Tidskriften POP revisited

Tidningen Pop blir blogg

[POP #7:2] Album: ABBEY LINCOLN – Wholly Earth

ABBEY LINCOLN

Wholly Earth

Verve/PolyGram

Abbey Lincoln är en av jazzens bäst bevarade hemligheter — och röster. Abbey, som blir 70 på det nya millenniets första skälvande år, slog igenom i början av sextiotalet tillsammans med maken och trummisen Max Roach och har sedan kämpat sig fram på klubbar och i små intima sällskap. Som så många andra musikaliska hjältar har hon blivit en angelägenhet främst för kännarna.

Paradoxalt nog är det nu — när hon egentligen skulle få chansen att varva ner och skörda frukterna av flera års slit — som Abbey Lincoln är som allra bäst. Rösten kan här och där vara så där typiskt åldrigt sträv och oskön, men här finns en patina och färg som är imponerande; hon inte bara sjunger texterna — hon är dem, vare sig det handlar om hennes egna låtar (vilket är majoriteten), eller gamla klassiker, som Harburg/Arlens »If Only I Had a Brain« eller Benny Carters »Another Time, Another Place«.

Bakom sig har hon under nittiotalet ett par riktigt njutbara plattor som spelats in för franska cigarettmärket Gitanes i samarbete med Verve. »Wholly Earth« är det första riktigt mästerliga albumet. Ja, kanske hennes bästa skiva hittills. Som tidigare står Jean-Philippe Allard för produktionen, och hans jobb tycks — som vanligt — mest handla om att få Abbey och hennes gäster att vara där de hörs bäst. Det är Abbey Lincoln själv som står för arrangemangen och val av musikaliska kamrater.

På »Wholly Earth« är vibrafonisten och marimbamästaren Bobby Hutcherson i fokus på åtta av tio låtar; ett utmärkt komplement till Abbeys röst. Bland annat ger han inledande »And It’s Supposed to Be Love« en läckert latinskt lutande stil åt melodin.

Ett annat bra bollplank för hennes idéer är trumpetaren Nicholas Payton, vars insatser på »Look to the Star« är rent bedårande. Tonen är ljuvlig på dennes stillsamt lockande ballad.

Överlag är »Wholly Earth« en mjuk och vilsam skiva — dock utan att bli inställsam och fegt softad. Merparten av låtarna är åt det lugnare hållet, där musikerna tar tid på sig för att uttrycka sig. Trots endast tio spår är speltiden generös: en bra bit över en timme. Basen i musiken är jazz av klubbkaraktär, men Lincoln gör denna gången ett par lyckade snabbesök i andra länder och kulturer. Titellåten har ett tydligt afroinspirerat drag över sig, mycket tack vare Daniel Morenos inspirerade slagverk och Marc Carys porlande pianospel.

Abbey Lincoln själv sjunger livsbejakande och jublande. En lite lugnare kusin till denna låt är den drömskt uppbyggda, besvärjande »Another World«.

Det finns en närhet i materialet — och hur det framförs — som onekligen känns inspirerande och inbjudande. En av hemligheterna bakom framgången är just samspelet mellan de olika musikerna och sångarna (Lincoln tar hjälp av nya fyndet Maggie Brown på två spår).

På avslutande låten »Learning How to Listen« går första versen så här:

»Life is like a song to sing/with measured beats and phrases/with bended notes and some repeats/music through the ages.«

Det passar bra in på Abbey Lincolns egen karriär. Och bättre än nu har hon aldrig varit.

Micke Widell

Postat i:Album vol 2 #7, Betyg 09, Micke Widell, ,

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Kategorier

%d bloggare gillar detta: