Tidskriften POP revisited

Tidningen Pop blir blogg

[POP #7:2] Album: MR VEGAS – Heads High

MR VEGAS

Heads High

Greensleeves/MNW

Kingstons stenhårda raggascen har under ett par år legat nedsänkt i ett efterlängtat reningsbad, och successivt mjukats upp. Alla aggressiva riddims om pistoler och kvinnliga könsorgan har bytts ut mot oskyldiga flicknamn och ordlekar, hojtade av färgglada, käcka serietidningsfigurer som Red Rat och Goofy; de flesta centrerade kring bolaget Main Street och producenten Danny Brownie.

Dennes senaste fynd är Mr Vegas, och liksom Red Rats redan klassiska debutalbum »Oh No… It’s Red Rat« är »Heads High« en energisk utlevelse av tonårig barnslighet.

Inledande titelspåret åren välförtjänt hitsingel som rättframt pekar på den raka linjen mellan sextiotalets ska och nittiotalets dancehall. Och här finns mer av samma sort — kul, knäpp ragga med en massa kitschiga samplingar, från säckpipa och folkmusikflöjt till vintagesyntar och fotbollskörer; men framför allt en hel hög med tokiga poplåtar.

Ibland blir det för knäppt, som den riffande hårdrocksgitarren i »Frontier«, eller den perversa Residents-popkänslan i »Miss Tracy« där Mr Vegas i slutet av varje refräng med ett entonigt »Miiiissss Traaaaaaacyyyy« banar väg för gästtoastaren T.O.K. — som dock bara fyller på med en enda, ohörbar mening innan han stiger åt sidan för Mr Vegas igen. Sånt är typiskt i dancehall men numera utrotat i hip hop — polare som knallat förbi studion, ropats in och lagt på en massa galet gnägg som låter för jävligt; men som ändå sparats i slutmixen just för att det var så »wicked«.

I längden blir förstås den kalhuggna produktionen påfrestande. Dancehall innehåller ju sällan ackordinstrument över huvud taget utan bara enklaste möjliga trumprogrammering samt en sångare som mässar sin melodi oavsett vad producenten trycker ner för bastangenter.

Rent röstmässigt är Mr Vegas allt Bounty Killer inte är — glad, poppig och skön. Hör hur han svänger i Shines-singeln »Big Tings a Gwan«, eller i de bästa spåren utöver titellåten: snygga »Wuk Di Money«; skamlösa »Pop Style« där han snor precis hela melodin från Madonnas »La Isla Bonita«; eller Colin Fat-singeln »Sweet Pineapple«, där han backas upp av en doo wop-kör som bearbetats i samplern tills den låtit som en tågvissla bombarderad av syntpopkorn.

Däremot verkar det som om man inte fått rättigheterna från 2-Bad att inkludera Mr Vegas hittills fräckaste singel, duetten »Hotter Than the Rest« med Lady G, en topphit som känns särskilt saknad mot slutet av den här skivan. För när alltihop pågår över 70 minuter och 20 spår reagerar skallen till slut som ett ägg i en mikrovågsugn. Under första lyssningskvarten är man uppe och hoppar mot en åtta i betyg, under slutkvarten vill man bara sticka en sylvass etta i buken på Mr Vegas och lyssna på Diane Warren-låtar i stället.

Men så avrundas albumet med en fantastisk remix på »Heads High«, man får en nytändning, man drar igenom favoritlåtarna på albumet en gång till och sätter ihop en lysande tiospårs minidisc med Mr Vegas. Om ni undrar över det förhållandevis låga betyget till dancehallens fräschaste kille efter Red Rat ska ni veta att urvalet på min minidisc är värt en åtta.

Kjell Häglund

Postat i:Album vol 2 #7, Betyg 05, Kjell Häglund, ,

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Kategorier

%d bloggare gillar detta: