Tidskriften POP revisited

Tidningen Pop blir blogg

[POP #7:2] Album: SVANTE THURESSON – Vi som älskar och slåss

SVANTE THURESSON

Vi som älskar och slåss

EMI

En stor svensk röst som inte förlorat sin ungdoms skärpa. Möjligen har Svante Thuressons stämma blivit mer slipad och rundad i kanterna, till följd av flera års flitigt bruk. Men fortfarande finns här en nerv och varm inlevelse som känns igen från förr när skägget inte var lika vitt som nu.

Hans förra platta, »Jag är hip, baby…«, gick i den traditionella thuressonska stilen, med vilsam vokaljazz i övre medelåldern på dagordningen. Bra, om än inget mästerverk.

På nya »Vi som älskar och slåss« är det egentligen bara den Mose Allisonska bopparen »Det händer ju inget« som följer i denna stil. Låten, med en lite fyrkantig text på temat ung man på kant med samhället, är Svantes enda egna bidrag. Man kan inte gärna kalla honom självisk i det hänseendet. A andra sidan har han tagit hjälp av de ledande krafterna i nya kritikerrosade popbandet Selfish: David Shutrick, som står för lejonparten av låtarna, samt Johan Lindström, som producerar, arrangerar, spelar allehanda instrument och förmodligen också står för kaffebryggandet i pauserna.

Shutricks lätta och lekfullt studsande badbollspop och loja strandstolsrock är den röda tråden genom »Vi som älskar och slåss«. Kombinationen Shutricks låtar och Svantes röst är utmärkt. Det är extra skönt att slippa låtskrivarens tröttsamma stämma. Hans rimsnidande är desto bättre, om än lite krystat på sina ställen; »Bossa« är förvisso en charmig sak från en personalfest på en skola och inbegriper ett dansande möte mellan rektorn och en vikarierande lärare, men blir lite väl töntig mot slutet.

Vem som än står bakom det här projektet får väl vara osagt, men mötet mellan ungt popsnöre och åldrad jazzsnubbe fungerar på det hela alldeles utmärkt. Det känns sällan påtvingat eller konstlat. Det är faktiskt bara Svantes egen låt som inte passar honom. Inte texten i alla fall.

Likaså är Johan Lindström en lyhörd producent, som med enkla medel fångar stämningarna i melodierna och för varsamt samman dem med sången. Titellåten är ett bra exempel, likaså den Beatles-präglade »Facit«.

Här finns också en riktigt rivig version av Pughs »Här kommer natten« i form av en duett med den patenterade tråkmånsen Viktoria Tolstoy, där Fina Fröken Folkjazzpop för en gångs skull låter riktigt levande. Och Svante är i högform, långt in på småtimmarna. Han är onekligen en fighter, med bra tyngd i slagen. Och samtidigt mycket ömhet i fingrarna. En rar kombination.

Micke Widell

Postat i:Album vol 2 #7, Betyg 07, Micke Widell, ,

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Kategorier

%d bloggare gillar detta: