Tidskriften POP revisited

Tidningen Pop blir blogg

[POP #7:2] Album: FAITH EVANS – Keep the Faith

FAITH EVANS

Keep the Faith

Bad Boy/BMG

Faith Evans sjunger så som jag inbillar mig att änglar gör: ljust, skirt, klart och så innerligt att man slutar andas en stund. Eller kanske som Bad Boy-bossen Puffy Combs en gång beskrev den: en röst som låter som regn.

Debuten »Faith« från 1996 var en av det årets största soulplattor, ändå fick hon från häpnadsväckande många håll trött och dum kritik om att bara vara en Mary J-kopia, med samma blonderade hår och trutmun men med tunnare röst och sämre låtar. Andra envisades med att ställa henne i skuggan av dåvarande maken Biggie Smalls, och då jättemannen så rasade ihop med kulor i bröstet på den där parkeringsplatsen för snart två år sedan var det förstås frestande att göra henne till hip hopens Courtney Love. Och när hon, Combs och 112 valde att sörja sin förlust med den för all del taffliga — men i sin uppriktiga ledsenhet ändå rörande och älskvärda — »I’ll Be Missing You« blev Bad Boy i ett slag världens mest förlöjligade skivbolag.

»Keep the Faith« är ett långt, välmanikyrerat långfinger i ansiktet på alla de där dumskallarna, för det här är inte bara etikettens och Faiths personliga trumfkort — det är ett av det sena nittiotalets allra största soulalbum.

Combs och hans assistenters (Mario Winans, Chucky Thompson, med flera) producentgenier lyser allt tydligare — kring Faiths röst och hennes andlöst snygga körarrangemang har de byggt en fingertoppskänslig produktion som ändå vibrerar av tyngd och dynamik, och Combs eget mästerstycke här är förstås tolvan »Love Like This« där groovet från Chics »Chic Cheer« snurrar under en hypnotisk och sanslöst dansant produktion med pappriga trummor och lager på lager av sång.

Texterna och tonfallet är allvarligt, känsligt och ofta rörande gulligt — som när hon i »Caramel Kisses« försöker förklara fjärilarna i magen med »it’s not only because you were there for my kids, it’s the simple things like your caramel kiss«.

Halvklyschor som »himmelsk« eller »storslagen« är tacksamma att ta till när man beskriver soul och skriver recensioner, men i många stunder är »Keep the Faith« verkligen allt det där — i den imponerande starka helheten såväl som i små produktionsdetaljer som de täta körerna, gospelstyrkan i vokalsticket i »Lately I«, det korta introt till »Anything You Need« och det böljande flygelarret i »Life Will Pass You By«.

Sortin, Diane Warrens sagolika ballad »Lately I«, är skivans svartaste och vackraste stund. I en berättelse om någon som förlorat kärleken och inte ens orkar ringa sina vänner eller lyssna på sina favoritsånger längre, laddar Faith stämbanden med så mycket återhållen sorg och vrede att jag själv sitter och kämpar mot gråten när jag lyssnar — men jag zappar tillbaka till titelspåret och klamrar mig fast vid sångens envisa mantra: »I only have to keep the faith, I only have to keep the faith«.

Anna Hellsten

Postat i:Album vol 2 #7, Anna Hellsten, Betyg 08, ,

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Kategorier

%d bloggare gillar detta: