Tidskriften POP revisited

Tidningen Pop blir blogg

[POP #7:2] Album: SIZZLA – Freedom Cry / Kalonji

SIZZLA

Freedom Cry

VP/MNW

SIZZLA

Kalonji

Xterminator/import

För ett tiotal år sedan spelade Burning Spear en ljummen sommarkväll i Moderna Museets Trädgård i Stockholm.

På sina bästa skivor var Burning Spear, både sångaren och hans band, till synes höljda i mystik; driven av en uråldrig kraft verkade musiken ha skapats i ett annat universum.

Men på scen hade Burning Spear en annan intention än jag hade väntat mig. Där skulle det vara party. Jag har ingenting emot ett schyst party, men det innebar att allt jag älskar i hans musik plötsligt var som bortblåst. Den suggestiva kraft som gör Burning Spears »Dry & Heavy« eller »Man in the Hills« till så mästerliga album, samma kraft som de senaste åren lockat tusentals unga människor in i reggaens värld via Blood & Fires nyutgåva av The Congos »From the Heart of the Congos«, fanns det ingen plats för.

Samma känsla får jag ibland när jag lyssnar på Sizzla. Jag skulle så gärna vilja att hans musik träffade mig med samma kraft som just Burning Spear en gång gjorde och fortfarande gör.

Men jag kan inte skaka av mig insikten att Sizzlas musikaliska resa just börjat och den har börjat på just den scen där Burning Spear befann sig i slutet av åttiotalet och nu måste han album efter album jobba sig bakåt i historien för att hitta urkraften, för att verkligen kunna sälla sig till de heliga rastamän som alltid gett reggaen dess magi.

På bara två år har Miguel Collins under namnet Sizzla etablerat sig som den mest rättrådiga moderna reggaens största deejay och sångare, det sena nittiotalets motsvarighet till just Burning Spear.

Förra vintern var jag inne i en liten skivaffär i Nassau dagen efter att Sizzla, tillsammans med Luciano, uppträtt i stan och de två flickorna som stod bakom disken var seriöst upprörda när jag köpte ett antal sjuor baserade på »Faith«-rytmen och inte en enda platta med Sizzla. De tog det som en personlig förolämpning. Sizzla var — och är — kung i Västindien.

Och missförstå mig inte, jag gillar Sizzla. »Black, Woman & Child« var ett lysande album och den singelsamling, »Reggae Max«, som Jet Star släppte i somras var bitvis magnifik.

Det är framför allt attacken och energin i Sizzlas röst och den oemotståndliga övertygelsen i hans ord som skiljer Sizzla från i princip alla andra samtida jamaicanska artister.

De flesta moderna reggaeartister besitter någon av Sizzlas egenskaper, men knappt någon kan röra sig lika smidigt mellan reggaens olika uttryck som Sizzla.

Han är helt enkelt bättre och det är hans röst som gör det. Han har dessutom en värdigare karisma, en utstrålning förankrad i en gammal jamaicansk tradition av heliga män från de gröna kullarna. Det är bara musiken som inte alltid hunnit ikapp artisten som framför den.

Lyssna på stämsången som inleder »Saturated« — inkluderad på båda albumen — och i en halv minut är det outsägligt vackert, tills producenten »Fattis« Burrells småputtrigt syntiga partygung sätter igång och det är uppenbart att Sizzla är större än musiken.

En digi-inramning behöver inte innebära att den mystik jag alltid förknippat med djupt kristen reggae automatiskt förvandlas till skön Jon Skolmen-calypso, men när den gör det blir resultatet bara småtrevligt. Och vill jag höra småtrevlig musik är reggae det sista jag vänder mig till.

I »Real« — även den inkluderad på båda albumen — dundrar än en gång basgången från Willie Williams »Armagiddeon Time« under Sizzlas maniska mässande. Och då är det lysande, då är musiken lika stor som artisten. Och duetten med Luciano, »Jah Blessing« — enbart på »Freedom Cry« — har inte bara en bedårande melodi, där Lucianos verser påminner om Gregory Isaacs och »Gussie« Clarke i sitt esse, utan också en tidlös digi-groove.

Över rocksteadyn i »Dem Ah Try Ah Ting« — en riddim som hans kollega Luciano använt sig av tidigare — skapar Sizzla och »Fattis« politisk musik som både hyllar och uppdaterar rötterna till 1999 med en skrämmande samtida text om polisbrutalitet.

De här två albumen har för många låtar gemensamt för att det ska vara meningsfullt att skaffa båda. Det är också väldigt enkelt att överdosera på modern kristen reggae: trots att attacken och övertygelsen i Sizzlas röst ursäktar det mesta så faller Xterminator-producenten »Fattis« Burrell då och då in i ett karnevalståg som puttrar fram som en Buster Poindexter i dreads. Det är ett problem som en genomhård kille som Beenie Man aldrig behöver oroa sig över.

Tänker man bara skaffa sig ett album med Sizzla är fortfarande den oerhört prisvärda »Reggae Max« oslagbar, men vill man gå vidare — och det vill man — gör det egentligen detsamma om man väljer »Kalonji« eller »Freedom Cry«. Jag förmodar att »Freedom Cry« som redan har svensk distribution är lite billigare, men »Kalonji« har ett omslag med det coolaste jamaicanska konstverk som prytt ett skivomslag sedan Kevin Murphys missförstådda lejon på Rolling Stones »Bridges to Babylon«.

Andres Lokko

Postat i:Album vol 2 #7, Andres Lokko, Betyg 07, ,

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Kategorier

%d bloggare gillar detta: