Tidskriften POP revisited

Tidningen Pop blir blogg

[POP #8:2] Album: BEN FOLDS FIVE – The Unauthorized Biography of Reinhold Messner

BEN FOLDS FIVE

The Unauthorized Biography of Reinhold Messner

Epic/Sonic

Smekmånaden tycks definitivt vara över för Ben Folds nu. I USA kallas han fortfarande för slackergenerationens svar på Billy Joel, men nu är det inte längre menat som beröm. Inte när band som Barenaked Ladies, slackergenerationens svar på Bröderna Djup, ligger högt på listorna. Här hemma har mottagandet av »The Unauthorized Biography of Reinhold Messner« också varit genomgående svalt. »För svårt«, »för pretentiöst« och »för bombastiskt« löd den kallsinniga kritikerkören — och nästan alla lade sig ett eller ett par betygsnäpp lägre än för debuten och »Whatever and Ever, Amen«.

I mina öron är det obegripligt.

Jo, jag hör också det storslagna. Jag kan också lägga pekfingrarna i kors och skrika »Queen!« i »Narcolepsy« och »Lullabye« Och visst är det ett mer komplext album; såväl textmässigt som arrangemangsmässigt är det väldigt långt från »Julianne«, »Sports & Wine« och »For Those of Ya’ll Who Wear Fannie Packs«. Det är »det svåra tredje albumet«, men helt av egen vilja. Vildhjärnan i Guns N’ Roses-tröja har dragit på sig kostymen, vuxit upp och mer sneglat åt Randy Newman och Burt Bacharach än Superchunk och Elton John. Allt det kan vi vara helt överens om.

Jag ser bara inte problemet med det.

Inte när han gör sådana makalösa sånger.

Jag har lyssnat på »The Unauthorized Biography of Reinhold Messner« i varje dag i mer än en månad och förstår inte hur jag någonsin ska kunna slita mig från »Don’t Change My Plans« — en sång från samma gungfly i himlen som Costello/Bacharachs »God Give Me Strength«. Eller från »Mess«, där han tappat fästet i gungflyt och tagit expresshissen ner i det känslomässiga helvetet, där han varken tror på Gud, kärleken eller något annat än sin egen förmåga att kungligt fucka upp allt som betyder något.

Hans texter har alltid varit fyndiga, fräcka och funktionella till den gatusmarta power-pop han spelat tidigare, men här finns det en innerlighet och känslosamhet som gör betydligt starkare intryck. Han kan fortfarande vara oerhört rolig, som i den obetalbara »Army«, där han berättar om hur han hoppade av armén och startade ett band: »Grew a moustache and a mullet, got a job at chic-fil-a. Citing artistic differences, the band broke up in May.« Låten är också den som tydligast flirtar med gamla fans, från breaket med tvättäkta horhusjazz-piano till en sanslös blåssektionsorgie mot slutet.

»Your Redneck Past« är även den old school-BFF, med den briljanta inledningen »Choose from any number of magazines. Who do you wanna be: Billy Idol or Kool Moo Dee?«.

Men det är ändå de »svåra«, »bombastiska« och »pretentiösa« sångerna som kommer att leva kvar allra starkast. Och de är naturligtvis inte svåra; bara geniala.

Det finns ett avsnitt i »Mess« som jag backar tillbaka till gång på gång: där pianot och Ben tystnar i en uppgiven suck, innan trummorna och stråkarna bygger upp ett nytt crescendo kring det enda credo han har kvar: »I don’t believe in God, so I can’t be saved. All alone as I’ve learned to be, in this mess I have made«. Och det finns ett liknande i »Magic«, där pukorna tar över i en konstpaus, med en kraft som dånar i bröstkorgen, för att sedan släppa in en stråkkvartett som ger titeln all sanning.

Det är magiskt. Mäktigt. Och bättre än något den här trion någonsin varit i närheten av tidigare.

Martin Jönsson

Postat i:Album vol 2 #8, Betyg 08, Martin Jönsson, ,

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Kategorier

%d bloggare gillar detta: