Tidskriften POP revisited

Tidningen Pop blir blogg

[POP #7:2] Snart #7:2

snart nr 7 vol 2

Terry är alltid röd. Terry har alltid rätt. Terry bultar blod och svett. Och den här gången finns grejer i demohögen som kan bli hur stora som helst!

I kept the faith and I kept voting
Not for the iron fist hut for the helping hand
For theirs is a land with a wall around it
And mine is a faith in my fellow man
Theirs is a land of hope and glory
Mine is the green field and the factory floor
Theirs are the skies all dark with bombers
Mine is the peace we knew
Between the wars

»Between the Wars«, Billy Bragg

POLITIK OCH POP. Kärlek och politik. Pop, kärlek och politik. Billy Bragg. Ni kanske har lagt märke till att jag gärna använt mig av uttryck som »socialpolitisk pop« det senaste halvåret. The Bear Quartets »Placard«. bob hunds »Nu är det revolution på gång«. Belle & Sebastians politiska inställning till skivbranschen. När Hefner försöker smita undan sitt politiska ansvar och hellre ville prata om flickor näpsar jag dem. Och så vidare. »Vem fan bryr sig om politik 1998?«, kanske någon tänker. Men efter att ha plöjt igenom den nyligen utkomna biografin om Billy Bragg, »Still Suitable For Miners« (av Andrew Collins, utgiven på Virgin), får jag ny tändvätska.

Jag måste ju tro på att det även i Sverige borde kunna dyka upp en Billy Bragg: en person som är humoristisk, medmänsklig, socialist och popestet på en och samma gång.

Jag fortsätter att läsa »Still Suitable For Miners«. Om hur Billys politiska ögon öppnades när han 1978 gick i ett demonstrationståg för Rock Against Racism, en organisation som tog form när Eric Clapton i augusti 1976 på en spelning i Birmingham hälsade sina fans att han tyckte att färgade invandrare i Storbritannien skulle skickas hem. En sympatideklaration riktad till Enoch Powell, en konservativ parlamentsledamot som åtta år tidigare, i samma stad, höll ett berömt rasistiskt brandtal som sedan dess har kallats »Rivers of Blood«. Clapton höll alltså med Powell i dennes syn på invandrare; samme Powell som i historieböckerna (han somnade in för gott tidigare i år) beskrivs som thatcherismens gudfader. Andrew Collins påpekar att Eric Clapton gjorde sig ett namn som bluesgitarrist och fick en stor hit med Bob Marleys »I Shot the Sheriff«, och hur illa det hänger ihop med hans rasistiska åsikt. Varför är det då ingen musiker i Sverige som på allvar orkar ge sig på våra inhemska motsvarigheter till Enoch Powell och Eric Clapton?

Ett tag trodde jag att Arbogas Us Against You kunde vara lösningen på mina problem. De skickar ett långt passionerat brev och spår på med en mängd citat från mestadels radikalt politiska tänkare och artister, allt från Kropotkin till Manic Streat Preachers. Och uppenbart är det de sistnämndas tidiga period som är den stora förebilden. De visar till och med upp en feministisk sida, helt i linje med Manics, när de citerar den kända feministen och porrmotståndaren Andrea Dworkin. Så långt allt väl — synd då att det mesta raseras när musiken visar sig vara tröstlös åttiotalsmörkerrock. De har till och med lånat in Sisters Of Mercys trummaskin Dr Avalanche och horribelt är bara förnamnet. Vad Us Against You borde göra är att ge upp musiken helt och hållet och i stället starta ett politiskt fanzine. Jag är beredd att teckna en prenumeration i förskott om de gör slag i saken.

Det har pratats och viskats rätt länge om Em, och i indiekretsar är de redan massiva. När jag såg dem som duo göra en spelning på Kulturhuset i Stockholm var lokalen fylld till bristningsgränsen. Men A&R-folket var någon annanstans — vilket måste betraktas som snudd på tjänstefel. Ingen med någorlunda koll på den underjordiska svenska musikscenen borde ha missat allt prat om Em. Men kanske tycker A&R-männen det är jobbigt att känna sig som farsor-på-stan på mindre klubbar som Lava och Fritz’s Corner här i stan (utanför Stockholm orkar de bara ta sig en gång per år, när de åker på Hultsfredsfestivalen). Rulla ut från era kontor lite oftare!

Em är lite Radiohead-skadade emellanåt, så egentligen är de inte helt och hållet i min smak, men sångaren Rasmus Kellerman (redan alla indieflickors våta dröm — och möjligen någon indiepojkes också…) sjunger övertygande, och på låtar som »For Once in My Life« kan jag till och med sträcka mig så långt som att Mark Kozelek och Red House Painters inte är en missvisande referens. Em kan bli hur stora som helst.

Men den stora sensationen från nästan ett halvårs demoflöde är ändå den blott trettonårige Mariefreds-killen Alexander Rigaud. Telefonen har gått varm hemma hos familjen alltsedan Alexanders demo blev utsedd till månadens demo i P3:s »Demo«, och mamma Rigaud undrade när POP ringde om det kanske vore idé att låta sonen skriva på för ett förlag. Jag gissar det blir huggsexa om denne yngling som gör oerhört imponerande arrangemang och precis allting själv på en sexspårs-CD-demo som lovar stordåd inför framtiden. Musiken är sparsmakad pop, han har en mjuk röst, och det enda orosmolnet är väl vad målbrottet kan ställa till med den skira rösten.

Royal Beat Conspiracy har läsare av Sound Affects och lo fi-Håkans krönika i Aftonbladet koll på vid det här laget och jag kan bara stämma in i hyllningskören för detta mångfacetterade Göteborgsband. Gruppen är en fortsättning på Cry, det kanske ösigaste av alla Detroit-rockinfluerade band vi haft i det här landet, och leds av den karismatiske sångaren L-P Andersson. En del POP-läsare kanske minns att jag skrev upp deras avskedsalbum »Kamikaze R&R« så det visslade om det, men den tjugolåtarsdemo (!) jag fått med Royal Beat Conspiracy har en betydligt större vidd och känns därför ännu mer angelägen. De behärskar det mesta; från psykedelisk pop i Soundtrack Of Our Lives-anda till rockabilly, via någon surf- och Nick Drake-låt, och en riktig soulsmekare som »Too Much in Love« (som skulle kunnat vara inspelad i legendariska Muscle Shoals-studion i Alabama). Om jag fick uppdraget att boka ett band till ett stort party skulle jag inte tveka. Lysande.

Soundtrack Of Our Lives är säkert en av de viktigaste influenserna för The Jam Of The Year, som med sin »She« fått till en mäktig låt nästan i paritet med Soundtracks »Instant Repeater ’99«.

Men lika imponerad som jag blir av dem, lika konfunderad blir jag över nästa poplöfte. Det är nämligen knappt att jag vill skriva ut deras katastrofala bandnamn. Ingenting kunde vara mer missvisande. Håll i er, de heter…

Lavemangsmugglarna — och de låter på ett par indiedistinkta spår som en korsning mellan Pixies och Gyllene Tider. Och instrumentala »Pegasus« är rena Fire Engines-explosionen. I samma sekund som de byter namn och hårdredigerar de bitvis usla texterna kan de gå hur långt som helst.

Årets överlägset bästa demoband First Floor Power saknar fortfarande skivkontrakt. Kracklites, som snott ihop ännu ett par Eggstone-stänkare där särskilt »On the Sunny Side of Anguish« är euforiskt bra pop, är modstulna: »Flera skivbolag och förlag har dunkat oss i ryggen, men när det gäller att skriva kontrakt blir de skitnödiga«. Polythene är lika trötta (men desto piggare på coola »Fiffi 1, 2, 3«) på branschen och låter meddela att »Vi har gett vårt förlag sparken. Nu är det vi mot resten«.

Jag blir nästan lite bitter själv när jag får såna här brev. Det finns så mycket mer att säga i ämnet men som vanligt räcker inte utrymmet till. Därför, ett gäng sekundsnabba omnämnanden. Samtliga band väl värda att kolla upp.

Oracle (välbekanta i denna spalt och de fortsätter att övertyga; »My Dream« andas en del Easy i de lugnare partierna och flera spår med kända amerikanska förebilder som Sonic Youth och Nirvana sprakar som tomtebloss i nattmörkret), Unsound (klar Velvet Underground-känsla på »The Hero«, minus farfisaorgeln och den aningen ansträngda sången), Halos (att detta lundaband upptäckte Posies med »Frosting on the Beater« hade de inte behövt berätta, för deras egen »These Days« är en smakfull variant på amerikanarnas powerpopdänga »Solar Sister«), The Original Sin (får till en finstämd lat i »Song for Susanna«, som är deras hyllning till Susanna Hoffs och The Bangles: »they are so foxy«), Small Change (borde tilltala samma publik, det vill säga den traditionella indiepossen, som upptäckt Em), Ny Akustik (hette tidigare Mono och är ett sånt där band som jag inte riktigt vet om jag ska tycka om eller inte. Ungefär samma förhållande som jag tidigare hade till Fint Tillsammans och fortfarande har till Hell On Wheels. Någonting i låtar som »Snävare cirklar« får mig ändå att stanna kvar och vilja höra mer).

The Original Pony (»Little Ladies Don’t Believe in Years to Come« har ett Billy Bragg-intro…), Earsnack (didgerido, funky drumming och Gang Of Four-gitarr gör »No Poem« till en självsäker indiepoppare), Kamera (fluffigt poppiga »On Higher Ground« verkar hämta inspiration från powerpopband som Plimsouls och kanske också svenska Watermelon Men), Soul Ryders (har en riktigt snygg poplåt i »Wanted to Belong«), Happysad (Nick Drake-vibbar på känsliga »Sad Affair«), Karate (sångaren har Johnny Rotten-komplex, men »Crazy Love« med sitt excentriska XTC-stuk har omedelbar hitkänsla, minus det onödiga slutet), The Rumble Bees (Kinksofilen Henrik Jönsson tar med sig en låt från tidigare bandet The Git Shields, »Reconciliation«, som är nästan lika ljuvlig som Wannadies »You and Me Song«), Henrik Levy (en till lo fi-kille som överdoserat på Nick Drake, men klart trovärdigare än flera andra kräkmedel i ensamma-män-med-gitarr-genren), Quit Your Dayjob (hanterar less-is-more-estetiken på ett lovande sätt),

Motel North (Sideshow-Bob-lyssnar-på-Lou-Barlows-Sentridoh-plattor), The Fidelitys (Squeeze och Elvis Costello lirar anorakpopgitarr på glittriga »Inner Peak of Himalaya«) och Manitoba Prospect (spröd pop med dunlätta trumpetstötar). Puh.

Min årliga julhälsning skickar jag till alla som skrev snälla saker i samband med att jag spelade in två outgivna låtar med ett känt skotskt popband åt dem. En särskild hälsning också till flickan som skickade mig en Manic Street Preachers T-shirt med det tryckta budskapet »stay beautiful«.

För att ringa in det nya året ståendes på barrikaderna återvänder jag till Billy Braggs hemtrakter och till en kvartett som också växte upp i London-stadsdelen Barking: McCarthy. Stereolabs Tim Ganes första grupp. Politiska som inga andra. Deras andra singel heter »Red Sleeping Beauty« och en av textraderna klingar så här:

while there’s still a world to win, my red dream is everything

Det är vi mot resten. Keep on pushing.

Em c/o Kellerman, Bersågränd 76, 12131 Enskededalen. e-mail: spinsign@expomarketing.se
The Jam Of The Year c/o Magnus Andréasson, Gamla Varvsg. 1, 42459 Göteborg
Kracklites c/o Mats Forsberg, Nils Ericssons gata 4, 54250 Skövde
Lavemangsmugglarna (suck) telefon 04410 22 58. e-mail: Lavemang_@hotmail.com
Polythene c/o C Larsson, Kungsvägen 4 B, 63340 Eskilstuna. hemsida: http://hem2.passagen.se/polysite
Royal Beat Conspiracy telefon 031 14 6321


Terry Ericsson, ericsson@ot.se

Postat i:POP vol 2 #7, snart, Terry Ericsson, , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Kategorier

%d bloggare gillar detta: