Tidskriften POP revisited

Tidningen Pop blir blogg

[POP #7:2] Album: FATBOY SLIM – You’ve Come a Long Way, Baby

FATBOY SLIM

You’ve Come a Long Way, Baby

Skint/Sony

Först skulle man behöva justera gudabilden av Norman Cook en smula. Housemartins må ha varit bäst i Hull, men i dag låter deras Smiths-on-45-rock bara stelbent och tråkig. Och Freakpower var inget annat än acid-jazzens Housemartins. Och Pizzaman var inget annat än handbag-housens Freakpower.

Ändå var det inte överraskande att första Fatboysingeln »Santa Cruz« lät fantastisk. Trots alla ojämnheter genom åren har Norman Cook alltid varit en gudabenådad DJ, och det går fortfarande inte att glömma hans gamla Clash-samplade hitsingel »Dub Be Good to Me« med Beats International, länge Norman Cooks enda riktigt lyckade ögonblick efter Housemartins — men samtidigt så stor och före sin tid att den med åren svällt till en hel husgrund för Fatboy Slim.

»Santa Cruz« blev lite signaturmelodi på Londonklubbarna Sunday Social och Big Kahuna Burger, men Norman tröttnade på att bila upp och ner längs A23:an för att gästjocka.

I stället startade han en egen, liknande skivspelarklubb hemma i Brighton tillsammans med Damien Harris, som i sin tur startat skivetiketten Skint enbart för Fatboysinglarnas skull (och för att sedermera även ge ut grejer som Bentley Rhythm Ace och The Lo-Fidelity Allstars).

The Big Beat Boutique hette stället, och därmed var benämningen »big beat« — på den här typen av smart och skojigt samplad men rå och röjig dansmusik — officiell.

Efter »Better Living Through Chemistry«, Fatboys enorma debutalbum, har Norman Cook remixat fram hits för Cornershop och Wildchild (»Brimful of Asha« respektive »Renegade Master«), och innan »The Rockafeller Skank« spekulerades det i om Norman Cook börjat växa ur även Fatboy Slim, och planerade att dumpa pseudonymen.

Men det hade i så fall varit som om han — när han äntligen hittat ett nytt, lyckligt hem efter åratals letande — bara gått tvärs igenom och ut direkt genom köksdörren igen.

Visst, alla dansmusiktermer degenererar och dör, och »big beat« är i dag märkt av en blaffig tråkighetsstämpel. Allt fler av grupperna som kallas big beat bågnar till och med under ett rätt värdelöst »allvar«, när grejen från början var att spela trip hop på dubbla hastigheten; så det blev lite drag, bara.

Men Fatboy Slim bara ökar farten och blir bättre och bättre utan att ändra formeln ett skit. Det är fortfarande big beat — utav helvete.

»The Rockafeller Skank« borde alla hört till leda som en av höstens mest sönderspelade hits, men när man återhör den på albumet känns den inte alls uttjatad, snarare som en kär klassiker. Annat fastnar lika fort, som anti-Bounty Killer-kuren »Gangster Tripping« och syntfesten »Kalifornia« som — i åtminstone några minuter — raderar ut 15 oförlösta år med Depeche Mode ur mitt minne.

Resten röjer också rent — modsriff, ska, northern soul, breakbeats, hip hop-cut-ups i en religiös röra.

Detta är supermusik där allt stämmer, hela tiden. Musik med en total äkthet, en skivsamling som lever i en människokropp, ett sound som är odelbart och fullständigt okrossbart men som självt krossar allt i dess väg. Musik som slår som en ball-and-chain i 140 BPM.

Kjell Häglund

Postat i:Album vol 2 #7, Betyg 08, Kjell Häglund, ,

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Kategorier

%d bloggare gillar detta: