Tidskriften POP revisited

Tidningen Pop blir blogg

[POP #7:2] Album: STINA NORDENSTAM – People Are Strange

STINA NORDENSTAM

People Are Strange

Eastwest/Warner

Det skrivs mycket om covers i det här numret av POP; om att söka inspiration i rockhistorien, visa varifrån man kommer och hämta byggstenar till något nytt. Stina Nordenstams coveralbum »People Are Strange« fungerar enligt en motsatt princip. Hennes versioner utplånar originalen, som om hon hällt svavelsyra över sin skivsamling och som om »Purple Rain« och »Sailing« skrivs i samma ögonblick som hon sjunger dem.

Bomb the past, som det brukade stå på Richey Manics tröja.

Det engelska magasinet Dazed & Confused visar några av Stina Nordenstams fotografier i sitt oktobernummer. Intill bilderna finns små texter av henne själv och en liten intervju — den första hon gjort på evigheter — där hon berättar att hon fick idén till ett coveralbum när en vän bad henne spela in Elvis Presleys »Treat Me Nice«. Först ville hon bara tolka banala eller direkt usla poplåtar men så blev det inte. »Det är lite som att möta låtarnas spöken«, säger hon kryptiskt.

Och även om det kanske är meningslöst kan man inte låta bli att fundera på vilka av låtarna som Stina gillar och ogillar. Leonard Cohens »Bird on a Wire« sjunger hon i alla fall dödligt snyggt, uppbackad av en diskbänksplåtig trumma och viskande körer. Kris Kristofferson sa en gång att han skulle hugga in den första versen på sin gravsten. Om han fick höra den här versionen skulle han vilja dö med en gång, for att kunna ligga där under de vackra orden.

Den 32 sekunder långa versionen av Gram Parsons »Love Hurts« låter som om Stina sitter ensam i en cell och lallar, medan det som egentligen betyder något händer ute på gatan; en bil som kör förbi, fåglar som kvittrar. Popmusiken är bara en löjlig lek, charader som man tröttnat på, och det finns ingen anledning att anstränga sig. Attityden får mig att tänka på »Partynummer«, en ganska fånig parodi på poplåtar som Einstürzende Neubauten spelade in 1987 till musikalen »Andi«. Den var bara en och en halv minut lång och texten inskränkte sig till »ah hey hey«.

Så pendlar skivan mellan att bygga upp hisnande vackra stämningar och att avfärda dem med en axelryckning.

Oavsett vilka avsikter Stina Nordenstam haft är »People Are Strange« nästan lika musikaliskt omtumlande som föregångaren »Dynamite«. Kontrasten mellan nervösa stråkar och metallskrot är fantastisk. Här finns ett klapprande på träbitar och kastruller som lika gärna skulle ha kunnat ske i köket hemma hos Tom Waits. Och en del stycken, som introt till »Swallow Strings«, där stråkarna virvlar upp i Michael Nyman-kaskader.

Det är så bra att man önskar att fler av skivans 37 minuter varit instrumentala. Inte för att sången är överflödig, utan för att fler borde inse Stinas talang som arrangör, gitarrist och pianist. Många verkar haka upp sig på hennes mest tandläkarbedövade gnyenden och glömma musiken.

En stor del av albumet är inspelat i Köpenhamn där hon vandrade runt med bandspelare och mikrofon. På ett ställe hör man skrattande människor på Tivoli och skriken när bergochdalbanevagnarna viner förbi. Det låter som bleka ekon av något som brukade vara roligt. Som överexponerade semesterbilder. Eller som en kommentar till hennes första albumtitel »Memories of a Color«.

I Dazed & Confused skriver hon i en bildtext: »Memories like these seem to destroy themselves and be replaced by white light.«

På den här skivan finns också vita minnesluckor, vitt oväsen. Och ett dussin bombkratrar i rockhistorien.

Fredrik Strage

Postat i:Album vol 2 #7, Betyg 07, Fredrik Strage, ,

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Kategorier

%d bloggare gillar detta: