Tidskriften POP revisited

Tidningen Pop blir blogg

[POP #7:2] Album: KELLY PRICE – Soul of a Woman

KELLY PRICE

Soul of a Woman

Island/PolyGram

Kelly Price har lånat ut sin röst i åratal, till George Michael, till Mariah Carey, till Horace Brown och till oräkneliga Bad Boy-produktioner — det var till exempel hon som stod för det där makalösa sånggroovet på »Mo’ Money, Mo’ Problems« i fjol. I en intervju med Groove Planet nyligen berättade hon att det ändå tog år av övertalning och puffar från vännerna innan hon vågade hoppas på en karriär i eget namn. Anledningen? Att hon skulle vara för fet för att funka i den tajta och lättklädda R&B-världen…

R Kelly och Puffy Combs struntade i hennes klädstorlek och lyssnade i stället till hennes röst — och hörde den kraftfullaste soulsångerskan sedan Mary J. Blige slog igenom för sex år sedan. Dessutom kan Kelly Price producera, arrangera och verkligen, verkligen skriva låtar. På »Soul of a Woman« har hon tagit hjälp av såväl R Kelly som flera av Puffys »Hitmen« och hyperbegåvade Daron Jones från 112, men hennes eget geni lyser minst lika starkt. Produktionen är koncentrerad och helgjuten in i minsta takt och ton, och också i det mest styvmoderligt behandlade hantverket inom modern soul — texterna — berättar Kelly Price sina historier med en känslighet och insiktsfullhet som är oerhört tilltalande. Rart och rörande som i »Kiss Test« där hon ber om en ordentlig kyss för att kunna avgöra om han menar allvar eller inte; sorgligt och dramatiskt som i »Her« där hon ser hur kärleken hon trodde var avsedd för henne plötsligt flyttats över på en annan kvinna.

Kelly Price sjunger rakt igenom storartat, och den traditionella men mäktiga och täta produktionen med flyglar, syntharpor, stråkar, kraftfulla trumbeats och månghövdade körer passar hennes sång som hand i handske.

När hammondorgeln och »Messiah!«-kören blommar ut i näst sista spåret, den storartade gospeln »Oh Lord« tror man att det knappt kan bli bättre, men det blir det — och det är i den avslutande versionen av »Friend of Mine« som vi finner plattans verkliga kronjuvel. Originalversionen, den klassiskt sorgliga historien om hur jävligt det känns när pojkvännen vänstrat med bästa väninnan, byggs i R Kellys suveräna remix ut till ett helt miniatyrdrama. »Remix« är för övrigt en ganska missvisande term — det är faktiskt en helt ny låt, med titel och tema intakta men med fördjupad text, nedtonat arrangemang och uppbruten melodi. R Kelly upprepar sitt dialoggrepp från Sparkle-duetten »Be Careful« och ersätter originalets soloperspektiv med hela tre röster — flickvän, pojkvän och flickvännens beskyddande gudfar. Ronald Isley spelar gudfadern, en barsk och rättrådig man som ringer upp pojkvännen och förklarar »you may have been the moon to her, but to me she is a star«. Och vem som spelar den otrogne pojkvännen kan ni nog räkna ut själva. Sorgligt så jag får tårar i ögonen och så effektfullt berättat att jag sitter på helspänn genom hela låten.

Anna Hellsten

Postat i:Album vol 2 #7, Anna Hellsten, Betyg 07, ,

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Kategorier

%d bloggare gillar detta: