Tidskriften POP revisited

Tidningen Pop blir blogg

[POP #8:2] Album: VINCE BELL – Texas Plates

VINCE BELL

Texas Plates

One Man’s Music/import

De festa Texas-trubadurer nu för tiden är lite för mätta; lite för välmående. Men Vince Bell, som senast hördes av med den urstarka »Phoenix« för fem år sedan, gör ont på riktigt. Fortfarande märkt av kampen tillbaka efter en bilolycka som nästan dödade honom skriver han fantastiskt täta små sångnoveller och sjunger dem med en lika känslig som brutal rättframhet.

Texterna är fyllda med oneliners som »Have not, will travel« och »You can tell where I am by where I’m not« — och ställena han sjunger om kallar han saker som Last Chance eller Curbside Circus.

»Texas Plates« är inte lika påkostad som »Phoenix«, som hade en lång stjärnparad och en utsökt T-Bone Burnett-produktion. Här är det enklare och mer hemmagjort, på egen etikett, på en av Nashvilles verkliga bakgator. Eller som han sjunger i »Poetry, Texas«: »Winter morning, cold as hell. Me and my six string. No one else«. Det här är den stora ensamhetens musik och det är så han låter.

Överkursköp: hans bok »One Man’s Music«, som i princip tar upp samma ämnen, men alltså i romanform (finns på village-records.com).

Martin Jönsson

Postat i:Album vol 2 #8, Betyg 06, Martin Jönsson, ,

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Kategorier

%d bloggare gillar detta: