Tidskriften POP revisited

Tidningen Pop blir blogg

[POP #8:2] Album: CLINIC – Clinic

Album CLINIC - Clinic

CLINIC

Clinic

Domino/import

Det var väl dags för ett band att gömma sig bakom masker igen. Jag vet inte så mycket, egentligen ingenting alls, om kvartetten från Manchester-trakten som under namnet Clinic släppt tre singlar på egna etiketten Aladdin’s Cave Of Golf. De är årets hemligaste band och de skyddar sina ansikten med sjukhusmasker. Udda är bara förnamnet och The Beta Band är rena pojkgruppsstjärnorna i jämförelse. Hemligheter väcker såklart nyfikenheten, särskilt när musiken är så fantastisk som den Clinic presterat på sina singlar. Förmodligen har inte en människa utanför Merseyside-regionen hört dem. Förutom de som lyssnar på John Peels program förstås.

Nu har Clinic samlat ihop singlarna på ett album och tack gode gud för det. Clinic är det coolaste rockband jag hört sedan, tja, Spacemen 3. På spåret »Monkey on Your Back« hörs utropet »I know Jason«, men om de syftar på Spacemen 3:s Jason Pierce eller någon annan är lika oklart som det mesta som rör den här gruppen. Det enda som är kristallklart är att deras musik glimrar som ett tomtebloss mitt i en solförmörkelse, och att influenserna hämtats från rockens mörkare bakgator. Inledande »IPC Subeditors Dictate Your Youth« sätter tonen direkt när den inleds med ett Jesus And Mary Chain-trumintro (eller Phil Spector om ni så vill) och med en fräck orgels hjälp brakar iväg på en Stereolab-möter-Spacemen 3-groove så in i vassen kaxig att jag ser stjärnor. Samma coola vibe på efterföljande »Porno« där sångaren verkar befinna sig på porrfilmsaudition. En harmonica svingar sig upp mot himmelska rockhöjder, en skärbrännare tränger sig på mitt i låten och någonstans i ljudbilden flummar en krautrockig dub runt. Det låter fantastiskt. »DP« är ännu vildare när den manglar igång som Plastic Bertrands »Ca Plane Pour Moi« på syra för att plötsligt växla tempo och sjunka ner i ett typiskt Velvet Underground/Spacemen 3-landskap inramat av blixtrande stroboskop och softat popljus. Laurie Andersons stön från »Oh Superman« tjuvstartar »Cement Mixer«, innan ett stenhårt rocksound tar över och bara manglar på med en glöd och närvarokänsla som får dig som lyssnare att känna det som om det är du själv som fastnat i den där cementmixern.

Det känns skönt att det fortfarande går att hitta ett band som Clinic från den utdöende engelska popscenen, även om de mer andas New York än Manchester, och att allt inte kretsar kring det där åttamannabandet som spelar in sin musik i en kyrka i Glasgow. Jag vill veta mer om Clinic. Jag vill få tag på deras tre singlar. Jag vill se dem på en scen. Jag vill att ni också ska få höra dem.

Clinic är årets märkligaste rockfynd. De är, för att låna en känd Manchesterpop-slogan, cool as fuck.

Terry Ericsson

Postat i:Album vol 2 #8, Betyg 08, Terry Ericsson, ,

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Kategorier

%d bloggare gillar detta: