulla i baksätet på en jeep orkade låna ett öra till. För »Faded Pictures« är soul som förenar alla de där traditionella påbuden om vad soul »ska« vara — själfull, innerlig, gripande, you name it — och där produktionen är lika supermodern som låttemat är klassiskt, det handlar om sorg, självrannsakan och igenkänning.

Sångaren iakttar i smyg en flicka som med tårarna rinnande nerför kinderna bläddrar igenom foton och dagböcker från bättre tider, när kärleken fanns därpå riktigt och inte bara som ett minne som gör ont: »as she turns through the pages the tears roll down her face/I can see her reminiscing/why her life has to be this way« och medan han tittar på henne minns han själv ett förhållande som tog slut: »for a while we were groovin’ and coolin’ and love was on/and I still remember how it felt when the love was gone«, och så refrängen med sin målande, klassiska symbolik »faded pictures in a broken glass/like a mirror revealing what the woman is feeling/was it someone from a distant past?/cause it’s breaking my heart/to watch her stare into the glass«. Det är så bra att jag blir knäsvag. Och »Faded Pictures« är inte ens en ballad — det är en ganska lågmäld historia med en keyboardslinga som rinner över en synkoperad midtempomelodi och na-na-na-körer, så sinnrikt producerad att man inte riktigt fattar hur sofistikerat det är förrän kring fjärde-femte lyssningen. Enbart »Faded Pictures« är skäl nog att skaffa »Personal Conversation«. Och jag kan räkna upp några fler: »Happily Ever After« med kvinnokör och kyrkklockor, den långsamma euforin i »Another Minute«, korta och vackra outrot »Having My Baby«…

Fast den dystra sanningen är väl att alldeles för många förmodligen inte kommer att fatta hur bra det här verkligen är förrän om sådär tio år. Det får man kanske ha överseende med, och Case är ju inte ensam om sitt öde. R Kelly avfärdas fortfarande som en brunstig balladprimadonna och det tog ju för övrigt den upplysta världen tio år att förstå sig på Marvins »Let’s Get It On«.

Anna Hellsten

Postat i:Album vol 2 #8, Anna Hellsten, Betyg 07, ,

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Kategorier

%d bloggare gillar detta: