Tidskriften POP revisited

Tidningen Pop blir blogg

[POP #8:2] Pugh #1

Pugh 1

Martin Theander kan inte låta bli att spela Pughs »Dinga Linga Lena«.

IBLAND KAN MAN få för sig att man saknar det pseudo-DDR som Sverige var mellan 1970 och 1985. Folkhemsbygget var egentligen helt färdigt, men man fortsatte av ren vana och slöhet att tilläggsisolera, riva balkonger, tejpa igen, mura igen, sätta hängslen på livremmarna, galoscher på stövlarna — var man än satte sig var det någon som hade koll på att det var mjukt undertill. Ville man ha jobb fanns det jobb, sjukvården tog emot en med öppna armar, ville man plugga fanns det plats, behövde man soc betalades det ut, det fanns inga uteliggare och det var välstädat även i rännstenen. Vi visste bäst och var alltid främst i alla internationella jämförelser. Utlandet var ett lösaktigt och oupplyst hot.

Vi var inte så lysande på internationell pop men vi var stolta över vårt starka nationella musikliv. Visst, Abba var kanon men det var inte legitimt att tycka det om man var över tolv (var man under tolv skulle man helst få hjälp att förstå varför det inte var bra att lyssna på gruppens kapitalistiska budskap). Skifs, etta i USA med lårhöga platåstövlar och en cover på »Hooked on a Feeling«, mest pinsam faktiskt. En och annan freak-hit i utlandet med Harpo och liknande showbiz-aspiranter. Ted Gärdestad hade inget väsentligt att berätta han heller, kärlekstexter som sysslade med att bekräfta nerärvda könsroller, fast han var så ung så han kunde väl inte hjälpa det.

De som räknades krävde äkthet och budskap framför allt, och även om det i dag kan verka otroligt så genomsyrade den hållningen hela befolkningen. Det var fult att vara något annat än en villig tegelsten i det kollektiva samhällsbygget. Man visste sin plats och trivdes med det.

Att våra själar alls överlevde är otroligt, men så är människan också ett under. Jag har länge levt under missuppfattningen att det onda kom direkt ur det progressiva budskapet och ur önskan om en ny sorts värld. Vore det så enkelt hade så klart hela västvärlden levt i samma kramp — men medan våra hippa 25-åringar på fullt allvar satt och lyssnade på skivor med revolutionär Majakovskij-poesi hade man hur kul som helst i London med Roxy Music och med Lou Reed på Manhattan, samtidigt som man tänkte nya tankar. Vore proggen i sig problemet hade vi i dag känt igen och blivit på gott humör av mer än tre gruppnamn från den svenska nya vågen-punkperioden, och vi hade även dagligen plockat fram svenska skivor från åttiotalet och diggat dem med samma förtjusning som när vi hör »Thriller« eller »Vogue« eller »Purple Rain«.

Problemet var inte proggen i sig utan en kombination av jantelag, besserwissermentalitet och en desperat genuint svensk vilja att alla skall vara exakt likadana, kort som lång, flicka som pojke, rik som fattig, sjuk som frisk, åt alla samma förutsättningar — alla kan spela flöjt lika bra om vi håller för öronen, liksom. Att sedan proggen på ett väldigt öppet sätt exploaterade dessa tre hopplösa utgångspunkter gör det tacksamt att attackera den på tryggt avstånd 25 år senare. Jag skulle föredra att få mosa jantarna och besserwissrarna i nutid i stället. I dag propagerar precis den sortens människor i stället nyliberalt och jämlikt för att alla skall vara egna företagare och köpa pensionsförsäkring.

Kanske Pugh Rogefeldt också skulle vilja mosa jantarna, fast jag tror inte att han är lagd åt det mosande hållet. Få har som han fått ta emot koncentrerade attacker från de som vet bäst och har mest rätt. 1974 var han med om en frontalkrock med proggetablissemanget när hans album »Bolla och rulla« kom ut på Metronome (då betraktat som ett superkommersiellt bolag av exakt samma människor som i dag tårögt berättar skrönor om denna fina och saknade äktsvenska »indie«), tio år senare ansågs han försöka reklamkuppa in sig på listorna, och när Grymlings härjade som värst utsågs denna svenska version av Traveling Wilburys på recensionssidorna till postpunkens värsta antites och gubbrock.

Det komiska är att Pugh ensam startade det som skulle bli svensk progg när han debuterade med den totalt avskalade singeln »Haru vart på cirkus« 1968. Då satt viktigpettrarna som något år tidigare hade varit halvdana kopior på anglosaxiska popband och försökte lära sig att bli halvdana kopior på anglosaxiska jazzrockare. Något år senare skulle de vara halvdana kopior på Pugh och göra allt för att förneka honom rätten att uttrycka sig.

Men Pugh var pop, och pop handlar om lekfullhet, relationer, spänning, sväng, förväntan och förvirring. Pop har aldrig varit tvärsäker, agiterande, kalkylerande, ekvilibristisk eller könlöst jämlik.

Jag kommer aldrig undan det skolboksexempel till poplåt som så väl prydde »Bolla och rulla« och går under namnet »Dinga Linga Lena«. Det handlar mest av allt om en melodi och ett anslag som är så självklart, men också om en refräng som kommer att eka i mitt huvud tills jag skall ner i graven:

Dinga Linga Linga Linga Lena
Du rusar lika fort som jag
Dinga Linga Linga Linga Lena
åh, tänker du på mig i dag?

Jag kan inte låta bli att spela den när jag är discjockey. Den har en lika given rivstart som »Lust For Life« med Iggy Pop, »Fire« med Jimi Hendrix eller »She’s a Lady« med Tom Jones och den funkar alltid på dansgolvet. Den har också en vers som funkar på alla som någon gång har undrat vad det egentligen är fråga om:

Jag stannar vid kanten av skolgården,
när det ringer och alla går hem
Dinga Linga Lena som är femton år
går förbi mig och jag säger hej
Jag vill ju bara fråga om hon minns i går
och att hon är min hemliga tjej
Men hon går förbi som om jag vore luft,
och hon dras mot ett nytt äventyr
Dagen som i går gav ett minne kvar
och en tidningssouvenir
Dinga Linga Lena som är femton år sade stopp,
vet du vad det blir
om jag gör precis som du vill att jag ska
det blir skönaste grejen i dag

Jag hade inte kysst en flicka på riktigt första gången jag hörde låten, men jag hade varit där och fumlat och försökt begripa. Skönaste grejen i dag? »Dinga Linga Lena« gav inga svar, men ett löfte om att livet nog kunde vara spännande och förvirrande, om man ville. Inte rättvist, men spännande. Om bara fler hade lyckats förklara det för en, i stället för alla som skulle linda in verkligheten i ramar och regler och rättigheter.

Pughs plattor från sjuttiotalet kommer alltid att åka in och ut ur skivhyllan och låtarna kommer alltid att svänga. Texterna kommer alltid att berätta om ett liv som inte går att begripa, som man kan få skrubbsår av men som kan njutas om man tillåter sig att vara lekfull. Jag kommer alltid att lyssna till de texterna som till kodade meddelanden. Meddelanden som påminner mig om varför det aldrig var bättre förr, och om att strunta i utanpåverket och alltid först leta efter den kamouflerade pekpinnen när tråkmånsarna skall identifieras.


Martin Theander

Postat i:Martin Theander, POP vol 2 #8, ,

One Response

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Kategorier

%d bloggare gillar detta: