Tidskriften POP revisited

Tidningen Pop blir blogg

[POP #7:2] Album: METHOD MAN – Tical 2000: Judgement Day

METHOD MAN

Tical 2000: Judgement Day

Def Jam/PolyGram

Vad gjorde ni den 29:e augusti 1997? Det var en het sensommardag och i min kalender står det att jag intervjuade drum’n’bass-duon Source Direct. På andra sidan Atlanten hade Method Man just börjat turnera med Wu-Tang Clan och Rage Against The Machine; en rap/rock-turné som förutspåddes bli en succé men gick åt helvete när Wu-folket missade spelningar, krävde mer pengar, slog ner folk i publiken, slog ner varandra och rökte så mycket tical att de inte kom ihåg många rhymes förutom »Wu-Tang, Wu-Tang, Wu-Tang«.

Men det var något märkligt med just den fredagen. Det var datumet då världen skulle gå under enligt filmen »Terminator 2: Domedagen«, där en dator flippar ut och avfyrar kärnstridsspetsar. Det här låter löjligt men ibland tittade jag ut genom fönstret och väntade på det där bländande, vita skenet; på hettan och chockvågorna som skulle slita köttet från benen. Jag tror att Method Man, om han inte var för nerrökt den dagen, gjorde samma sak.

Kanske hade han redan bestämt sig för att uppföljaren till solodebuten »Tical« skulle heta »Tical 2000: Judgement Day«. Eller också kanske han bestämde det redan för sju år sedan, när han extrajobbade på Staten Island-färjan och varken hette Johnny Blaze, The M-E-T-H-O-D Man, The Ticallion Stallion eller Hot Nikkels — utan bara Clifford Smith. Det var då han såg »Terminator 2« och tyckte att den var lika bra som kung fu-rullarna han sett på mindre biografer tillsammans med sina blivande Wu-polare. Hundratusentals människor läste in sina egna tolkningar i James Camerons film; i London döpte Goldie sin första skiva till »Terminator« och i New York gick Clifford hem från bion och kände att han kunde relatera till betydligt mer än bara Edward Furlongs Public Enemy-tröja (ett band vars Di förresten kallat sig Terminator X sedan han såg den första filmen).

»Terminator 2« är kanske extra tilltalande för en ung, svart amerikan. Medan den onda roboten ser ut som en blek Mr. Nice Guy — och väljer att klä sig i polisuniform — drar den goda maskinen på sig svart läder och Ray Bans. Och mot slutet konstaterar hjältinnan Sarah Connor att maskinen, trots att han består av stål och skruvar, är en bättre fadersgestalt än någon annan. »I en vansinnig värld är detta det förnuftigaste valet.«

På sitt nya skivomslag klär sig Method Man i stålrustning, kolsvarta kontaktlinser, läderrock och huggtänder av metall. Han låter sin tvåårige son Shakuan jollra i ett av spåren och han rappar om en sjuk, apokalyptisk värld.

Albumet börjar på nyårsafton 1999; de firande på Times Square hinner bara skrika »happy new…« innan atombomben sprängs. Sedan följer civilisationens undergång, pesten och »the last hardcore MC:s looking for a cure«.

Musiken är tyvärr inte lika gripande som storyn. Ibland verkar det som om producenterna loopat första bästa beats ur skivsamlingen, utan att ägna någon tid åt att vässa till dem. Spår som »Shaolin What« och Red Man-duetten »Big Dogs« är coolt monotona och metalliska, men efter tre-fyra minuter tappar de farten och stapplar fram som slarvigt gjutna tennsoldater.

Om jag vore Method Man skulle jag bita halsen av RZA. Han har inte orkat producera mer än tre spår — och låtit sina underhuggare ta hand om resten. Och som om det inte vore nog har han tryckt en stor annons för sitt eget Bobby Digital-album i konvolutet. Den är femtio gånger större än den lilla påminnelsen om Method Mans skiva som syntes på baksidan av Digital-plattan.

Method Man klarar sig i och för sig bra på egen hand. Titelspåret, som han producerat själv, är en fruktansvärt stompig och snabb dansgolvshit. En mer elektronisk »Bring the Pain«, som nästan vibrerar lika hårt som The Prodigys klassiska remix av »Release Yo’ Delf«.

»Cradle Rock« landar lika hårt. Method Man gormar om död och pina, spårar ur i jamaicansk patois och skriker att alla bögar ska skjutas (puckot vägrar till och med ha makeup i Wu-Tangs videor eftersom han är rädd för att det ska förstöra hans heterosexualitet). Lisa »Left Eye« Lopez från TLC backar upp honom med förvirrade rhymes om att hon har »360° of self« och »120° of peace« vilket betyder »nine nigga, nine — highest level of change«. Kanske har hon snöat in på det Ol’ Dirty Bastard brukar kalla Allah Mathematics. Eller också har hon bara fått ett nervsammanbrott under inspelningen av nya TLC-skivan.

»Break Ups 2 Make Ups« snor en gitarrmelodi från Sting och låter Method sjunga duett med en sockersöt D’Angelo. Det är så vackert att mördarrobotarna i de andra låtarna kommer att få rost i ögonvrån.

Trots ojämnheterna kan jag inte sluta lyssna på den här skivan. De stålblå färgerna, de metalliska tjuten och den gothiga läderstämningen smälter ihop perfekt med Wu-Tang-estetiken. Och när Method Man häver ur sig rader som »Mr. Sandman bring them a dream/Infra red light beams« inbillar jag mig att han inte spelat in uppföljaren till »Tical« utan till Frontline Assemblys blixtrande technoskiva »Tactical Neural Implant« från 1992.

Både Method Man och RZA har förvandlat sig till stålklädda, högteknologiska robotrappare. Och den avgörande striden kommer inte att utkämpas i framtiden utan i vår nutid.

I kväll.

Fredrik Strage

Postat i:Album vol 2 #7, Betyg 06, Fredrik Strage, ,

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Kategorier

%d bloggare gillar detta: