Tidskriften POP revisited

Tidningen Pop blir blogg

[POP #7:2] Album: CASSIUS – 1999

CASSIUS

1999

Virgin

När lyssnade du på Daft Punks »Homework« senast?

Det var förmodligen ett tag sedan. Själv spelar jag den precis just nu och varenda spår slår fortfarande lika hårt som det gjorde när skivan var sprillans.

Det är som Undertones debutalbum eller, för att nämna ett popalbum lika inflytelserikt som »Homework«, Jesus And Mary Chains »Psychocandy«. Perfekta debutskivor besitter en järnvilja och energi som man nästan kan ta på.

Och det känns fortfarande lite absurt att det var en fransk discoduo som gjorde det sena nittiotalets motsvarighet till »Psychocandy«, ett album som verkligen förändrade dansmusiken på samma sätt som »Psychocandy« med en fuzz-pedal mördade den småfeta postpunken.

I fotspåren av något så unikt som Daft Punks debutalbum är det ofrånkomligt att alla som någonsin delat DJ-bås med Thomas Bangalter eller Guy Manuel-omöjligaste-dubbel-namnet-någonsin både ville och fick spela in sina egna skivor. Inget skivbolag tänkte ju missa Paris-tåget.

Och bara en månad eller två efter »Homework« hade alla skaffat sig en egen fransman, till och med Daft Punks eget bolag skaffade sig några extra för säkerhets skull, däribland Cassius.

Det kan verka oengagerat och lite slött att börja tjata om Daft Punk så fort det handlar om fransk dansmusik. Och i Cassius fall är det en smula orättvist. Men jag har fortfarande inte kommit över chocken att två överklassungar från Montmartre gjorde 1997 års bästa album och att en av dem inte nöjde sig med det utan spelade in 1998 års starkaste singel också.

Långt innan Philippe Zdar och Hubert Blanc-Francart bestämde sig för att kalla sig Cassius släppte de märkliga tiotummare för MoWax som La Funk Mob och en och annan briljant remix för franska etiketten Source. Zdar och Blanc-Francart producerade också flera av den franska rapparen MC Solaars album innan Daft Punk ens var påtänkta och Zdar utgör dessutom ena halvan av Motorbass, vars album »Pansoul« var det främsta skälet att fortsätta tro på fransk house efter »Homework«. Och Motorbass egen bootleg-remix av det albumets »Ezio«, där de samplade Prince »Sign O’ the Times« på fel hastighet, var genial. Men de lyckades förstås aldrig få krumeluren från Paisley Park att godkänna samplingen, som bara bestod av två rader.

»In France a skinny man died of a big disease with a little name« och »It’s june«. På 45 varv i stället för 33, loopade sönder och samman i ett vansinnigt technotempo.

På Cassius »1999« har Zdar fortsatt hacka sönder falsettröster på fel hastighet, men det är bara i »Supa Crush« han ens kommer i närheten av sin sönderstrimling av Prince. På Cassius album framstår Zdar och hans kollega oftast som ganska seriösa houseproducenter. Lite för seriösa.

Samtidigt som de spelade in »1999« gav Thomas Bangalter ut »Music Sounds Better With You« och fick dessutom hela Europa att dansa till hans Jane Fonda-mix av Bob Sinclairs »Gymtonic«.

Finns det något på Cassius album som ens kommer i närheten av den kärleksfulla respektlöshet som präglar allt Bangalter rör vid?

Nej, det gör ju inte det.

Med ett undantag: »Foxxy«, som släpptes på singel — under den kommersiella pseudonymen L’Homme Qui Valait Trios Millards — för nästan tre år sedan. Nu är »Foxxy« det bästa spåret på »1999«, och det är givetvis den de valt att släppa som Cassius första singel.

Musikaliskt pendlar »1999« mellan de mjukaste hip hop-rytmer och den hårdaste house, men för det mesta handlar det om förfranskad disco enligt formulär 1A med effektiva röstsamplingar i de mer garageklingande spåren och hyfsat trendriktig jazzfunk från 1981 i de andra.

Det hörs genast att det är fransk dansmusik, men jämför man Cassius med Daft Punk — och det är ju som ni kanske märkt ganska svårt att låta bli — är »1999« ett kompetent housealbum av två trettioettåriga discjockeys för andra trettioettåriga discjockeys.

Medan »Homework« var en smärre revolution.

»1999« är ett album som din favorit-DJ kommer att plocka med sig till varje gig de närmaste månaderna, men mest för att fylla tomrummet mellan sina egentliga favoritgrooves.

Andres Lokko

Postat i:Album vol 2 #7, Andres Lokko, Betyg 05, ,

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Kategorier

%d bloggare gillar detta: