Tidskriften POP revisited

Tidningen Pop blir blogg

[POP #8:2] Vi kallar det delad glädje!

Vi kallar det delad glädje!

Ni står längst framför scenen när Lauryn Hill spelar i Stockholm, ni dricker en massa sprit och ockuperar stereon på alla efterfester, ni går på klubbar och sneglar ner i DJ-båset för att se vilken housetolva som spelas, ni bläddrar i backarna på skivbörsar och när ni tittar upp, och får syn på mig, frågar ni alltid samma sak: »Ska Pop läggas ner?«

Ni har hört talas om våra ekonomiska bekymmer, att skivbolagen bojkottar oss, att vår andra tidning Bibel är lönsammare och att Bonniers Specialtidningsförlag försökt lägga ner oss men att vi vägrat.

Ändå verkar ni inte riktigt ha förstått varför vi gör Pop.

Ibland kan vi inte ens svara på det själva — det är ungefär som att förklara varför man vevar en knytnäve i luften när refrängen börjar i TLC:s »Good At Being Bad« — men Ron Sexsmith ger oss någon sorts förklaring i det här numret av Pop: »Jag känner att jag måste vara lojal mot musiken. Familjer splittras, förhållanden kan ta slut. Men musiken har alltid funnits där, den har aldrig svikit och jag måste följa mitt hjärta.«

Ungefär så känns det.

Det har gått fem år sedan jag skrev mina första texter i den här tidningen. I Pop #8 fick jag göra en telefonintervju med Jhelisa Anderson, recensera Miranda Sex Gardens »Fairytales of Slavery« och fråga Sarah Cracknell, Carleen Anderson och Jarvis Cocker vilka som var deras fem favoritskivor.

Sedan fortsatte jag skriva.

Jag träffade Mary J. Blige på Manhattan, gjorde första svenska intervjun med Daft Punk, chillade med Snoop Doggy Dogg i Beverly Hills, intervjuade The Fugees på Apollo Theatre i Harlem, följde med Buju Banton till fotoautomaten på Åhléns, undersökte muslimska bönekompasser med A Tribe Called Quest, kånkade Flora Purims shoppingkassar, hoppade på Atari Teenage Riots turnébuss och bråkade med Augustus Pablos fru.

Men under de här åren har ingenting varit roligare än att få er läsare att upptäcka ny musik (även om jag inte tjatar lika mycket om Miranda Sex Garden längre). Det är en kick att få er att lyssna på Red Rat, Alec Empire, Slum Village, Too $hort, Shizuo och Noreaga. Musiken låter ju alltid bättre när man delar den med andra.

Som trubaduren (och rockjournalisten) Lollo Asplund brukade sjunga på skolorna i Linköping när jag var liten: »Om du har ett äpple vill du dela det med mig/I en äppelmelodi/Eller vill du ha ditt goda äpple för dig själv/Och inte få nån melodi«.

Någon borde mixa ihop den visan med Stardusts »Music Sounds Better With You«. Då skulle alla förstå varför vi fortsätter göra Pop.

Hoppas att ni snöar in på Pugh Rogefeldt, David Morales, Ron Sexsmith, Black Elvis, Andre Williams, Kelly Willis och Schwarzwald-jazz lika mycket som vi har gjort inför det här numret. Hoppas att ni köper Belle And Sebastians debutalbum »Tigermilk« (om ni inte har pengar så spelar säkert Terry in det åt er). Hoppas att ni känner Jojje Wadenius basgroove på »(Ja, dä ä dä!)« lika djupt i magsäcken som Sly & Robbies »Disco Dub«.

Hoppas att ni gillar den här tidningen. Vi lägger inte ner den förrän öronen trillar av.


Fredrik Strage, redaktör

Postat i:Fredrik Strage, POP vol 2 #8,

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Kategorier

%d bloggare gillar detta: