Tidskriften POP revisited

Tidningen Pop blir blogg

[POP #8:2] MPS Records

MPS Records

I hörnet av ett vardagsrum dekorerat med Pantonfåtöljer, pageklippningar och korta cocktailklänningar sitter ett skägg i ljusblå turtleneck och lirar modjazz på husägarens stora Steinway. Rytmen pulserar genom stimmet och alla är där:

George Duke står och snackar med Sinatras orkesterledare Nelson Riddle. Ernest Ranglin och Monty Alexander, just inkomna från Kingston. Framme vid flygeln nickar Clare Fischer, Los Angeles-scenens brasilbjässe, uppskattande åt modskäggets briljanta bopversion av Burt Bacharachs »Wives and Lovers«. Ena halvan av avsomnade The Hi-Los står och skålar för sin nya grupp, Singers Unlimited.

Vad är detta? Att det är sent sextiotal är en säker gissning. Men är det ett jetsetparty i Londons West End? En informell förläggarfest i Hollywood? Paris? Tokyo?

Nej. Platsen för partajet är den ni minst anar. Huset står i skogen — i Tyskland. Och det är inte ens nån exceptionell jazzhögtid. Det är vanlig vardag hemma hos Hans Georg Brunner-Schwer i lilla Villingen i sydtyska Schwarzwald.

Och löjligast av allt: scenen är alldeles sann.

Killen bakom pianot är Dieter Reith, ett ungt smart fynd som kvällens värd Brunner-Schwer gjort några år tidigare, då Reith lirade Shermanskjortan av Brunner-Schwers easy listening-kung Horst Jankowski på en jazzdanskväll i Baden-Baden. Och musikerkändisarna från New York, Los Angeles och Jamaica är alla hängivet knutna till den tyske husägarens skivbolag, MPS Records.

Det var Hermann Schwer, Hans Georgs farfar, som grundade den tyska hi-fi-jätten SABA, så från barnsben var Hans Georg besatt av inspelningsteknik och coola ljud. I tjugoårsåldern tog han plats i familjeföretaget, och när SABA som så många andra grammofontillverkare i början av sextiotalet började med egen skivutgivning var jazzfreaken och vinylsamlaren Hans Georg given som VD. 1968 utvecklades bolaget till hans eget Muzik Produktion Schwarzwald, MPS.

Fram till 1982, då etiketten såldes till Polygram (som snabbt lät MPS-katalogen försvinna ur lager), gav Hans Georg Brunner-Schwer ut en lång rad jazz- och framför allt easy listening-klassiker. Nästan alltid med sig själv i producentstolen jämte kreative partnern Willi Fruth. Och plattorna inte bara lät bättre ljudmässigt än allt annat på marknaden, artisterna älskade att komma över några dagar till idyllen i skogen och diskutera nya inriktningar med Hans Georg.

För det var tysken som fick reggae-gitarristen Ernest Ranglin att skapa en helt ny form av karibisk backbeatjazz; det var Hans Georg som uppmuntrade Nelson Riddle att göra cityslickad drömpop efter uppbrottet från Sinatra; det var Hans Georg som upptäckte George Duke (Frank Zappa, som alltid får credit för att ha lyft fram Duke i sitt band, upptäckte i själva verket det unga syntsnillet på dennes MPS-debut); det var hemma hos Hans Georg, runt hans flygel, som Duke Ellington och Oscar Peterson lärde sig om lovers rock av Monty Alexander; där i vardagsrummet i Villingen skapades många ögonblick av pophistoria.

MPS fick sin första hype när London-DJ:n Gilles Peterson satte ihop supersamlingarna »Talkin’ Jazz — Themes From the Black Forest« (Talkin’ Loud). Därefter en andra trendvåg när loungemusiken var som störst under cocktailvintern 1997. Dessvärre har MPS drabbats av modebaksmälla efter det och avfärdats som kitsch, bara för att alla som hoppade på easy listening-vågen snart kom på att det borde vara ute med muzak igen.

Därför är det, för mig, en av årets viktigaste musikhändelser när en mängd MPS-plattor återutges i större skala på CD, i en serie perfekta samlingar.

Här finns »Reith on« med nämnde Dieter Reith. En otåligt självlärd skivsamlare som sket i Dixielandrötterna och gick rätt på modernistjazzen, innan han själv började komponera Henry Mancini-aktig jazz som ren popkonst. I synnerhet spåren med sångaren Knut Kiesewetter imponerar: killen låter som Londons mest hyllade yngre jazzsångare Cleveland Watkiss — fast bättre, och 15 år före.

Här finns »Latin Patterns« med Clare Fisher. En pianist och arrangör som började som musical director för The Hi-Los, Gene Puerlings popstjärniga vokalgrupp som producerade hits från Los Angeles i slutet av femtiotalet. Han arrangerade de bästa inspelningarna med acid jazz-hjältar som The Jazz Crusaders och acid jazz-hjälten Cal Tjader innan han i början av sjuttiotalet blev en sorts maniskt genial Brian Wilson för MPS verkliga nydanare, sångkvartetten Singers Unlimited. Soloplattorna och kompbandet Salsa Picante i all ära, men det var när Fischer blandade latinrytmer med konstmusik och komplexa sångharmonier han slog i taket som arrangör. Hans album med vokalgruppen Foreign Exchange från 1980 är en av mina favoritskivor alla kategorier — lyssna bara på spåret »Thru the Ages«, som finns med på CD-samlingen. Det är såå djupt, vackert och äventyrligt, ett av de finaste gränsöverskridanden jag hört i musicerad form.

Och här finns ännu mycket mer. När man väl snöat in på MPS vill man bra gärna ha samlingarna med George Duke, Wolfgang Dauner, Dave Pike Set och Volker Krieger också. För att inte tala om det ultimata praktverket »Magic Voices«, en magnifikt komplett 7-CD-box med The Singers Unlimited.

Men bara dårar vågar inleda sin MPS-bekantskap med den. Dubbel-CD:n »Snowflakes« är en vettigare introduktion, med ett oslagbart urval klassiker — från Nelson Riddle och Horst Jankowski till The Third Waves puderfina vokalpop.

Tysk popmusik har alltid varit mycket bättre än sitt fördomsfulla rykte, och mycket mer i centrum av popens utveckling än vi haft vett att fatta. Livsnjutarna i Schwarzwald samexisterade med både Kraftwerk och kretsarna kring krautgrupper som Can och Neu, och samtliga lade fundament för framtida anglosaxisk musik.

Man kan enkelt hävda att ett par funkiga storbandsspår på »Snowflakes«-samlingen är kraftigt påverkade av Isaac Hayes »The Shaft«, men faktum är att Isaac Hayes hämtade lika stor inspiration från Schwarzwald. När han, Curtis Mayfield och Marvin Gaye i början av sjuttiotalet närmade sig de sköna easy listening-formerna hade de inte bara förlyssnat sig på Burt Bacharach utan också på plattor från MPS.

Många tänker först och främst på fluffiga chokladgräddtårtor när de hör namnet Schwarzwald. Det finns ingen anledning att sluta med det, även om du nu lärt dig en del om MPS-soundet. Det smakar ju likadant: sött som besjälat socker och fjädrande lätt, trots alla de tyngsta ingredienserna.


Kjell Häglund

Postat i:POP vol 2 #8, , ,

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Kategorier

%d bloggare gillar detta: