Tidskriften POP revisited

Tidningen Pop blir blogg

[POP #8:2] Chuck E. Weiss

Chuck E. WeissDet senaste årets allra coolaste platta är »Extremely Cool« med Chuck E. Weiss. Bara för att Chuck är Chuck, den man som Rickie Lee Jones en gång förklarade sin kärlek i klassikern »Chuck E.’s in Love«.

Weiss, Tom Waits och Rickie Lee bodde alla under en fem-sex år på det ökända motellet Tropicana på Santa Monica Boulevard i Los Angeles.

— Jag bodde där från 1975 till 1981 och det var som att bo på en helt okontrollerbar studentkorridor. Något slags demilitariserad zon mitt i West Hollywood. När poliserna ryckte ut så blev de så förvirrade av vad de såg att de bara vände och åkte därifrån. Det var som att vara på rock’n’rollturné hela tiden. Ni kan tänka er hur det såg ut när Sam Shepard och William Burroughs bodde där, samtidigt med The Dead Boys, och Blondie och The Ramones kom på besök, på samma gång som det dök in ett gäng långtradarchaffisar från Utah.

Ett av båsen på Canter’s Delicatessen på Fairfax Avenue är döpt efter Chuck.

— Canter’s är ett av Los Angeles svängigaste ställen. Jack Benny var alltid där, Lenny Bruce och hans beatniks hängde jämt där och på sextiotalet var det ett hippietillhåll. Musiker spelar i det innersta rummet, »the Kibbitz Room«, det var där Jakob Dylan gjorde sina första spelningar. En av mina låtar handlar om tisdagarna på Canter’s, när Jack, som var världens vänligaste man och hade jobbat där i femtio år, grillade hot dogs till alla. »Jack will make you some meat and the girls are so beat rockin’ at the Kibbitz Room«.

Men coolast av allt är att en av plattans låtar är en kärleksfull hyllning till boxaren Sonny Liston.

— En natt, det måste ha varit klockan tre på morgonen, vaknade jag av att jag hörde ett jäkla liv i området. Nästa dag berättade mina föräldrar att Cassius Clay hade kört sin bil ända in på Sonnys gräsmatta och skrikit och gapat som bara han kunde. Bara för att provocera Sonny inför en av deras matcher.

— Sonny bodde bara två kvarter från huset där jag växte upp. Så jag och alla ungarna i området brukade gå hem till honom. Han var hur snäll som helst, men också en tragisk figur, som förföljdes av polisen och till sist drevs ut ur staden.

— Många var rädda för honom och han kunde verkligen vara rätt skräckinjagande, men han älskades av oss ungdomar. Och han hade alltid uppvisningar för oss i sitt vardagsrum. Det som gjorde mest intryck på oss var att han kunde stå rakt upp och ner på huvudet, utan att stödja sig med händerna.


Lennart Persson

Postat i:Lennart Persson, POP vol 2 #8, ,

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Kategorier

%d bloggare gillar detta: