Tidskriften POP revisited

Tidningen Pop blir blogg

[POP #7:2] Album: DIVERSE ARTISTER – Sidewalk Headliners

DIVERSE ARTISTER

Sidewalk Headliners

EMI

»Jag lyssnade på hip hop när du sög på din morsas tuttar«, skrek Petter när han tryckte upp mig mot en vägg efter recensionen i förra POP. Sedan berättade han för tidningar som förstår hip hop (Kamratposten och Café) att han ville spöa mig, medan några av hans homiez sa att jag skulle hålla käften eftersom jag inte varit på några hip hop jams i Norrköping.

Okej, jag vet inte så mycket om hip hop. Jag har varken North Face-jacka, dyra sneakers eller hyresrätt på Södermalm. Och trots att jag jobbat hårt för att få intervjua alla artister jag gillar har det inte blivit fler än Kool Keith, Abstract Rude, Rah Digga, A Tribe Called Quest, Arrested Development, The Fugees, Busta Rhymes, Dilated Peoples, Da Brat, Addis Black Widow, DJ Shadow, Jermaine Dupri, Mos Def, Puff Daddy, Az, Infinite Mass, The Automator, Yo Yo, Nate Dogg, Tricky, Andre Harrell, Black Moses, Shyheim, Minders, MC Lyte, Cypress Hill, Outkast, Aaron Phiri, Fat Joe Da Gangsta, Snoop Doggy Dogg, Kris Kross, DJ Kid Koala, RZA, Digable Planets, Claudia Ogalde, The Scratchaholics, Jungle Brothers, DJ Babu, Whodini, The Last Emperor och DJ Salla.

Men innan jag slutar skriva, och går underjorden som den svenska rockjournalistikens svar på Salman Rushdie, vill jag ändå utnämna samlingen »Sidewalk Headliners« till en av de tre bästa svenska hip hop-skivor jag hört. De andra två är Latin Kings »I skuggan av betongen« och Addis Black Widows löjligt underskattade »The Battle of Adwa«.

Stocktown-arangören och A&R-mannen Gustav Fridlund tog initiativet till den här dubbel-CD:n och har skrapat ihop gräddan av landets MC:s (förutom Dogge och Da Cream). Och för första gången på länge känns det som om nästan varje rhyme och scratch pekar framåt, mot något som bara kan kallas inspirerande musik, i stället för allt tjat om hur viktigt det är att hip hop är kultur och en livsstil.

Det reducerar hip hop till något som måste bevaras, ungefär som hällristningar eller jojk, i stället för att vara något som exploderar i presens — eller ännu hellre i futurum.

»Sidewalk Headliners« innehåller inte heller några sleevenotes om att hip hop måste vara breaking, graffiti och DJ:ing; den där heliga treenigheten som känns lika reaktionär som när någon klagar på att hip hop-producenter inte använder riktiga instrument.

»You gotta know Blue Note to dig Def Jam«, var det någon som sa.

Men måste man känna till breakaren Crazy Legs och målaren Taki 183 för att kunna digga Big Punisher? Han låter rätt bra ändå.

Det var den överdrivna respekten för det förflutna, den idiotiska motviljan mot allt som inte var »underground«, och den lika akrobatiska som osexiga musiken på årets Stocktown som fick mig att avfärda svensk hip hop i förra POP.

Förra julen träffade jag Futura 2000 i New York. Han sa att han inte lyssnade så mycket på hip hop längre. Att den antinostalgiska attityd som tidigare funnits i musiken försvunnit. När vi gick längs sjunde avenyn mot tunnelbanan fick han syn på en filmaffisch som gjorde reklam för »Blues Brothers 2000«.

— Framtiden är inte vad den brukade vara, sa han.

De orden ekar i huvudet varje gång jag somnar över ännu en artikel om Rock Steady Crew, DJ Kool Herc och den gamla goda tiden.

»Sidewalk Headliners« kommer i alla fall att hålla mig vaken de närmsta månaderna. Till de mest knäckande bidragen hör Fevens »Hypocrisy« där hon låter så rå att Bushwick Bill måste ha gömt sig i den där handduken hon har på huvudet. Looptroop och deras MC Promoe svänger hårdare än de någonsin gjort i mina öron. För att inte tala om Timbuktus funkiga »The Burner« och Ayo — One Eye Red som brölar tills det inte längre låter som engelska utan gravt störd patois. Veteranerna verkar också ha fått en vitamininjektion. ADL är ordentligt på hugget i de A Tribe Called Quest-runt-andra-plattan-jazziga »Love Trippin’« och »Murder Competition«. Swing-Fly briljerar i »I Feel Quote Whatever« och den enorma »Roll the Dice« som har svängiga, svettiga call & response-partier. »Baby needs new shoes«, säger Swing-Fly. »Roll the dice«, svarar en grov röst. »Need some food on the table«, säger Swing-Fly. »Roll the dice«, svarar rösten igen. Så håller det på tills man känner speldjävulen flåsa i nacken.

På den andra CD:n finns sex spår på svenska och temperaturen sjunker från kokande till ljummen. Det krävs förstås mycket mer av en låttext för att den ska få vårt kantiga modersmål att svänga. Men varför låter det så ofta som om någon dubbat »Boyz in the Hood« med hjälp av bråkstakarna på min gamla högstadieskola?

Latin Kings kanske får mig att ticka eftersom de har ett coolt och exotiskt språk. Långt borta från den där stadsdelen i Stockholm som jag knappt orkar skriva ut namnet på längre. Eller också lyckas de fokusera bättre, avgränsa det de vill få fram, enligt sin princip »sluta snacka skit, säg som det är«. Ayo gör exakt det i »Häktet«, en enkel men effektiv attack på fascistiska snutar i Stockholm. Låten handlar om att han släpas till Kronobergshäktet, utan att veta vad han anklagas för, och kastas i en liten cell där han inte ens får vatten att dricka.

Men den rap jag gillar allra mest har sällan handlat om att »visa verkligheten«. I våras gav den engelske journalisten Kodwo Eshun ut boken »More Brilliant Than the Sun« där han avfärdar alla idéer om att svart musik och hip hop är bra på grund av någon socialrealistisk kontakt med det som händer på gatan (han avfärdar i och för sig uttrycket »svart musik« också). I stället skriver han att bra hip hop upplöser verkligheten, gör världen lika obegriplig som hallucinationerna i Adrian Lynes film »Jacob’s Ladder«. Den klassiska MC-termen »drop science« kopplar han samman med »mythscience«, ett av Sun Ras favoritord, och skriver att hip hopens vetenskap inte förklarar utan förvirrar. Det är besvärjelser som kastas mot fienden; som när Kool Keith förvandlar sig till Dr. Octagon och syr ihop amöbor med satelliter och gynekologstolar, som när RZA drar på sig en Zorro-mask och rappar att han ska digitalisera sina analoga bröder, eller som Bushwick Bills förvandling till Chucky från skräckfilmen »Den onda dockan«.

Svensk hip hop ger mig sällan den där anarkistiska kicken. Men på »Sidewalk Headliners« händer det ibland, särskilt när Hearin’ Aids »Sure Shot« stapplar fram genom MC:n Aaron Phiris seriöst uppfuckade hjärna. Han behandlar orden ungefär som Kakmonstret tuggar sönder alfabetskex; smulorna sprutar ur munnen, huller om buller, och låten tar med lyssnaren till en mystisk värld av konspirationer mellan Bibeln, George Lucas, frimurarsällskapet och Aarons kromosomer.

Någon tycker säkert att det här är motsatsen till Dogges »säg som det är«-rap. Men då har man inte hört honom och Chepe freestyla sig från betongen till djungeln.

»Gitta från verkligheten«, som de brukar säga.

Latin Kings är de enda som klarar av det tricket på svenska.

Petter gör det aldrig.

Han kastar sten mot det orättvisa samhället i »Maktens höjder«. Den beskriver frustrationen över kapitalismen, människorna som roffar åt sig, och den genuina vänskapen som han bara finner hos vännerna han vuxit upp med. »Jag pissar på glammiga brudar«, rappar han. »Snabbkokta nudlar. Jag vill ha publiker som jublar.«

Det verkar i alla fall som om han brottas med sig själv; ibland vill han bara ha pengar och »en riktig jävla kvinna« och ibland äcklas han av habegäret som infekterar både honom och andra.

»Jag spyr på all skit och jag vill vara med dem jag gillar. Kärleken sprids när vi chillar.«

Kamratskapet i all ära men »Maktens höjder« känns bara som Thåströms »Alla vill till himlen« i bylsig täckjacka.

Och det är förmodligen därför jag har så svårt för Petter. Känslan av unken, svensk rockpoesi finns alltid i bakgrunden och det blir inte bättre i »Sthlm 2« där Petter skryter om att han röker smuggelcigaretter och dricker hembränt. Det är som om någon av Ulf Lundells rumlande romanfigurer fått liv och skräddats av Phat Farm.

Petter ska i alla fall ha tack för »Sidewalk Headliners« som kanske inte skulle ha getts ut (i alla fall inte av ett stort skivbolag som EMI) om han inte lyckats kränga så många exemplar av sitt debutalbum.

»Jag klonar mig själv till 30.000 rapkatter«, säger han och med lite tur kanske hans efterföljare kommer att rhyma hårdare och coolare än han själv.

Men jag är nog bara cynisk. 26 år i verkligheten har satt sina spår. Jag ska vara tyst. Jag vet ju ingenting.

»Nobody understands me but me«, som Willie D rappar på nya Geto Boys-singeln. »It used to bother me at first but now my conscience is free. I asked the Lord to give me strength and bless the hood. And keep these fake motherfuckers out off my life for good.«

Den här recensionen tillägnas alla som tror på musiken. Kärlek och respekt till Gud, min familj, alla som vaktar min rygg (ni vet vilka ni är, jag glömmer aldrig), Chuck Chillout & The Bronxwood Posse, Cutmaster Butter, The East Freaks, Shanikwa, The Ultimate Destroyer, Nice & Smooth, MC Carl Crack, Dotun Adebayo, Pedro Rodriguez, Tim Badejo, DJ Dan the Tan, Les Sages Poètes De La Rue, Tony Augendre, Biggie Smalls (R.I.P. — du kom försent till intervjun), Tikarl, skallarna i Linköping och alla på tidningen POP för att ni trodde på mig.

Fredrik Strage

Postat i:Album vol 2 #7, Betyg 07, Fredrik Strage, , ,

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Kategorier

%d bloggare gillar detta: