Tidskriften POP revisited

Tidningen Pop blir blogg

[POP #7:2] Album: GEOFF MULDAUR – The Secret Handshake

GEOFF MULDAUR

The Secret Handshake

Hightone/MNW

Man drar öronen åt sig. Det här är en skivsamlares skiva. Geoff Muldaur har valt ut och spelat in sina favoritlåtar ur den svarta musiktradition som föregick femtiotalets rock’n’roll-explosion. Countryblues, gospel, snuskiga pianonummer och Doc Boggs, som man skulle kunna tro var svart. I det innehållsrika häftet har skribenten Mary Katherine Aldin bidragit med faktaspäckad bakgrundsinformation om de olika låtarna, allt kompletterat med Muldaurs personliga minnen och kommentarer kring sina val.

Det ser säkert ut som ett väldigt akademiskt projekt, men låter som något helt annat. »The Secret Handshake« är ingen dammig avhandling, snarare en lockande kultbok man inte kan lägga ifrån sig.

Det är en varmt kärleksfull, opretentiös, men aldrig tråkig hyllning till den bästa musik som finns. Gjord inifrån, i kraft av Muldaurs genuina och snart fyrtioåriga förankring i den här musiken.

Han försöker inte apa efter sina förebilder och idoler, men blir heller aldrig så »vit« i sitt uttryck att allt blod och all sexighet försvinner på vägen Det här låter aldrig, aldrig som en Rory Block-platta. (Ni som vet ni vet, ni andra kan vara glada över att ni sluppit undan eländet.)

Här finns integritet och historia, humor och inkänning, erfarenhet och cool sexighet. Muldaur har, som så ofta tidigare, hittat ett eget förhållningssätt till den svarta musiken. Ni som har någon av hans tillbakalutade sjuttiotalsplattor med dåvarande hustrun Maria eller de två skamligt bortglömda plattor han gjorde tillsammans med Paul Butterfield, under gruppnamnet Better Days, vet vad jag talar om. Annars är det bara att ge sig ut och leta.

Det är inte för inte som Richard Thompson en gång konstaterade att »det bara finns tre vita bluessångare värda namnet. Geoff Muldaur är minst två av dem«.

Och en man som så snyggt återupplivar både Vera Halls »The Wild Ox Moan«, Sleepy John Estes »Someday Baby« och The Two Gospel Keys »This World Is Not My Home« förtjänar alla respekt. Är vi dessutom tillräckligt många som köper den här plattan kanske det blir en andra volym. Och då kanske han spelar in den Walter Davis-låt han berättar om i omslagstexten. »Doin’ Something Wrong (I Can Tell By the Way You Smell)« låter ju definitivt som en lovande titel.

Lennart Persson

Postat i:Album vol 2 #7, Betyg 07, Lennart Persson, ,

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Kategorier

%d bloggare gillar detta: