Tidskriften POP revisited

Tidningen Pop blir blogg

[POP #7:2] Michael Stipe

Michael Stipe

MICHAEL STIPE KOMMER in i rummet klädd i tajt T-shirt, kängor och en lång kjol. Han går inte heller byxgång utan kjolgång. Hans höfter svajar en aning, lätt utmanande i sidled, när han kliver fram till soffan där jag väntar. Han ställer först ned sin kopp med grönt te samt en enliters Evian på bordet. Därefter sträcker han fram handen och säger: »Michael«.

Michael Stipe har nog inte kjol på sig enbart för att han ska träffa en journalist. Däremot tror jag det är ett medvetet val att han faktiskt inte valt att ta av sig kjolen innan han ska träffa en journalist. Om Michael Stipe hade velat undgå spekulationer kring eller frågor om sin sexuella läggning — vilket påståtts vara en av anledningarna till att han nästan inte gjort några solointervjuer de senaste åren — kunde han naturligtvis ha valt att hålla en betydligt lägre profil.

I stället känns det nästan som hans svassande kjolentré är ett medvetet sätt att förekomma frågan. Eller kanske snarare ett sätt att understryka att det inte finns något enkelt svar på den. Själv hade jag inte ens tänkt ställa någon fråga om Michael Stipes sexuella läggning, men senare svarar han själv på den i en diskussion som egentligen handlade om något helt annat.

— Jag är urless på att leva i en kultur där allting är svart eller vitt. Där man måste definiera sig själv som straight eller gay. Eller demokrat eller republikan. En kultur där man måste välja mellan religion och modern vetenskap. I våra hjärtan vet vi att livet är så mycket mer komplext än så. Det finns så många fler nyanser.

When I tried to tell my story
They cut me off to take a break
I sat silent 5 commercials
I had nothing left to say
»New Test Leper«

Mediakritikern Noam Chomsky har sagt något i stil med att alla åsikter som inte kan förvandlas till snärtiga soundbites förblir outtalade. Texten till »New Test Leper« verkar handla om detta.

— »New Test Leper« är en av nyckellåtarna. Jaget i den sången luras att medverka i en talkshow. De lovar att han ska få framställa sig precis som han är. Den här personen är väldigt annorlunda, men jag förklarar aldrig på vilket sätt han är annorlunda. Om han fick chansen att förklara sig själv så skulle alla de som tycker han beter sig konstigt, onaturligt eller oacceptabelt, fatta att han faktiskt bara är en vanlig människa. Han kanske talar annorlunda, han kanske ser annorlunda ut, men i grund och botten är han en helt vanlig människa. Men när sändningen börjar får han aldrig chansen att visa det. I talkshowen blir han, trots alla löften, framställd som ett freak och sedan behandlad därefter. Det är vad låten handlar om.

— Jag tycker över huvud taget att »New Adventures in Hi-Fi« är det bästa album som R.E.M. gjort. »New Test Leper«, »Electrolite« och »E-Bow the Letter« var de sånger som jag ville att nya skivan »Up« skulle starta ifrån. Det albumet, med allt från tema till text och musik, är det närmaste en perfekt skiva vi kommit. Mitt mål har varit att försöka leva upp till den standard som vi satte med de sångerna.

»New Test Leper« inleds med raden »I can’t say I love Jesus«. Faktum är att du sjungit ovanligt mycket om religion på senare år. Från »Losing My Religion« till »New Test Leper«. På »Hope« på nya albumet nämner du också Matthew (Matteus).

— Med risk för att låta väldigt högtravande, har jag på nya skivan försökt utforska den gräns som dras mellan religion och vetenskap. Det är två mäktiga krafter, kanske de dominerande. I många människors ögon finns en motsättning mellan vetenskap och religion, det anses vara två motpoler som aldrig möts. Men visst gör de det. Det är också precis där, där mötet sker, som det blir intressant.

I Douglas Couplands bok »Livet efter Gud« finns ett kapitel som är tillägnat dig. Hans böcker handlar också till viss del om ett försök att ge religion en plats i en alltmer högteknologisk värld. Känner du honom?

— Ja, vi är vänner. Vi blev vänner redan efter att »Generation X« kom ut.

Är inte »What’s the Frequency, Kenneth?« din kommentar till hela den Generation X-debatt som romanen gav upphov till?

— Jo. Det är typiskt för vårt samhälle och vår kultur att man har ett sådant enormt behov av att kategorisera allting. Svart eller vitt. Allting måste få en tydlig etikett. Men kategorierna håller inte.

I’d studied your cartoons, radio, music, Tv, movies, magazines
Richard said, »Withdrawal in disgust is not the same as apathy«
A smile like the cartoon, tooth for a tooth
You said that irony was the shackles of youth
You wore a shirt of violent green, uh-huh
I never understood the frequency, uh-huh
»What’s the Frequency, Kenneth?«

Hur lärde du känna Douglas Coupland? Via brev?

— Vi möttes via gemensamma vänner. Jag tror det var Jane Pratt (tidigare chefredaktör för Sassy, numera boss för tidningen Jane) som introducerade oss. Douglas är en väldigt bra människa. Vi brukar resa tillsammans. Senaste gången vi reste ihop var till London. Jag åkte sedan vidare till Dublin, men Douglas var tvungen att åka hem till Kanada. Var var vi dessförinnan? Det var nog när vi reste runt en längre tid i Spanien.

* * * * *

Just nu håller Michael Stipe på att producera videoregissören Spike Jonzes långfilmsdebut. Filmen går under namnet »Being John Malkovich« och huvudrollen spelas av — John Malkovich. Och precis som nog många vill veta hur det är att vara en så svårgenomtränglig person som John Malkovich, är nog många nyfikna på hur det är att vara Michael Stipe. När jag lyssnar igenom min bandade intervju i efterhand blir jag frustrerad över hur endimensionellt delar av samtalet framstår i text. När man lyfter ut det som är mest relevant känns det som man samtidigt pressar ned Michael Stipe i den pratshowsoffa han sjunger om i »New Test Leper«.

Plötsligt förvandlas han till den seriöse Michael Stipe som bara talar allvarsamt om allvarsamma saker. Han förvandlas till den Michael Stipe-schablon som på typiskt Michael Stipe-manér talar om religion och vetenskap. Samtidigt försvinner de andra sidorna av hans personlighet.

* * * * *

Men hur hade bilden av Michael Stipe förändrats om jag i stället börjat den här artikeln med hans utläggning om Young Marble Giants?

När jag i början av september, dagen innan intervjun gjordes i New York, satt och lyssnade igenom den nya skivan, »Up«, på ett hotellrum gjorde jag en anteckning i marginalen efter låten »Hope« — Young Marble Giants. Trummaskinen och den sorgsna stämningen fick mig att tänka på Young Marble Giants, en brittisk trio som gjorde ett enda album 1980, »Colossal Youth«, för att sedan splittras. När sedan Michael Stipe och jag sitter och pratar om nya skivan råkar jag nämna att jag tycker att »Hope« låter lite som Young Marble Giants.

— Älskar [paus] den [paus] skivan. Jag älskar verkligen den skivan. Det är otroligt smickrande att du nämner Young Marble Giants i samma andetag som något vi har gjort. Jag pratade faktiskt om deras skiva så sent som härom dagen. En kompis till mig satt på en fest och pratade med några om att Young Marble Giants var ett av de bästa band som existerat. De han pratade med vägrade tro på honom, och han vände sig därför till mig som satt i andra änden av rummet.

— »Michael!«, ropade han, »berätta om Young Marble Giants«. Jag hojtade tillbaka »One of the greatest records of the 1980’s«. Därefter fortsatte de uppenbarligen att prata favoritmusik och min kompis fortsatte då och då att be om min hjälp för att övertyga dem om förträffligheten hos band de inte hört talas om. »Raincoats«, ropade min kompis, och jag svarade: »Same thing!«. »Slits« fortsatte min kompis. Jag hojtade tillbaka: »Same thing!«.

* * * * *

Michael Stipe gav tidigare i år ut sin första fotobok, »Two Times Intro: on the Road With Patti Smith« [Ray Gun]. En inbunden bok med svartvita fotografier som är resultatet av att Michael Stipe under två veckor följde med sin idol Patti Smith på turné när hon var förartist till Bob Dylan. I förordet till boken skriver han väldigt rakt, enkelt och opretentiöst om bakgrunden till fotoboken. Samtidigt ger han en förklaring till varför han över huvud taget började med musik — och varför han blev den artist och människa han blivit.

I first met Patti Smith in the autumn of 1975. I was in detention study hall at high school in Colinsville, Illinois, outside of East St. Louis. I was 15. I was a dork nerd. I didn’t want to be there. Somebody had left a music magazine, Creem, under the desk that I sat at. I started reading it, and found an article about a new scene that was developing in New York City. At a bar called CBGB’s, bands like the Patti Smith Group and Television were creating a local stir, and starting to attract fringe music fans. Though I was far away and had nothing to do with any of this, I immediately felt a strange connection, some outsider teenager pull — not to sound like »this is my church« — but it was like a Mack truck dropped on me.

The writer of the article, Lisa Robinson, said that the music and style of these bands was like black & white TV, scratchy and raw and stripped of color, visceral and vital, radio-static and intense. There was a haunting photograph of a young Patti Smith, leaning against a wall, staring down the camera, all scary and beautiful. It was astonishing. I was mesmerized.

I hounded the record store and bought her first album the day it came out. It was mindblowing — emotional and imperfect, swirling, black and white. It was so direct and real. I went on to buy Television, Wire, The Velvet Underground — there was a world of music to explore. I felt disconnected from the popular music of the time, but here was something that spoke to me. For almost two years I was alone in my love for this stuff — I was still an insecure nerd, but the music gave me a sense of strength. As Burroughs wrote in the preface, I felt »lifted out of myself«.

I was taking a class in photography and borrowed my Dad’s 35 mm camera and started taking pictures. I answered an ad, joined a band, moved away, answered another ad, quit, got a job, started my own band in 1979; and by 1980 I was writing okay songs and printing my own photos in the kitchen of my rental, using stolen developer and a shitty enlarger.

Det brukas fnissas när rockstjärnor meddelar att de även målar eller fotograferar. Men för Michael Stipe — som också varit involverad i samtliga R.E.M.s skivomslag och videor — är fotografi ingen rikemanshobby han skaffat sig under de senaste åren. För honom har det sedan femtonårsåldern varit lika självklart att hålla på med fotografi som musik. Precis som han skriver i fotobokens förord vaknade hans intresse för musik och fotografi samtidigt: genom ett svartvitt foto på Patti Smith.

— Jag håller precis på att sammanställa min andra bok med fotografier. Anledningen till att Patti Smith-projeketet blev min första fotobok var att jag ville koncentrera mig på ett enda ämne under en rejält begränsad tidsperiod. Jag har fotograferat i 23 år, det är lång tid, och visste inte var jag annars skulle börja. Min nästa fotobok kommer att innehålla ett urval av bilder jag tagit de senaste åtta-tio åren.

Det ringer inifrån Michael Stipes lilla ryggsäck. Han ursäktar sig mångfaldigt, »jag var övertygad om att jag hade stängt av mobilen«, svarar kort och ber att få ringa upp senare under kvällen. Samtalet visar sig ha kommit från ett av hans filmbolag. Michael Stipe har inte ett utan två filmbolag. Två bolag som inte heller är några flummiga drömprojekt (typisk rockstjärnedröm: »jag skulle vilja jobba mer med filmmusik och kanske även regissera själv«) utan professionella bolag som är i full gång och redan gör bra film.

Michael Stipe gör heller inga anspråk på att stå framför eller bakom kameran, utan nöjer sig med att vara producent.

— Det är faktiskt inte så svårt att göra film som alla säger. Att vara producent för en film handlar mest om att ringa en massa samtal. Michael Stipes två filmbolag ligger i Los Angeles respektive New York. Single Cell i Hollywood är det större av bolagen. Den första filmen är redan släppt, glamprojektet »Velvet Goldmine«, regisserad av Todd Haynes med Ewan McGregor i huvudrollen. Den andra filmen blir den nämnda »Being John Malkovich« regisserad av Spike Jonze. Förutom Malkovich själv spelas huvudrollerna av John Cusack, Catherine Keener (fullkomligt lysande i Neil LaButes film »Your Friends and Neighbours«) och Cameron Diaz.

New York-bolaget C-Hundred ägnar sig åt smalare lågbudgetprojekt. För närvarande arbetar man med två långfilmer som beräknas vara klara för visning under 1999. Det ena är en film av Chris Smith som Michael beskriver som »en blandning av dokumentär och spelfilm« Det andra är en film kallad »Spring Forward« med bland andra Lili Taylor och Ned Beatty i rollerna. »Budgeten är obefintlig, men alla ställer upp för att det är ett briljant manus.«

Manuset till »Spring Forward« är skrivet av Tom Gilroy, en av Michael Stipes närmaste vänner. Tom Gilroy har aldrig blivit ett känt namn, men har startat teatersällskapet Machine Full i New York tillsammans med Lili Taylor.

Tom Gilroy och Michael Stipe, samt fem andra nära vänner till dem (den enda övriga musikern är Grant Lee Phillips från Grant Lee Buffalo) gav under 1998 ut en obskyr men väldigt fin liten bok kallad »The Haiku Year« [SoftSkull Press]. Efter att ha suttit en kväll och pratat på Michael Stipes hotellrum under en R.E.M.-turné beslöt de att de skulle hålla kontakt med varandra genom att under ett år varje dag skicka haikudikter till varandra.

— Redan i början av åttiotalet var vi några stycken som alltid brukade skicka små texter till varandra. Det började med vykort. Man gjorde upp med en vän om en »postcard challenge« som gick ut på att man varje dag, kanske under en period av två veckor, oavsett var man befann sig, skickade iväg ett vykort. Efter ett tag utvecklades sedan det där. Först var det motivet på vykortet som var viktigast, därefter övergick det till att man skrev haiku, små poetiska meddelanden.

En haiku är en väldigt enkel treradig liten dikt. Till skillnad från den japanska varianten har deltagarna i »The Haiku Year« anammat den form av västerländska haiku som utvecklades av Jack Kerouac och The San Francisco Poetry Renaissance. Denna form är mycket friare, Kerouac kallade till exempel dessa små treraders iakttagelser för »pops«.

— Fördelen med att skriva haiku är att man tvingas koncentrera vad man vill säga. På så sätt lyckades man ibland också vara mer personlig än om man satte sig ned och skrev långa brev. Själva processen med haiku, ögonblicksbilder, är heller inte olikt en popsång. Jag skriver aldrig när jag inte är tvungen till det, men nu blev jag verkligen tvungen att sätta mig ned och skriva en stund nästan varje dag. En av haikudikterna i »The Haiku Year« blev också grunden till låten »Bang and Blame«.

* * * * *

Vid sidan om sitt fotograferande och sina två filmbolag, samt olika udda projekt som till exempel haikuboken, har Michael Stipe också ett litet rockband kallat R.E.M.

Nej, jag tror faktiskt inte att han prioriterar R.E.M. högre än sina fotoböcker eller sina filmer; framför allt inte högre än sin täta vänkrets Jag tror också att det är just därför som R.E.M. fortsätter att vara så bra.

Efter »Losing My Religion« 1991 var R.E.M. ett av världens största rockband, kanske till och med det allra största. När man blir upplyft så högt är det väldigt svårt att klättra ned igen. Den stege man klättrat upp på — stegpinnar bestående av tio års spelningar på undergroundnivå som resulterat i en skara sällsynt hängivna fans — rycks bort i samma ögonblick som man når toppen. Ingen vill göra fanzines om ett band som ligger etta på Tracks.

Den lilla men mycket inflytelserika klick av entusiaster som tidigare var beredda att dö för R.E.M. bytte antagligen favoritband i samma stund som Michael Stipe klev upp på biltaken i videon till »Everybody Hurts«. Inte för att det var en dålig låt — om »Everybody Hurts« i stället legat på »Murmur« hade alla fortfarande kallat den för en klassiker — men för att det var en låt som man kunde se och höra på Clock och Pizza Hut. Inget man var tvungen att leta sig fram till, så som man en gång gjorde med »Radio Free Europe«-singeln.

Vad som händer när ett rockband blir störst i världen är att deras ursprungliga publik, deras lilla trogna publik, en efter en försvinner in i sina sköldpaddsskal. I stället tillkommer en mångdubbelt större publik. En publik som älskar ditt senaste album — en publik som köper biljett till Ullevi men aldrig sett dig på Studion. En publik som ser allt på Ullevi men är notoriskt otrogen och byter älskling vartannat år. Och vad gör man då? När den stege man klättrade upp på samtidigt är undanryckt kan fallet ned bli handlöst.

* * * * *

Det kunde ha gått åt helvete med R.E.M. Efter den ansträngt rockiga »Monster« från 1994 såg det oroväckande svajigt ut ett tag. Förutom Michael Stipe gör jag även en intervju med Mike Mills i R.E.M. Ingen av dem protesterar när jag säger att »Monster« i dag framstår som en parentes i deras karriär. Mike Mills: »Jag tar inte avstånd från >Monster< på något sätt, den var nödvändig att göra just då, men jag håller med dig. Att >Monster< lät som den lät berodde mest på att vi skulle ut på en världsturné och ville ha låtar som skulle vara roliga att spela live. I dag framstår dock >Monster< mest som en blipp på dataskärmen. Jag tror till exempel att den rätt förbisedda >New Adventures in Hi-Fi< kommer att visa sig ha ett mer bestående värde.«

»New Adventures in Hi-Fi« blev en försäljningsmässig flopp — och nya albumet »Up« kommer förmodligen att sälja ännu sämre. Men rent musikaliskt är detta album gjort av ett R.E.M. som låter precis lika hungriga som de gjorde på »Murmur«. R.E.M. har inte alltid varit bra — »Fables of the Reconstruction« (1985) är till exempel en rätt misslyckad platta — men de har alltid, alltid varit på väg framåt. Om de hade stannat upp och försökt bekräfta sin framgång, det vill säga om de börjat göra typisk R.E.M.-musik i stället för att hela tiden tänja på gränser hade de säkert kunna glädja sitt skivbolag Warner med nya mångmijonsäljare.

Men R.E.M. är för bra för att stanna upp. Michael Stipe har alla sina sidoprojekt. Peter Buck är förmodligen den musiker i världen som köper flest skivor med nya band. Mike Mills säger om Peter Buck: »Peter är den enda människa jag träffat som lyssnar på musik konstant, oavbrutet.« Mike Mills själv tycker bäst om att sitta på verandan i Georgia och läsa romaner av sydstatsförfattare som Flannery O’Connor och William Faulkner.

Under de senaste åren har dessa personer stängt in sig och gjort sina två mest experimentella och kanske även mest personliga skivor. Du kan ställa dig i en specialistbutik för amerikansk indierock och bläddra i timmar bland vår tids mest omtalade undergroundartister. Du kan stå där hur länge som helst — du kan läsa hur många nya fanzines som helst — men du hittar ändå inte en ny amerikansk grupp som låter lika ny som R.E.M. gör på »Up«.

Mike Mills: »När Bill Berry (trummis) plötsligt meddelade att han ville sluta hade vi redan bestämt inriktning för nya skivan. Vi var alla överens om att vi skulle experimentera ännu mer. Vi hade faktiskt också redan börjat använda trummaskin. I och med att vi tvingades börja jobba på ett helt nytt sätt utan Bill — för hur repeterar man utan en trummis? — utgick vi i stället konkret från demos som jag och Peter hade med oss till studion. Demon hamnade i botten och sedan snickrade vi liksom ovanpå.«

Michael Stipe: »Det var faktiskt inte heller första gången vi använde oss av trummaskin. Glöm inte >Perfect Cirle< på >Murmur<. När Bill lämnade bandet, och hela vår värld vändes upp och ned, vändes även vår musik upp och ned. Det som tidigare legat i botten — stämning, udda detaljer, udda instrument — lyftes nu i stället upp till toppen. Det som däremot tidigare legat överst, som trummor och gitarr, hamnade underst eller till och med försvann helt och hållet. Trummor och gitarr, vem behöver det?«

Mike Mills: »Vi är rätt stolta över att ha gjort en rockplatta som i stora delar är i avsaknad av de vanligtvis bärande rockinstrumenten, gitarr och trummor. Under inspelningen bytte vi instrument hela tiden. Det där som du trodde var klockspel på >Airport Man< är i själva verket Michael som spelar på en liten Casio. Jag spelar mest klaviatur på skivan men nästan ingen bas; det är i stället Peter som är basist på de flesta låtarna. Det som låter som slagverk kan vara någon som knackar på ett stolsben.«

* * * * *

En stor del av R.E.M.s publik är sannolikt män. Män som i dag hunnit bli över 30, ofta kanske även över 40, som tycker om att komma hem på kvällen och lyssna på riktig rock. Med det i åtanke är det rätt anmärkningsvärt att R.E.M. har den framtoning som de i dag har. Från att inledningsvis ha varit mumlande hemlighetsfull gör Michael Stipe numera ingen hemlighet av att han inte är heterosexuell.

När Michael Stipe plockade upp Marc Bolans gamla kajalpenna och sjöng »Crush With Eyeliner« räddade han också R.E.M. från att bara bli ett vanligt rockband. Med en annan frontfigur än Stipe hade R.E.M. säkert kunnat göra några bra skivor, men de hade aldrig blivit ett rockband som påverkade världen. The Smiths utan Morrissey? Ett vanligt grabbrockband från Manchester som fått en helsida i NME och sedan sågats så fort debutalbumet kommit ut. R.E.M. utan Michael Stipe? Green On Red.

När R.E.M. blev alla rockkritikers älsklingar i början av åttiotalet buntades de ihop med en hel radda amerikanska band. R.E.M. hyllades — men följande band hyllades lika mycket: Game Theory, Green On Red, the dB’s, Let’s Active, Miracle Legion, Windbreakers, Buzz Of Delight och Guadalcanal Diary. Är det någon som minns något av dessa band i dag? Varför lyckades R.E.M. utvecklas i 18 år medan ett band som Guadalcanal Diary aldrig förmådde röra sig ur fläcken efter de hade fått fyra plus och fyra getingar?

Mike Mills: »Utan att på något sätt tala illa om de band du nämner, eller på något sätt försöka tala för dem, så tror jag det finns flera skillnader. Många band, inte minst i dag, sitter och väntar på att det stora genombrottet skall komma till dem. Men vi satt aldrig och väntade utan tog alla spelningar vi fick. R.E.M. gjorde verkligen konserter överallt de första åren. Vi spelade på pizzerior, bögdiscon och MC-klubbar, överallt där vi kunde övertala någon att boka oss. Under tio års tid turnerade vi sedan konstant, trots att vi inte hade några hits eller spelades på radio, och spelade på småställen över hela världen.

Många andra rockband bygger nog också ofta på att det finns en enda låtskrivare i bandet En person som också förväntas vara drivkraften samt indirekt föda de andra. Men i R.E.M. tog alla med sig något till bordet. Tre av fyra i bandet kunde sjunga. Och vi har inte haft en låtskrivare utan fyra låtskrivare. Det tror jag har varit avgörande för vår uthållighet.«

Medan Mike Mills och Peter Buck kanske drar det tyngsta lasset vad gäller att skriva musiken är det Michael Stipe som skriver texterna. Under åren har det tyvärr många gånger varit svårt att höra vad han egentligen sjunger om. »Up« är den första skiva med R.E.M. där Stipe gått med på att publicera texterna på innerkonvolutet (men kolla den utmärkta sidan http://www.lyrics.ch där samtliga R.E.M.-texter finns utskrivna).

— I studion brukar jag alltid tejpa upp texterna när jag är klar med dem. Dels motiverar det mig att göra klart nästa text, dels kan det kanske inspirera de andra. En text kan i bland även påverka låtens musikaliska riktning. En natt i studion, en bra natt, stod Mike och läste alla texter på väggen. Han sa: »De här är verkligen bra, vi borde ha med dem i CD-konvolutet«. Jag var på bra humör och sa »Okej«. Och Peter sa: »Okej«. Mer dramatiskt än så var det inte.

Temat på »Up« verkar vara kärlek. Du har sällan skrivit så många låtar om kärlek.

— Jag ville vara utan fruktan. Tidigare har jag alltid varit rädd för att skriva texter som skulle kunna uppfattas som sentimentala. Som textförfattare har jag nog tidigare ofta gömt mig själv genom att distansera min egen närvaro i texten. Jag har ofta gömt mig bakom ironi eller cynismer. Förmodligen för att jag ville ha ryggen fri. Om någon skulle säga »Men vad sentimentalt det här låter« kunde jag alltid avfärda det med att det var ett skämt. Men nu samlade jag mitt mod.

»At My Most Beautiful« är en fantastisk Beach Boys-ballad. Det är också den mest direkta kärlekssång du skrivit.

— Den är väldigt modig. Jag blev inspirerad av Patti Smith. Hon upprepade hela tiden orden »be unafraid«. Var den du är. »Göm dig inte, Michael. Just be unafraid«. De orden betydde väldigt mycket för mig. Jag tejpade till och med upp dem på studioväggen.


MICHAEL STIPE och R.E.M. är aktuella med sitt elfte fullängdsalbum »Up«


Jan Gradvall

Postat i:Jan Gradvall, POP vol 2 #7, , ,

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Kategorier

%d bloggare gillar detta: