Tidskriften POP revisited

Tidningen Pop blir blogg

[POP #7:2] Album: DAVID SYLVIAN – Dead Bees on a Cake

DAVID SYLVIAN

Dead Bees on a Cake

Virgin

De unga moderna från det tidiga åttiotalet börjar bli gamla.

Det är en sak att Paul Weller är en fyrtioårig frånskild tvåbarnspappa som spelar bluesrock och sentimentala soulballader.

Men David Sylvian?

David Sylvian har också fyllt fyrtio. »Dead Bees on a Cake« är hans första soloalbum på mer än tolv år.

Likt den evigt unga vampyr David Bowie spelade mot Catherine Deneuve i »The Hunger« kändes det länge som om Sylvian valde att lämna popmusikens föränderliga värld för att åldras i anonymitet långt borta från kamerablixtar och strålkastarljus.

En gång för mycket länge sedan var han sångare i Japan, ett av det tidiga åttiotalets mer ambitiösa poporkestrar. Dessutom var han internationell stilikon för unga män med alldeles för långa luggar och ett ohälsosamt förhållande till David Bowies lackstövlar på Victoria Station.

Men Japan var också, tillsammans med The Associates, kanske de enda från den löjliga syntpoperan som faktiskt var värda ett bättre öde än att för evigt klumpas ihop med Classic Nouveaux, Depeche Mode och Limahl.

Sedan Japan splittrades i en fortfarande outredd soppa där, om jag minns rätt, Sylvian stal en annan bandmedlems flickvän som dessutom innan det haft ett förhållande med Sylvians bror, har han bara gett ut tre regelrätta soloskivor. Den första, 1984 års »Brilliant Trees«, lät som en logisk fortsättning på Japans melankoliska möte mellan österländsk folkmusik och ambienta melodier inspirerade av Bowie och Eno. Och jag brydde mig aldrig speciellt mycket om det.

Det är de två album som följde som är skälet till att jag verkligen såg fram emot »Dead Bees on a Cake«. Dubbelalbumet »Gone to Earth« och i synnerhet »Secrets of the Beehive« innehöll flera outsägligt vackra ballader som med små, små medel klistrade sig fast i ens undermedvetna.

Dessutom var arrangemangen ljusår från den »Merry Christmas, Mr Lawrence«-klingande filmiska musik jag väntade mig av Sylvian. I stället var det sparsmakat, nästan helt akustiskt, mycket, mycket försiktigt och alltid just så ödsligt som i de Tarkovskij-filmer han älskade.

Inte ens som souldyrkande modernist gick det att undkomma Sylvians bräckliga skönhet. Inte om man verkligen lyssnade.

»Secrets of the Beehive« är ett album som Stina Nordenstam spelat mer än en gång. Deras röster ligger alltid nästan skrämmande långt framme och de försöker båda hitta nya musikaliska omvägar för att deras i grund och botten klassiska popkompositioner ska nå in i våra hjärtan. Och så har de anlitat trumpetaren Jon Hassell båda två. Men Sylvian gjorde det först.

David Sylvian var uppenbarligen en av sin tids mest originella artister och jag hade gärna fortsatt följa honom på resan.

Men då, just då, bestämde han sig för att sluta befatta sig med den åh-så-triviala popmusiken och försvann.

David Sylvian är nog det närmaste en modem motsvarighet till Scott Walker vi kommer.

Han dök upp ibland. Ibland på andras skivor, ibland tillsammans med Cans Holger Czukay på märkliga, instrumentala projekt. Han bestämde sig ett tag för att ställa ut polaroidfoton, han spelade in tonsatta videoexperiment som oftast bara visades i Japan, skrev musik till moderna dansuppsättningar och av sina forna Japan-kollegor övertalades han att återförena gruppen under det hemska namnet RainTreeCrow för ett onödigt album.

Så jag vet inte direkt om världen har hållit andan för Sylvians comeback.

Men, precis som Marc Almond och The Associates nyligen bortgångna Billy MacKenzie, har han fortfarande en oerhört hängiven beundrarskara. Den kanske inte är så stor, men bland dem är Sylvian snudd på helgonförklarad.

En del av dem kommer att bli ordentligt förvirrade av »Dead Bees on a Cake« som — sitter ni ner? — innehåller flera låtar som inte kan beskrivas som något annat än blues. Japp, David Sylvian har upptäckt bluesen. Om än mer i Captain Beefhearts och Tom Waits fotspår än i Howlin Wolfs och Robert Johnsons. Men det är ändå blues.

Han har Bill Frisell på gitarr, Talvin Singh och Sylvians bror — och Japan-kollega — Steve Jansen på percussions och så den i Sylvians värld alltid lika närvarande Ryuichi Sakamoto, vars studio i New York det mesta på »Dead Bees on a Cake« är inspelat i, på lite allt möjligt.

I sånger som »Dobro #1«, »Midnight Sun« och »God Man«, som är de mest uppenbart bluesorienterade spåren, låter Sylvian och hans musiker precis som man kunde hoppas att han skulle göra. Och i sångerna hittar man lika mycket jazz — uppenbart inspirerad av Gil Evans arrangemang för Miles Davis — och drag av klassiskt låtskrivande från Tin Pan Alley, som av Sylvians egna åttiotal. De fastnar ju så lätt där, männen som inte blir av med sin beundran för Trevor Horn i första taget.

Sylvians mest besatta anhängare kommer att älska »Dead Bees on a Cake« och det har cirkulerat piratkopior av flera av de här låtarna ett ganska bra tag, men den som inte tillhörde redan övertygades skara har förmodligen viktigare saker att göra än att höra Sylvians hyllning till östeuropeiska storstäder i »Café Europa«.

För övrigt bor David Sylvian numera i Minneapolis med sin fru Ingrid Chavez och deras dotter, med det oerhört sylvianska namnet Ameera-Daya.

Livet går vidare.

Andres Lokko

Postat i:Album vol 2 #7, Andres Lokko, Betyg 06, ,

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Kategorier

%d bloggare gillar detta: