Tidskriften POP revisited

Tidningen Pop blir blogg

[POP #8:2] David Morales

David Morales

Han programmerar världens vackraste housepiano. Han har snygga tatueringar och en vältrimmad kropp. Han har varit en DJ-legend i 16 år. Och han fortsätter att göra extatisk, poppig house trots att han tillbringar mer tid på gymet än på klubbarna. David Morales är med oss live, direkt från Def Mix-kontoret på Manhattan. Av Martin Gelin. Fotografier av Andrea Davis-Kronlund.

VISKAR MAN DAVID MORALES namn i örat på någon som gillar housemusik i dag rynkar hon förmodligen på näsan. Den gängse uppfattningen om Morales är att det är »han som gör de där kommersiella grejerna«. Och det stämmer, förstås. David Morales är en av housemusikens mest framgångsrika producenter någonsin. Han livnär sig på att remixa Spice Girls och Ace Of Base och han är en av världens bäst betalda DJ:s. Det är klart att han är kommersiell. Men det utesluter inte att han dessutom kan göra bra musik. David Morales gör fantastisk housemusik. Och hans karakteristiska housepiano har satt dansgolv över hela världen i gungning. Ingen lägger snyggare pianoslingor i sina mixar än David Morales.

I slutet av åttiotalet var han inblandad i så gott som varenda houselåt som i dag betraktas som klassisk. Han varmed och producerade såväl CeCe Rogers som Robert Owens debutalbum. Han gjorde remixar av låtar som Satoshi Tomiie och Frankie Knuckles »Tears«, Ten Citys »My Piece of Heaven« och Will Downings »Come Together As One«, som inte sällan överträffade originalet. Han låg dessutom bakom pianot i CeCe Rogers »All Join Hands«.

Men det är inte därför David Morales är intressant 1999, utan för att han, till skillnad från de flesta av åttiotalets housekungar, fortfarande gör fantastisk musik, Han stod till exempel för två av förra årets bästa singlar. »Needin’ U«, under namnet The Face, var det nästan ingen som missade. Han stal pianot från Rare Pleasures moderna soulklassiker »Let Me Down Easy« och fick hela världen att dansa. Att singeln ursprungligen spelades in redan för tre år sedan (David gjorde bara ett ex som han behöll själv för att spela ute) gör den inte mindre imponerande. Men det största Morales-ögonblicket från 1998 var när ännu en briljant pianoslinga, den här gången samplad från Changes »Glow of Love«, smekte in Aretha Franklins sång i remixen av hennes »Here We Go Again«.

* * * * *

När jag får tag på David Morales sitter han på DJ-agenturen Def Mix kontor i New York. Han säger »Good morning« med stämband som verkar ha fått smaka på ett och annat genom åren och berättar att han och Louie Vega tillbringat förmiddagen med att städa hans studio, för de hade en liten fest kvällen innan.

Jag vill egentligen bara prata om piano, men David är inte intresserad av euforiska utläggningar om instrument.

— Jag gillar piano för att det är så enkelt, men ändå kan låta så vackert. Jag önskar att jag kunde spela själv, men jag har aldrig kommit mig för att lära mig det.

Lyssnar man på många David Morales-tolvor i rad kan man snart beräkna exakt när pianot ska dyka upp i låten. Ända från hans tidigaste singlar tillsammans med Frankie Knuckles, fram till de senaste remixarna av Mariah Carey och Aretha Franklin går det en rak linje av vältajmade pianoslingor. Barnsligt enkla men alltid vackra eller väldigt funkiga.

— Jag tycker att det är bra att housemusiken börjar bli mer musikalisk. Piano, stråkar och blås, det är sådant som jag går igång på. Dessutom får man folk att upptäcka var musiken kommer från om man använder sig mer av gammal disco.

Morales musik är nästan en antites till den jazzinfluerade fusionhouse som skivetiketten Spiritual Life specialiserat sig på. Hans låtar går alltid ut på enkla, lättillgängliga melodier. När han använder piano är det inte för att uttrycka någon djup och jazzig sinnesstämning, utan för att det ska svänga mer. Det är housemusik med rötterna i disco, R&B och svart popmusik, snarare än i frijazz och afrikansk funk. Det är egentligen dumt att ens kalla David Morales för en houseproducent. Nästan hälften av hans produktioner rör sig i gränslandet mellan R&B och garage.

— Jag lyssnar väldigt mycket på R&B, det har jag alltid gjort. När jag går ut med kompisar för att ta några drinkar går vi helst till en R&B-klubb, de är oftast bäst.

* * * * *

Det senaste året har det nästan blivit norm att en populär soul- eller R&B-singel remixas av house- eller garage-producenter. Masters At Work är framme och petar på var och varannan singel med Monica eller Luther Vandross, Maurice Joshua har redan gjort mixar för Destiny’s Child och Tatyana Ali, och DJ Spen gjorde nyligen en underbar version av Montell Jordans »When You Get Home«. Men det är Morales Aretha Franklin-remixar som sticker ut mest av allt.

— Det var en otrolig upplevelse att få jobba med henne. Det var en av få gånger jag verkligen var nervös i studion. Men som tur var behövde jag knappt instruera henne alls, man säger liksom inte åt Aretha hur hon ska sjunga, hon gör det bara.

För Morales innebär varje förfrågan från de stora R&B-etiketterna inte bara några tiotusentals dollar till i kassan, utan även chansen att få jobba med en riktigt bra röst.

— Jag jobbar nästan bara med vokal musik, det är mycket roligare än att göra instrumental. När jag gör om R&B-grejer låter jag alltid artisterna sjunga in låten på nytt, annars låter det inte lika bra. Det är i stort sett som att komponera en helt ny låt.

David Morales är uppväxt med svart popmusik, sånt som spelades mest på radio. Han har aldrig brytt sig om att vara underground och har struntat i att han inte får så mycket respekt från puritanerna. Det är ju popmusik han sysslar med. När han talar om sitt musikintresse i tonåren sipprar entusiasmen igenom hans annars så blasé tonfall.

— Jag var nere med kommersiell disco. Jag älskade den där »Push Push in the Bush« med Musique! Jag lyssnade mest på radio för jag hade inte råd att köpa så mycket skivor, och så hängde jag på klubbarna och stod vid DJ-båset och glodde på discjockeyn, för att lära mig knepen, precis så som ungar står och glor på mig i dag.

* * * * *

Morales växte upp i ett fattigt område i Brooklyn med puertoricanska föräldrar och tre syskon. De hade bara ett sovrum och utanför dörren låg knarkare och sov. I skolan stoppade vita killar cigaretter innanför hans tröja och kallade honom för neger.

Men Morales valde inte att slå tillbaka fysiskt, utan sprang i stället hem till mer välbärgade kompisar och övade bakom skivspelarna.

Han började spela på lokala fester och blev snabbt omtyckt, medan berömmelsen lät vänta på sig. Vändpunkten kom 1983 då han fick ett samtal från Michael Brody, mannen som inte bara var Mel Cherens älskare, utan även drev legendariska The Paradise Garage, där han erbjöd Morales två spelningar. Så han gjorde sin klubbdebut där. Ett elva timmar långt set, en fredagsnatt, och lika länge kvällen därpå.

— Jag var väldigt nervös inför den spelningen, det var ju första gången jag spelade på en riktig klubb, dessutom The Garage, som fortfarande är en av de bästa klubbar jag någonsin varit på. Men så fort jag gjort den första mixen, det var någon World Premier-låt och en annan midtempogrej, så visste jag att det skulle bli en fantastisk kväll.

Samma år lärde han känna Judy Weinstein som knöt honom till sin prestigefyllda DJ-agentur. Där lärde han känna Larry Levan, Jellybean Benitez, Shep Pettibone och alla andra som var viktiga på New Yorks housescen innan det kallades house. Judy är fortfarande Morales chef på Def Mix och trots att hon är mest känd som »Morales manager« har hon behållit sin position som spindel i nätet för New Yorks klubbkultur. Det finns en historia om när Judy nyligen blev nobbad på en stor klubb för att vakterna inte kände igen henne. Judy plockade fram mobilen, ringde upp killen som spelade skivor och bad honom stänga av musiken tills vakterna släppt in henne. Efter en tyst minut på dansgolvet var hon inne.

Det var Judy Weinstein som presenterade Morales för Frankie Knuckles, som knöts till samma agentur 1987. De blev snabbt vänner och Morales berättar att de brukade bjuda varandra på middag och prata om musik.

Det var också då Morales intresse för att göra egen musik började växa.

När Frankie gav honom en kassett med hans nyinspelade låt »Tears« och bad om en remix, blev Morales handfallen.

— Det var ju redan en av de bästa låtar jag hört, vad skulle jag kunna tillföra?

Morales och Knuckles samarbete resulterade, utöver »Tears«, i några odödliga houselåtar, i synnerhet skivorna de producerade åt Robert Owens, Adeva och Will Downing sent på åttiotalet. Numera jobbar de tillsammans väldigt sporadiskt, mest eftersom Morales inte vill göra så mycket musik över huvud taget. Han tillbringar betydligt mer tid bakom skivspelarna på sina favoritklubbar.

— Det är där jag får mina kickar. Jag är fortfarande nervös inför varje stor spelning. Jag spelar regelbundet på en klubb som heter Stereo i Montreal och det är världens bästa houseklubb. Montreals housescen är faktiskt minst lika kul som New Yorks. Här händer det ju inte så mycket nu. Där finns det i alla fall massor av energi och entusiasm.

Av åttiotalets vilda festande återstår inte mycket. David går på gym klockan åtta varje morgon, även om han varit uppe och spelat skivor hela natten. Hans tatueringar och vältrimmade kropp har gjort hans utseende lika populärt i gaykretsar som hans musik, men han lever med en fru och har två söner, tre och tio år gamla.

Trots att han numera bor i en rymlig lägenhet i affärsdistrikten på södra Manhattan, tillbringar han inte särskilt mycket tid i New York. Han är trött på attityden.

— Men samtidigt är det fortfarande här alla bra producenter finns — Masters At Work, Todd Terry, Frankie, Satoshie Tomiie, Bobby D. Så visst trivs jag här, det är bara det att jag inte går ut särskilt mycket. Jag har ju andra än mig själv att ta hand om nu för tiden.

Just nu är Morales mest upptagen med att producera låtar på Pet Shop Boys kommande album. Men han ska även försöka hinna med att göra några egna tolvor, »för sommaren«. Ett album med The Face är på gång och givetvis ett dussin remixar.

Han nämner Mary J. Blige och Lauryn Hill som den musik han lyssnar mest på för tillfället, medan hans favoriter på dansgolvet är Deep Swings »Rescue Me« och Donna Allens »He Is the Joy«. Han ska tillbringa sommaren någonstans där det är varmare än i New York.

— Jag ska till Ibiza, Grekland och Italien. Det finns en klubb som heter Echoes i Rimini där jag brukar spela varje sommar. Italienarna har fortfarande känsla för house.

David Morales gör bara musik spontant, när den kommer till honom.

— Jag gör vad jag gör, för att jag gillar att göra det. Folk undrar alltid hur jag burit mig åt för att komma dit jag är i dag. Det enda svar jag kan ge är att jag älskar musik. Ger man sig in i den här branschen för att man vill bli stjärna och tjäna pengar så misslyckas man. Gör man det för musiken så är chanserna större.


David Morales är aktuell med Sub City featuring Kathy Browns kristna och upplyftande tolva »Joy« [Definity], som producent på Pet Shop Boys kommande album och med en remix av Bobby D:s »Here I Am«.


Martin Gelin

Postat i:Martin Gelin, POP vol 2 #8, ,

One Response

  1. […] LÄS VIDARE HÄR (POPVIMINNS.WORDPRESS.COM) […]

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Kategorier

%d bloggare gillar detta: