Tidskriften POP revisited

Tidningen Pop blir blogg

[POP #7:2] Album: MERCURY REV – Deserter’s Songs

MERCURY REV

Deserter’s Songs

V2

Mercury Rev har varit ett sådant där band som brukar åka med i bunten när man står vid en reaback och plockar på sig, men sedan alltid sållas bort när traven ska redigeras ned till något som även passar plånboken. En av otaliga halvspännande amerikanska indiegrupper som det gått att läsa rätt intressanta saker om i Magnet eller Option men ändå förblivit ett diffust namn. Man hinner ju faktiskt inte bry sig om allt.

Jag har alla skäl att ångra mig. »Deserter’s Songs«, mitt första riktiga möte med amerikanerna, är nämligen ett smått fantastiskt album.

Och Mercury Rev förtjänar att sorteras någon helt annanstans än under rubriken »halvspännande amerikanska indiegrupper«.

För denna kvintett har nämligen en betydligt större, till synes gränslös, musikalisk vision.

Nu är tyvärr termen »symfonisk rock« som bekant sedan länge dödskallemärkt, men snälla, försök att tänka bort Emerson Lake & Palmers keyboardberg, Ian Andersons jävla tvärflöjt och Genesis orörliga svulstighet för ett ögonblick.

För här snackar vi symfoniskt i bemärkelsen att Mercury Rev använder blås, stråkar, mellotron och såg på synnerligen spännande sätt och har skapat en produktion som verkligen lever, andas och överraskar.

Och då har vi bara skrapat på ytan.

De riktigt stora tillgångarna ligger i låtskrivandet och rötterna.

Man behöver inte veta att Jonathan Donahue och Sean »Grasshopper« Mackiowiak, Mercury Revs kreativa spjutspets, bor i New Yorks Hudson Valley, uppe i Catskill-bergen och inte långt från Woodstock, där The Band spelade in »Music From Big Pink«. Inte heller att Levon Helm och Garth Hudson från nämnda band medverkar på »Deserter’s Songs«. Släktskapet till The Band är nämligen uppenbart ändå, och om ni hört refrängen till »The Night They Drove Old Dixie Down« så vet ni ungefär vilken mångfacetterad stämning och vilken storlek på känslorna »Deserter’s Songs« rymmer i sina finaste stunder.

Mercury Rev skriver dessutom precis som The Band melodier som är så självklara och skickligt snidade att de känns klassiska om inte första så senast tredje gången man hör dem.

Men vi är inte färdiga ännu.

Ty på vägen från Big Pink viker Mercury Rev hela tiden av från autostradorna och brakar in i glamrock, tuggummituff new wave-pop och, inte minst, psykedelia. Någonstans låter det rentav som om de snott ur den svenska psalmboken.

»Opus 40«, for övrigt en av årets låtar, är lika delar Bowie (»All the Young Dudes«) och Robyn Hitchcock. »Goddess on a Highway« låter som en folkpoppigare fullformatsversion av 22-Pistepirkko, och så strömmar på något vis John Lennons »Mind Games« förbi här och där, nästan i det undermedvetna.

Det är modern retrorock som får sin slutliga, dovt sammetsgröna glans av Jonathan Donahues ljusa röst och tämligen »kalejdoskopiska« texter.

Håkan Steen

Postat i:Album vol 2 #7, Betyg 08, Håkan Steen, ,

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Kategorier

%d bloggare gillar detta: