Tidskriften POP revisited

Tidningen Pop blir blogg

[POP #7:2] Album: BOB HUND – Jag rear ut min själ! Allt skall bort!!!

BOB HUND

Jag rear ut min själ! Allt skall bort!!!

Silence/MNW

Höstmörkret har satt sig i hjärtat. Det börjar bli svårt att komma ur pyjamasen innan det är dags att gå och lägga sig igen och det enda som kan ge tröst är Bob Dylans väsande röst som försäkrar att »The Times They Are A-Changin’«. Samma vecka som barn brinner upp, flodbanker svämmas över och livet börjat gå på tomgång i största allmänhet får jag en ny skiva med bob hund. Det är kallt i Sverige och den enda gud jag kan tänka mig existera stavas Bob Dylan. Den första låten på bob hunds nya skiva heter »bob hunds 115:e dröm«. Den sista heter »bob hunds 115:e sång«.

Den sjunde låten på Bob Dylans »Subterranean Homesick Blues« heter »Bob Dylan’s 115th Dream«. Kanske har jag spelat den 115 gånger den här hösten. Kanske fler.

Ingen i bandet vet om det, men vi har gått hand i hand, bob hund och jag. Tillsammans har vi överlevt mina sena tonår, och en värld som börjat snurra för snabbt. Tillsammans har vi sett våra starkaste känsloutbrott förvandlats till mediala klyschor. Jag var en av de flickor som skrek på konserterna. En av dem som hoppade som en tok, och en av dem som grät. Kanske bara den gången jag inte var tillräckligt gammal för att få komma in, men ändå. Jag har älskat bob hunds poesi, deras lugn och deras kontroll, men också deras destruktiva energi och deras illavarslande tjut. Stundtals har jag gjort bob hunds livskraft till min. Man kan nöja sig med det där. Det kallas nostalgi.

Jag valde att inte stanna bland tårarna och hårspännena, att inte nöja mig med bara känslan och identifikationen. Jag ville veta vad det var som fick mitt hjärta att slå snabbare. Jag hittade punk, rock, Mayo Thompson, »Bitches Brew«, Jonathan Richman, Velvet Underground och mycket mer.

När bob hund släppte »Omslag: Martin Kann« för två år sedan hade jag aldrig hört något så koncentrerat, så förvirrande, så överraskande och spretigt som samtidigt var enhetligt. Jag hade aldrig hört människor som lät så mycket som maskiner. Tack vare den skivan (det var bob hunds tredje eller fjärde beroende på vem som räknar) och enbart den, lyckades jag till och med bryta ner lite av min smått löjliga respekt för Kraftwerk. Jag lyckades förstå varför de var personliga, varma och speciella, i all sin kalla minimalism.

Det finns ingen mening med att måla bob hunds värld vackrare än den är. Den skimrar inte och glänser aldrig. Att ge sig till bob hund innebär inget kungarike och ingen prinsessa. De går inte att nå via omslag, bilder, image eller promotionprylar. Gitarrmanglet, rundgången och trummornas slag som dunkar i huvudet är ingenting emot det bob hund sjunger. För Thomas Öberg berättar sådant som är sant, och värre har du aldrig hört.

När den ständige formgivaren Martin Kann på omslaget tolkar albumtiteln till »Jag rear ut min själ! Allt skall bort!!!« väljer han att visa bilder från en svensk småstad. I bilderna ryms ett vuxet liv, folkhemskänsla, »tag två betala för en« och alltför tidig medelålder. Han till och med skojar; placerar in glatt leende bob hund-medlemmar på roliga skyltar. Men då jag lyssnar på skivan hör jag något annat. Själarna som reas ut verkar trasiga, felfabrikerade. Själarna rabatteras för att de förlorat delar av sitt värde. Musiken låter söndersupen, finnig och nikotinberoende. bob hund sjunger om nyårsfirande. Men i de skeva körernas »tra la la la la« finns lukten av nyårsdagens morgon, av sunkig luft och dålig andedräkt. Jag tycker mig höra musik för sprucken hy, cigaretter som släckts i citronskivor och vinylskivor som aldrig kommer hitta tillbaka till sina fodral.

Det är mer bombastiskt, kanske mer ambitiöst och definitivt mer storslaget än det bob hund vi känner sedan tidigare. Antagligen är det här deras stora sångskiva. Thomas Öberg som crooner? Nästan. Han sjunger verkligen: sjunger ut, håller på tonerna, trycker ur sig ljud jag aldrig tidigare hört komma ur hans strupe.

Samtidigt har bob hund funnit ett nytt slags minimalism. Borta är flinkheten och kvickheterna (i både texter och melodier), överraskningarna är färre, tuschstrecken lite tjockare, instrumentföringen lite klumpigare och vändningarna trögare. När jag hör riffet i »Det är nu det börjar« tänker jag på Eddie Cochran. Det är rakt, energiskt och stenhårt. När jag hör »Nu är det väl revolution på gång?« (som kom ut som singel i våras) tänker jag på Sid Vicious när han kör motorcykel till tonerna av just »C’mon Everybody« i filmen »The Great Rock’n’Roll Swindle«.

Tyvärr brister den revolutionära singeln lite grann, och samma brister finns på hela albumet. Jag tycker mig ana ett litet glapp. Små sprickor som antagligen är avsiktliga men som lämnar mig frågande och oberörd. »Jag rear ut min själ! Allt skall bort!!!« är på sätt och vis en tillbakagång till de båda första albumen. »Allt på ett kort«, sa bob hund en gång. Innebär denna nygamla, enklare väg att de inte längre balanserar på en riktigt lika skör tråd? Att de satsar lite mindre?

Eller är problemet att det här inte är den bob hund-skiva jag behöver just nu? Den slänger sig lite för snabbt åt olika håll. Det är effektfullt, men enhetskänslan och det personliga tilltalet går till viss del förlorat. Men i »Goddag & adjö« känns det bättre. Thomas Öberg sjunger, han sjunger som aldrig förr, som om stämbanden levde sitt eget liv. Långa toner, svåra toner, trallkör — han presenterar ett nytt slags bob hund. Farligt nära det patetiska.

Det är oerhört sorgligt när texten går »Goddag… lägenhet« och så ett par rader längre ner »Goddag… ideal«. Vad händer när idealen blir lika lätta att förlora som andrahandskontraktet? När fantasin, som Thomas Öberg sjunger, tvingas stå i kö på arbetsförmedlingen?

»Jag rear ut min själ! Allt skall bort!!!« är fylld av siffror, årtal, tidsangivelser och storleksmått. Kanske är det en sekelskiftesbetraktelse. Men siffrornas verklighet är samtidigt vårt här och vårt nu. Det är dags att spara, att räkna siffror. Att »få det att gå ihop« såväl mentalt som ekonomiskt. bob hund drar sitt strå till stacken genom att rea ut sina själar.

Madelaine Levy

Postat i:Album vol 2 #7, Betyg 07, Madelaine Levy, ,

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Kategorier

%d bloggare gillar detta: