Tidskriften POP revisited

Tidningen Pop blir blogg

[POP #7:2] Album: NONPLACE URBAN FIELD – I’ve Got My Love to Keep Me Warm

NONPLACE URBAN FIELD

I’ve Got My Love to Keep Me Warm

Dot/Border

Svenska skivbolaget Dot har länge haft ögonen på Bernd Friedmann, alias Nonplace Urban Field. Han bor i Köln och har gett ut en rad plattor under olika namn, främst Drome och Some More Crime. Han samarbetar med skivbolag som Ninja Tune, Incoming! och Different Drummer. Dessutom har han skrivit musik för både TV-dokumentärer och porrfilmer och är ivrigt engagerad i projektet Mix Your Own, som går ut på att förenkla framförandet av elektronisk musik live.

Som Nonplace Urban Field medverkade han med en remix på Dots första skivsläpp, »The Knights Who Say DOT«. Nu är det dags för hans albumdebut på bolaget. Eller debuter: »I’ve Got My Love to Keep Me Warm« är egentligen två olika skivor, en CD för hemmabruk och en dubbel-LP med mer dansanta mixar och ett par bonusspår.

Bernd Friedmann teoretiserar gärna om allt från hur man gör sin egen musik och framför den på bästa sätt till discjockeyn som nittiotalets sexobjekt, samtida stadsmiljö, skivindustrin och originalitet.

Men han talar lika tydligt genom sin musik. Titeln »I’ve Got My Love to Keep Me Warm« låter till en början ironisk, särskilt med tanke på att många elektroniska musiker gillar putslustiga låttitlar. Men Bernd Friedmann är en lika uppriktig som vemodig kille. Inledande »It Hurts« beskriver en trist och jobbig dag. En lågmäld stämma berättar om borttappade nycklar till tonerna av cymbaler och fingerknäppningar. Pianostycket »Siamese Dilemma« är enkelt och avskalat och »Henry Says: Sex Is Not Right!« tyskt tokroligt.

Här och där anar man ett släktskap med andra trallvänliga jazzmutanter, till exempel engelska Wagon Christ som också gillar att avsluta låtar precis när man tror att det ska komma en refräng. Men där Wagon Christ ofta lägger till ljudeffekter enbart för att sjuka till alltihopa, håller Nonplace Urban Field en rak linje utan fånerier. På så sätt har Bernd Friedmann lyckats göra ett album som är överraskande varmt och vackert för att komma från någon som i intervjuer ofta uttalar sig cyniskt om sin samtid.

Åsa Brolin

Advertisements

Postat i:Album vol 2 #7, Åsa Brolin, Betyg 07, ,

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Kategorier

%d bloggare gillar detta: