Tidskriften POP revisited

Tidningen Pop blir blogg

[POP #7:2] Album: GETO BOYS – Da Good, Da Bad & Da Ugly

GETO BOYS

Da Good, Da Bad & Da Ugly

Rap-A-Lot/Virgin

Geto Boys är tillbaka i stan. Men den enögde dvärgen Bushwick Bill ville inte vara med den här gången så egentligen borde »Da Ugly« strykas från titeln på bandets åttonde album. Och trots att både Scarface och Willie D har mäktiga röster låter de tamare utan sin hustlande trädgårdstomte.

Sedan Rick Rubin gav ut deras första låtar för tio år sedan har Geto Boys varit nästan löjligt ojämna. De har klarat av idiotisk maffiafunk såväl som skräckelfantasier om att sticka knivar i mormors stjärt. Men de har också skrivit texter om att klättra på väggarna i en lägenhet i Houstons slum; bister rap där de slutar skryta om lacken på sin stulna BMW, riktar backspegeln mot sig själva och frågar sig varför deras liv är på väg åt helvete. »Mind Playin’ Tricks on Me« från 1991 är inte bara den främsta av de låtarna utan en av de tjugo bästa singlar jag någonsin hört. En liten saga om paranoia och skräck som aldrig tar slut — hur länge man än skriker och bultar händerna blodiga mot trottoaren.

I fjol frågade jag David Toop, journalisten och musikern som skrev den klassiska boken »Rap Attack«, vad han tyckte om »Mind Playin’ Tricks on Me«. Han svarade att det var »en av de första raplåtarna som innehöll en inre dialog, ett tillstånd av mental förvirring. Det är vardagsmat 1997, hos alla från Wu-Tang till Tricky, men det var väldigt sällsynt då.«

Och ingen av Geto Boys efterföljare har lyckats spela in något som varit hälften så otäckt. Man rar gå tillbaka till Billie Holidays »Strange Fruit« (om lynchoffer som dinglar i vinden) för att hitta samma mix av andlös skräck och socialt förfall.

»Da Good, Da Bad & Da Ugly« kommer inte heller i närheten. Men det beror också på att Willie D och Scarface slagit an en mer lättsam ton än på förra albumet »The Resurrection«. Omslaget till den skivan visade likkistor och en av gästartisterna var gängledaren Larry Hoover som vädjade till kidsen att rösta — »real gangstas go to the polls« — från cellen i Chicago där han avtjänar ett tvåhundraårigt fängelsestraff.

Låtarna på den här plattan heter i och för sig saker som »Bitches and Hos«, »Thug Nigazz« och »They Bitches«. Men det skymtar också ett socialt patos, särskilt i singeln »Free« som är utformad som en bön för människorna i slummen, en önskan att alla ska ta sig ut ur skiten och få ett bättre liv.

Kanske borde miljonärerna Geto Boys sluta kokettera med sitt hårda liv på gatan. Kanske borde de anstränga sig för att göra lite mer skruvade produktioner, som när de ylar som hundar i öppningsspåret »Dawn to Dust«.

Å andra sidan är det lätt att glömma sådana invändningar när duon kompas av poppiga orgelslingor och flickkörer. Lyssna bara på den underbara »Gangsta«, där funken glider fram på motorvägen med solsken i blick och Uzi i handskfacket.

Fredrik Strage

Postat i:Album vol 2 #7, Betyg 06, Fredrik Strage, ,

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Kategorier

%d bloggare gillar detta: