Tidskriften POP revisited

Tidningen Pop blir blogg

[POP #8:2] Pugh #2

Pugh 2

Leta efter ljudet av den moderna svenska rockmusiken 1999 och du hamnar mitt i ett album med en ung och naiv västeråsare, en trummis som drev den egna psykedeliska klubben Filips och en gitarrist som nyligen turnerat i folkparkerna med Gunnar Wiklund. »(Ja, dä ä dä!)«, Pugh Rogefeldts debutalbum på Metronome från 1969, inspelat med Janne Carlsson (från psykedeliska instrumentalduon Hansson & Karlsson) och Georg »Jojje« Wadenius (från Made In Sweden, den första svenska »supergruppen«), är inte bara ett av de bästa svenska album som gjorts, sommaren 1999 låter det dessutom häpnadsväckande modernt. Eller så är det kanske tiden som går rundgång? Men när man lyssnar på »(Ja, dä ä dä!)« i dag blir man ideligen påmind om några av de bästa nya plattorna som släppts i år. Eller lyssna på de drömska flumvibbarna i »Signe« och »Små lätta moln« och associera till Jim O’Rourkes lysande »Eureka«. Eller på den lekfulla blandningen av lättpsykedelia och popmelodier och tänka på Wilcos »Summer Teeth«. För att inte tala om The Beta Band, vars John Maclean förmodligen skulle älska varenda sekund av »(Ja dä ä dä)« — om han inte redan har den.

Det är ett album som prickar av punkt efter punkt på checklistan över sound 1999. Folk? Ja. Flum? Ja. Fonky? You bet. Och trumsoundet finns redan samplat i hip hop-världen. Att han dessutom, på Lennart Wernströms och Leif Heldes omslags- och konvolutbilder ser ut som en formgivare på ACNE International gör knappast saken sämre. Och Pugh stänkte silverstjärnor i ansiktet redan 1971.

Men även om man med visst fog kan hävda att Pugh var 30 år före sin tid så var han framför allt först. Svensk rockmusik 1969 låg i djup koma, där Tages desperat försökte låtsas att de fortfarande fanns men där alla andra popband redan gett upp och landets samlade musiker antingen var på väg in i en dansbandskarriär eller ner i ett träsk av såsig jazzrock. Då kom »(Ja, dä ä dä!)«. På svenska. Och lät som inget annat. Och den följdes av »Pughish« och »Hollywood« innan någon annan ens hann reagera.

Trots detta har inte Pugh haft någon självklar position som en av de stora innovatörerna i svensk rock. Han bröt ny mark och inspirerade i ännu högre grad än John Holm, Jakob Hellman och bob hund. Men kanske är det med Pugh som med Magnus Uggla: Uggla har gjort lite för mycket bompa-bompa och underlivshumor för att man ska komma ihåg hur djärvt, formsäkert och betydelsefullt hans album »Om Bobbo Viking« var.

På samma sätt har Pugh haft sina perioder då det varit lätt att vända honom ryggen, från blixtlåssolot på »Ett steg till«-turnén och schlagerfestivalkostymerna till den fruktansvärda »Hammarhjärta« 1985, där Pugh ristade runor på omslaget och sjöng om »nordisk stolthet i ett långt blont hår« och banade, om än omedvetet, väg för mer aggressiva nordister som Ultima Thule. Och Grymlings var väl heller aldrig riktigt min kopp te.

Det senaste året har det dock börjat ryktas om att Pugh vill tillbaka, på allvar. Alltså bokade jag en biljett till Visby.

* * * * *

Kom, vi tar en promenad.

Pugh drar på sig en skinnjacka och vi går ut på gårdsplanen.

Sandkvie, nära Burgsvik på gotländska västkusten, är en gårdslänga inredd till studio, med marmorgolv och fårskinn på väggen. Rummen är belamrade med instrument och förstärkare och utan plats för några excesser. Fast å andra sidan är gutar flexibla typer.

— Ett piano? Det finns borta i församlingshemmet, borta i Öja by. Vi kan ta min mobila och åka dit och spela in det, säger studioägaren och ljudteknikern Mikael Lyander, en stor, vänlig man med polisonger som skulle göra Gaz Coombes grön av avund.

Pugh är här för att spela in sitt trettonde studioalbum; det första sedan »Människors hantverk« 1991, tillsammans med producenten och gitarristen Johan Lindström, basisten Jerker Odelholm och trummisen Peter Bergkvist.

Johan Lindström lutar sig mot en stenmur och låter solen flöda över honom. De senaste veckorna har han suttit i en »mörk och sunkig« studio i Hammarbyhamnen och spelat in de första spåren till Titiyos nya album. Kontrasten till den gotländska idyllen är total.

Pugh och jag går genom boskapsgrinden ut mot hagarna och skogsdungarna på väg mot havet. Vi hinner inte gå många hundra meter förrän Pugh stannar upp och bara tar in den gröna stillheten, med något lyriskt i blicken.

— Kolla bara. Det här… det här är min värld. Ibland känner jag mig som en pojke i någon sagovärld. Som i Tv-spel, där man går in i olika världar.

Som »Zelda«?

— Är det med den där sagopojken som plockar upp grejer för att klara sig vidare? Det såg jag första gången i går. Johan har med det. Jag kände, fan: det här är ju jag! Så försöker jag leva i dag; nära naturen. För 15 år sedan hade jag inte ens reagerat; nu tycker jag att den här miljön är helt fantastisk, säger han och slår ut med händerna.

* * * * *

Pugh trivs. Inte bara med den gotländska naturen, utan även i studion, med intimiteten och trängseln. Han utnyttjar knappt det stora studiorummet på andra sidan glasväggen. När han och Johan Lindström ska lägga på gitarrerna till låten »Välkommen hem« baxar han i stället in två gitarrförstärkare och lyfter fram stolar till mixerbordet, så att knäna nästan krockar med ljudteknikerns snurrstol. Tillsammans kör de sedan igenom låten gång efter gång innan de känner sig redo för att göra en första tagning på band.

— Jag har sällan jobbat så här… fritt. Vi började med att träffas och bara känna på varandra och på materialet. Nu börjar vi veta var vi har varandra. Då kan vi börja jobba på allvar med att få rätt känsla. Vi tar det cool, säger Pugh.

Johan beskriver det som »att vara mitt i en LP-inspelning«.

— Man känner att musiken växer fram som en helhet. Det handlar inte bara om att alla ska göra sina pålägg och sedan dra.

Fast en följd av det blir självklart också att slutresultatet ibland hamnar ganska långt från Pughs ursprungsdemos, vilket inte alltid är helt friktionsfritt.

— I och för sig har jag varit med så länge att jag vet att det aldrig blir som man själv tänkt — och att det ofta är en fördel. Men det kan ändå skära lite i hjärtat ibland. Jag har ju haft med mig de här låtarna så mycket längre än de andra. Jag har hunnit få en relation till dem på det sätt de låter på demon. Fast jag vet att det är dumt: det är ju dynamiken i studion som avgör om det blir en bra platta eller inte. Och Johan är enorm. Framför allt blir jag så jävla avundsjuk på hans gitarrspel…

Johan och Pugh träffades för ett drygt år sedan på en av Pughs spelningar. Johan stack åt honom en kassett med sitt band Selfish och antydde blygt att han gärna skulle göra något tillsammans med honom.

— Han är ju min idol. Pughs plattor var bland det första jag över huvud taget lyssnade på. Min farsa var ung, bara 19, när han fick mig och han köpte oerhört mycket bra plattor. Kraftwerk och Genesis och sådant. Men det var Pugh jag gillade mest. Han var den förste svenska rockstjärnan. Fan, han var ju den ende svenska rockstjärnan på sjuttiotalet.

När Warner nämnde Johans namn som en tänkbar producent var Pugh dock tveksam till en början.

— De sade att han hade producerat Svante Thuresson och så hade han det där bandet som lät ganska slickt och jag trodde att det var något sådant han var inne på med mig också. Gentlemannamusik; lite snyggt och trevligt. Och det är inte alls min pryl. Så vi stångades väl lite i början. Det här är ju första plattan jag gör på väldigt många år och den känns rätt viktig för mig. Så jag var väl lite taggad till en början. Vi stod mest i varsitt hörn och blängde på varandra.

Johan Lindström bekräftar det spända ingångsläget:

— Vi var i princip på väg att lägga ner hela projektet. Men efter ett par dagar så gav han mig en kram och så var det lugnt.

Johan berättar att han spelade in olika blandband till Pugh för att ge antydningar om vad han ville göra. Bland annat plockade han ihop låtar från Elliott Smiths båda senaste album, »Either/Or« och »XO«. Men det föll inte i god jord.

— Han ringde tillbaka och sade »Fan, vad är det för skit. Det här är sådant som kultureliten i Stockholm gillar. Jag vill rocka!«.

Fast Johan har inte gett upp sina Elliott Smith-ideal för det.

— Någonstans ska vi nog smyga in det. Elliott påminner ju ibland otroligt mycket om den tidiga Pugh som jag växte upp med; med den distade sången och den där ödesmättade skörheten. Och även om det blir ett rockalbum så måste vi göra en del riktigt sköra grejer också, mer åt »Små lätta moln«-hållet. Han är ju fortfarande grym på sådant.

— Men visst, de flesta låtarna han skrivit är ju rock och då måste det låta rock om dem också. Fast inte på det där Steve Earle-rockiga hållet: lite gubbigt och stabbigt. Alla ska ju göra countryrock i dag. Det är mycket roligare att rocka på riktigt.

Senare på natten spelar Pugh själv upp en av de — nästan — färdiga låtarna. Titeln är »Jeans & läder«, texten (»jeans & läder, en skånetös/som om sjunde himlen sluppit lös«) en Pugh-fyndig pastisch på ett av rockvärldens vanligaste textteman (använt av bland annat Manfred Mann i både »Pretty Flamingo« och »Do Wah Diddy Diddy«). På Pughs demo är den aningen för klämmig och snäll (»Klämmig?! Jävlar, vilken förolämpning!« säger en låtsat förtretad Pugh), men i studioversionen har den förvandlats till röjig riffest à la Supergrass. Det låter inte Magnus Lindberg, om man säger så.

* * * * *

De gör ett antal tagningar av »Välkommen hem« innan Johan ilsket lägger gitarren åt sidan och letar efter något att sparka på.

— Fan, jag håller på att tappa det.

— Vi kör ett tag till. Det finns där, peppar Pugh.

Fyra timmar och minst 20 tagningar senare är de närmare men ännu inte riktigt framme.

— Det är för mycket skrammel, säger Pugh och tittar djupt i sin tomma kaffekopp. Jag vill ha tyngd, men ingen jävla hårdrock. Finns det någon som kan göra lite mer kaffe?

Gillar du att jobba i studio?

— Nästan alltid, om det inte drar ut för mycket på tiden. Det var hemska tider ett tag på åttiotalet, med trummaskiner och sådant. Allt skulle vara så perfekt. Jag tar hellre lite missar om det finns en genuin bandkänsla bakom det. Jag menar, en platta som »(Ja, dä ä dä!)« hade ju aldrig ens släppts om någon hade fått för sig att göra den på åttiotalet. Det var väl min bleka räddning att den kom när den kom, när det fanns grupper som Country Joe & The Fish och det var helt okej att sjunga falskt på en hel platta.

Vilken är den värsta inspelning du varit med om?

— Där är ett par stycken som inte var kul alls. Jag gjorde en platta på Polar 1986, när Anders Burman (som producerade Pughs sex första album) var där. Anders var producent, men helt plötsligt dök Tomas Ledin upp och ville vara medproducent och det fungerade inte alls. Vilket väl hörs.

— Fast värst var ändå »Attityder«, som jag gjorde 1978. Mitt i plattan gjorde min tjej slut. Förmodligen för att jag brydde mig mer om att göra skivan än om henne. Jag satt och grät i studion i två dagar. Det är därför jag låter så eländig. Jag liksom hulkar när jag sjunger.

Och roligaste inspelningen?

— »Bolla & Rulla«. Och första plattan. Och den här. Men »Bolla & Rulla« var så häftig. Det var första gången jag hade ett eget band, Rainrock, och det var låtar som var så fruktansvärt roliga att skriva och göra. Från början tyckte Anders Burman inte alls att jag skulle göra den plattan. Han var mer inne på att jag skulle in i visrockfacket; mer åt Cornelis till. Men det ville ju inte jag, även om jag älskade Cornelis plattor. Jag ville rocka.

Är det den platta du är mest stolt över fortfarande?

— Ja, jag tror det. Ta »Hog Farm« till exempel, jag har säkert spelat den 8-900 gånger live, men tycker fortfarande att det är precis lika kul. Och så finns där en del texter på den plattan som jag är riktigt nöjd med. De första som jag kände var riktigt bra.

Vilka då?

— Framför allt »Grävmaskinen«. Jag hade gjort texter tidigare som var roliga och rytmiska, men den var mycket mer genomjobbad. Den beskrev min uppväxttid och hur jag kände. Den handlar om arbetsglädje och jag tycker att jag fångade det ganska bra. »Kajans sång« är också en sådan text som fortfarande känns väldigt bra. Fast det är väl ingen som kommer ihåg den i dag.

Hur var inspelningen av »(Ja, dä ä dä!)«?

— Helt underbar. Det var i gamla Atlantisstudion på Karlbergsvägen. Metronomes studio. Allt gick väldigt fort, på fyra-fem dagar. Burman var ju en riktig first take-kille; han älskade spontaniteten i studion och ville aldrig göra några omtagningar över huvud taget. Det var ju det idealet som gällde då. Det var väldigt lätt att göra skivor.

* * * * *

Kanske för lätt. Problemet med hela den svenska rockscenen i mitten och slutet av sextiotalet var just att alla valde de enklaste lösningarna. Så även gruppen Mercy Sect i Västerås: en grupp som vann en och annan popbandstävling, men där sångaren Torbjörn Rogefeldt började bli alltmer frustrerad av att bara låta som ett amerikanskt eller engelskt plagiat. Han hade börjat skriva sina egna låtar redan 1965,18 år gammal, och dessutom börjat experimentera med texter på svenska

— Men det fanns en sådan rädsla då; en sådan oerhörd respekt för amerikansk och engelsk musik. Att göra egna låtar, i synnerhet på svenska, var bara larvigt. Så när jag inte fick något gensvar hos andra spelade jag in låtarna själv, på en vanlig bandare.

— Sedan ryckte jag in i lumpen 1968 och tyckte faktiskt att det var kul. Skulle bli signalist. Men jag skickade iväg de där tejperna, halvt på skoj, men kanske med lite hopp någonstans. Jag fick snabbt svar från två bolag, Sonet och Karusell, att de inte var intresserade. Men sedan ringde en snubbe, när jag låg i Strängnäs. Det var Anders Burman. Han presenterade sig och sade »Det här är jääävligt bra«. Menar du det, sade jag. »Ja, fan, det här måste vi spela in.«

Vad var det för låtar på demon?

— Det var delar av det som kom på första plattan: »Små lätta moln«, »Här kommer natten«, »Love, Love, Love« och någon till, som jag glömt. »Har du fler låtar«, skrek Burman. Så jag skrev fler och han drev på och ville spela in snabbt. Han var väldigt inne på att det var bråttom: att det förr eller senare skulle komma någon med rockmusik på svenska och att vi måste vara först. Fast jag låg ju i lumpen. »Kan du inte få ledigt två veckor?«, undrade Burman. Så jag knatade upp till regementschefen och bad om lov, men fick nobben. Då tog jag ett beslut. Jag hajade att det här kanske var min framtid, så jag lämnade in kläder och vapen och allting och bara gick. Och åkte till Stockholm och spelade in. Först en singel, »Haru vart på cirkus« och sedan LP:n. Jag fick ju fängelse, förstås — tre månader för rymning — men det dröjde till 1971.

Och då hade du redan hunnit göra två plattor.

— Ja, så det var det ju värt…

När du kom upp till Burman; hade han en klar bild av hur första plattan skulle göras eller var det du själv?

— Han bestämde nästan allt. Jag var ju väldigt oerfaren. Det var han som kände både Jojje och Janne. Jag kände bara till dem: jag hade hört Hansson & Karlsson och jag visste att Jojje Wadenius var en jävligt duktig gitarrist.

* * * * *

Första vinken om ett genombrott kom när Pugh var med i Tv-programmet »Timmen« i november 1968, då enbart tillsammans med basisten Inge Sahlin. Iklädd rosa spetströja och något som bara kan beskrivas som ett förkläde spelade Pugh sin debutsingel och ställde till med en mindre sensation.

Pugh fortsatte att skriva på låtarna till debutalbumet, som spelades in i juni 1969 och släpptes i slutet av augusti samma år.

Och sedan hände… absolut ingenting.

— Första halvåret sålde den inte alls. Den stod bara stilla. Och där satt jag och väntade: arbetslös, hatad av militären och med fru och två barn. Dessutom väl medveten om att det här var rena rouletten: att det inte alls var konstigt om det blev en total flopp. Men sedan tog plötsligt allt fart.

Du sade själv alltid i intervjuer på den tiden att det viktiga för dig var att nå ut till folket; till de vanliga människorna och inte bara till de intellektuella.

— Har jag sagt det?

Ja, det står i alla gamla klipp i alla fall.

— Ja, det låter väl som tidens färg. Nej, sanningen var väl att det var just med musikrörelsen och de man kunde kalla intellektuella som jag kände verklig gemenskap med. Där fanns många som stöttade mig och gillade mig. »Vanligt folk« då lyssnade bara på dansband.

Verkligen? Jag trodde proggarna hatade dig?

— Det var komplicerat. I början kände jag mig som en del av musikrörelsen. Jag tyckte att jag hörde dit. Men sedan blev jag attackerad, mest för att jag låg på ett stort grammofonbolag. MNW drog igång då och började rycka i mig, men jag ville vara kvar hos Burman på Metronome. Då började snacket: Pugh är bara kommersiell, han sviker idealen.

Det var en väldigt strikt regelbok de hade.

— Ja, rena partiboken. Och det var mest snack, ingen verkstad. Men det blev verkligen rena anti-Pugh-lägret, med Wiehe och Tommy Rander och dem i spetsen. De hatade mig verkligen. Fast jag kände mig inte särskilt besvärad då. Det är mest i dag jag kan bli störd av det: flera av dem som var mest dogmatiska då har ju helt bytt åsikter och är börsklippare halva bunten.

* * * * *

När Nöjesguiden lät ett 150-tal journalister och musiker rösta fram det bästa svenska albumet någonsin hamnade »(Ja, dä ä dä!)« på femte plats, slagen bara av Jakob Hellman, Jan Johansons »Jazz på svenska«, Ebba Gröns »We’re Only in It For the Drugs« och bob hunds första album.

— Jag såg det där och blev oerhört glad. Grammisar och sådan branschskit har jag aldrig brytt mig ett smack om. Jag hatar verkligen sådant: alla priser, galor och Tv-program med folk som härmar artister och sådant. Det har inget med rocken att göra. Men här var det folk som visste vad de snackade om som hade röstat. Det värmde.

Kändes det som en revansch?

— Nej, inte så att jag kände mig nerkörd i skorna eller så. Jag har aldrig känt mig riktigt etablerad — och det är jag egentligen bara glad för, för annars hade jag aldrig suttit här och brytt mig på det sätt jag gör i dag. Men i och med att berömmet kom från rätt sorts folk, så var det ändå en stor grej för mig. Vilken var det nu som vann? Hellman?

Ja. Och ni två har ju onekligen en hel del beröringspunkter. Mats Olsson inledde sin recension av hans platta, i Slitz, med att skriva att det var det bästa debutalbumet sedan »(Ja, dä ä dä!)« och er story om hur ni kom fram är ju nästan identisk.

— Är det så?

Över huvud taget nämner ju nästan hela den svenska rockeliten på åttio- och nittiotalet dig som inspirationskälla. Från Gessle till Thåström.

— Ja, fast jag har aldrig riktigt förstått det. Det var väl bara så att det inte fanns några andra att relatera till när de killarna växte upp. Det var ju bara jag som skrev på svenska under ett par år. Och November — de var jävligt bra. Och sedan kom Lundell och allt det andra. Men nej, jag har aldrig sett mig som innovatör eller inspirationskälla. Jag tror bara att jag gjorde rätt ovanlig musik.

Inser du hur modern »(Ja, dä ä dä!)« låter i dag?

— Tycker ni ja, säger Pugh, med en vresig blick åt Johan Lindström, som i flera dagar försökt hävda samma sak.

— Äh, den låter väl inte så illa, men det är lite för mycket långa jam som inte leder någon vart. Och texterna är lite för frökenaktiga, det är nog mest det jag störs av om jag lyssnar på den. Det är lite för naivt för mig; lite för barnsligt. Jag kunde inte riktigt hantverket då och det märks lite för tydligt.

Men oavsett vad du tycker är det många som tycker att plattans sound är helt rätt i dag. Och att den börjat upptäckas av en helt ny generation.

— Jo, jag har förstått det så smått. Jag fick ett roligt samtal förra sommaren från en snubbe som jobbar i ledningen för Hultsfredsfestivalen. Han och några kompisar hade lyssnat på en platta med någon som heter DJ Shadow och upptäckt att det var ett par grejer som var samplade från »(Ja, dä ä dä!)«. Och det är ju oerhört kul. Fast ingen har frågat mig, ha ha. Och jag har definitivt inte fått pröjs.

Låten som samplats är öppningsspåret »Love, Love, Love«. Jojje Wadenius ettriga gitarrintroton och Janne Karlssons trummor från samma låt loopas flitigt på »Mutual Stump« på MoWax-mannens album »Endtroducing«.

— Jag skulle tro att han har hittat den i någon skivback i en vinylhandel i Los Angeles någonstans och tyckt »Wow, vilket häftigt sound«. Sedan har han kollat på årtalet och bilderna och tänkt »30 år! Den här snubben kan ju knappast vara i livet längre«.

Båda Pughs första plattor, »(Ja, dä ä dä!)« och »Pughish« släpptes i USA, på bolaget Vault.

— Fast det var knappast någon storsatsning. Jag tror att de pressades i 600 ex vardera.

Helt slumpmässig var dock inte utlandssatsningen. Den åtföljdes av annonsering i Billboard och Cash Box och för att amerikanerna skulle förstå någonting över huvud taget gjorde Lasse Tennander en rak översättning av Pughs texter på konvolutet. Men det hjälpte inte.

— Spiken i kistan var väl att de inte kunde uttala mitt namn. Det går ju inte. Om en amerikan eller engelsman ska uttala det blir det bara [pju:g], som puke. Och det är ju inte världens bästa namn. Jag borde väl döpt om mig till Pug, som han i »Krigets vindar«. Enda landet där man faktiskt kan heta Pugh är Wales, har jag förstått. Fast där är det ett efternamn.

Var kom namnet från egentligen?

— Det var Burmans idé. Han sade direkt: »du kan inte heta Torbjörn Rogefeldt, det går bara inte. Har du inget smeknamn?« Jo, Tobbe, sade jag, fast det blev han ju inte gladare av. Då sade jag: men jag kan heta Pugh! Jag vet fortfarande inte var jag fick det ifrån; det var väl någon film eller bok som spökade i bakhuvudet. Men Burman blev lycklig.

Var fick du din inspiration när du började? Vilken musik lyssnade du på?

— Jag vaknade rätt sent när det gäller musik. Det var aldrig särskilt viktigt för mig. Det var nog först när jag var 16-17 som jag började lira gitarr. Dessförinnan var jag väldigt omedveten.

Vad började du spela för grejer?

Pugh plockar upp en akustisk Epiphone och börjar spela de första takterna av »Corrine Corrina«, Ray Petersons popschlager från början av sextiotalet.

— Det var första låten jag lärde mig. Tre ackord. C, F, G. Jag sjöng den så att tjejerna grät.

Och hur gammal var du då?

— Det var väl precis efter nian: jag var 16.

Och knappt två år senare, i februari 1965, skrev du musiken till »Här kommer natten«, som ju knappast är någon enkel låt.

— Ja, fast den är faktiskt inspirerad av… jag ska avslöja en grej. Vänta lite.

Han plockar upp gitarren igen och spelar introt till »Här kommer natten« och byter sedan till en annan låt: Burt Bacharachs »Anyone Who Had a Heart«. Likheten är slående. Pugh ler brett.

— Utan den hade jag aldrig kommit på att ens ta ett ciss-moll-ackord.

— Så det är klart att jag också plockade upp saker här och där när jag sedan gjorde första plattan. Jag lyssnade på mycket olika grejer, framför allt kanske Cream, som jag tyckte var oerhört häftiga. Cream, Zeppelin och Hendrix var nog de största influenserna för mig de första åren när jag gjorde plattor.

Vad har du lyssnat på för musik de senaste åren?

— Jag lyssnar inte på så mycket musik, det har jag knappt gjort på 20 år. Och under större delen av nittiotalet har jag knappt ens tänkt på musik, även om jag hela tiden varit ute och rest och spelat en del. Jag har upptäckt en del nya världar i stället.

Som vadå?

— Ah, nu kanske du skrattar åt mig, men dels botaniken, som jag blivit väldigt intresserad av genom min tjej, dels byggnadsteknik och yrkeshantverk. Vi har haft två utställningar här på ön, jag och en polare. Vi samlade ihop representanter för äldre hantverk som började dö ut: tunnbindare och båtbyggare och sådant och gjorde utställningar — och det blev stor succé. Och så har jag köpt hus här på Gotland, så jag har murat, målat och lagt tak och sådant. Och det har varit så jävla roligt. Musiken kom i skymundan.

— Men för att komma tillbaka till din fråga om musik: jag har alltså inte lyssnat så mycket, men där är några gubbar som faktiskt väckt mig till liv lite grand och det är bland annat Neil Young, som jag nästan aldrig lyssnat på ordentligt tidigare. Men så fick jag tag på två av hans plattor för ett par år sedan, som har gått rätt mycket: »Mirrorball«, som han gjorde med Pearl Jam som kompband och… vad är det den heter, den som börjar med »Country Home«?

»Ragged Glory«.

— Exakt! Mycket bra platta. Och en del av det materialet vi håller på med nu har en dragning åt det hållet. Jag känner att jag börjar hitta hem, efter att ha sökt mig åt många olika håll i nästan 20 år. Jag har upptäckt, eller erkänt, att jag är en rockare. Det har jag alltid varit live, men i studio har det alltför ofta blivit för tjusigt. I grunden är jag rockmusiker. Det var jag i början och med Rainrock och det är vad jag kan. Och den insikten gör att jag känner mig oerhört stark i dag; starkare än på väldigt, väldigt länge.

Varför kom du från det så länge?

— Vet inte. Jag var överpretentiös, antar jag. Jag har säkert anpassat mig för mycket till den rådande tidsandan, i stället för att hålla fast vid vad jag egentligen är.

Finns det saker som du bara vill stryka ett streck över?

— Ja, absolut. Vissa låtar skulle jag definitivt vilja ha oskrivna. Du kan nog tänka dig ungefär vilka.

* * * * *

Klockan närmar sig tolv på kvällen. Johan vill att Pugh ska göra några sångpålägg. Pugh ställer sig tillrätta, med händerna nerkörda i sina träningsoverallbyxor, tar på sig glasögonen och börjar sjunga. »Ta inte i så mycket«, coachar Johan, efter ett par försök. »Låt lite ledsnare«. Och plötsligt klickar något. Pugh ändrar fraseringen, låter stavelserna spricka upp och sjunger med en närvaro han inte haft på skiva på många, många år. Efteråt är Johan och Lyander helt lyriska och Pugh snudd på generad.

— Vet inte vad som hände där…

Av det jag hört här i studion låter din sång mycket mer avslappnad än på de senaste plattorna. Känns det som att du har mindre att bevisa den här gången?

— Jo, det ligger något i det. Jag behöver inte vara så känslig längre för vad andra tycker. Och sedan har jag gjort låtarna på ett annat sätt den här gången, vilket kanske också gör sitt till.

— Normalt har jag alltid varit en sådan som suttit och plockat med melodin och sedan tagit texten allt eftersom, men nu har jag för första gången tänkt ut vad låtarna ska handla om innan jag börjat med musiken. Det har gjort att allting blivit mer fokuserat.

När skrev du låtarna?

— I höstas. För första gången på flera år fick jag ett riktigt sug efter att göra en ny platta. Så jag hyrde ett hus nere vid havet, vid Tofta, och satt där i fem veckor och gjorde så gott som alla låtarna. Helt ensam. Bara sova, jobba, äta — och ut och kuta. Jag hade försökt hemma först, men kom ingenstans, så jag tänkte jag drar iväg i stället och ser om det händer någonting. Och… pang, så kom det.

Hur ser du just nu på skivan: vad kommer den att få för karaktär?

Pugh sitter tyst, en lång stund. Han dricker en klunk kallt kaffe och väljer orden noga.

— Jag ser den mer än något annat som ett första steg på en ny karriär. Det låter naturligtvis jävligt pretentiöst, men det är så. Som en nystart. Det är så jävla kul att skriva låtar igen. Jag har ett enormt behov av det.

När kände du så senast?

— När kom »Bolla & Rulla«? För 25 år sedan. Då kände jag också att jag befann mig vid en brytpunkt. Jag låste in mig på ett hotell i Västerås — ett billigt hotell med säng och potta och inget mer — och bestämde mig för att nu jävlar skulle jag få ihop det här. Det verkar vara min grej: tvångsisolering.

— I stort sett har jag precis samma känsla nu, inför den här plattan, som jag hade när jag rymde från lumpen för att göra min första platta. Det känns som att börja på ett nytt liv.


Pugh Rogefeldt är aktuell med ett nytt album på Warner i höst.


Martin Jönsson

Postat i:Martin Jönsson, POP vol 2 #8, ,

One Response

  1. […] #1 av Martin Theander / Pugh #2 av Martin Jönsson / Jojje Wadenius av Fredrik […]

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Kategorier

%d bloggare gillar detta: