Tidskriften POP revisited

Tidningen Pop blir blogg

[POP #8:2] Jojje Wadenius

Jojje Wadenius

»(JA, DÄ Ä DÄ!)« skulle aldrig ha blivit samma klassiker utan Jojje Wadenius sköna basgångar. Han tillbringade fyra dagar sommaren 1969 i Metronome-studion tillsammans med Pugh, trummisen Janne Karlsson och producenten Anders Burman.

— Det jag minns bäst är att alla grunderna lades på en liten fyrakanalare. Trummorna, basen och Pughs kompgitarr gick rakt in. Sång och leadgitarr lade vi på senare. Det var aldrig fråga om att ta om någonting. Musiken fick en sorts direkthet som jag gillade väldigt mycket.

— Pugh och jag umgicks ett par veckor innan spelningen. Han hade planerat allting, minsta gitarrslinga, i detalj och jag hjälpte honom att strukturera materialet eftersom jag hade mer erfarenhet av att jobba i studio. Pugh och jag kom kanske inte varandra så nära personligen, men vi var båda helt inne i musiken. Jag kom från jazzrocken, diggade Cannonball Adderley och spelade redan i Made In Sweden. Ibland kände jag att Pugh hade lite komplex över det, han trodde väl att jag såg den musiken som finare än det han höll på med. Men jag gillade rock’n’roll också.

Jammade ni mycket?

— Jorå, vi jammade. Men formerna var ändå ganska fasta. Vi hade bara några dagar på oss. En skön grej var att Pughs texter alltid gick hand i hand med musiken. Han lekte med orden tills de flöt in i harmonierna och det var jävligt kul för mig som var helt fokuserad på det musikaliska.

Hur hittade ni groovet?

— Vi var inte helt tajta. Ibland ökade någon i bandet tempot, medan någon annan sackade efter, och det gav låtarna en speciell känsla. Jag tror också att det helt enkelt fanns ett groove i tiden just då. Egentligen svängde inte »(Ja, dä ä dä!)« mer än andra plattor, om jag jämför med grejerna som jag gjorde med Björn J:son Lindh och Made In Sweden. Men kanske låter den så bra nuförtiden eftersom allt annat är programmerat och sequencat. När man får höra något som är lite lösare i groovet så svänger det mer.

Ken har samplat din gamla barnvisa »Mitt lilla barn« på sin singel »Eld och djupa vatten«. Har du hört den?

— Nej, men originalet var med på LP:n »Godda’ godda’« som jag gjorde samma år som »(Ja, dä ä dä!)«. När den var ny spelades låtar som »Jag är det fulaste som finns«, »Kråkbegravningen«, »Jag vill ha en hund« och »Mitt lilla barn« mycket på radio. Det är trevligt att de lever vidare. Jag har också hört Petters låt (»Vinden har vänt«, reds anm) där han samplar den gamla Luther Vandross-låten »Don’t You Know That« där jag spelar gitarr. Jag lirade med Luther på hans tre första album. Vi träffades via Roberta Flack när jag bodde i New York och spelade i Saturday Night Live-bandet i början av åttiotalet. Det var förresten ett fantastiskt band. Vi fick vara med i en del sketcher och Eddie Murphy brukade sätta sig bakom trummorna och jamma med oss.

Gillar du hip hop?

— Jag tycker att rapmusiken är lite enformig. Loopar är okej, men när det är samma hi hat-lyft i en hel låt så får jag spader. Kanske beror det på att jag kommer från en annan generation. Jag tycker att Lauryn Hill är en jävligt bra sångerska, men jag är inte heltänd på hennes platta. Jag vill gärna höra att folk lirar. Man tappar något i datorerna och allt det här tajta loopandet och därför tror jag att många får en kick av Pugh-plattan.


Jojje Wadenius jobbar just nu med en barnskiva där Kenneth Gärdestad skrivit texterna.


Fredrik Strage

Postat i:Fredrik Strage, POP vol 2 #8, ,

One Response

  1. […] Pugh #1 av Martin Theander / Pugh #2 av Martin Jönsson / Jojje Wadenius av Fredrik Strage […]

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Kategorier

%d bloggare gillar detta: