Tidskriften POP revisited

Tidningen Pop blir blogg

[POP #7:2] Retro 98: James Brown

Retro 98 James Brown

James Brown

Say It Live and Loud — Live in Dallas 08.26.68 [Polydor/PolyGram]

»JAMES BROWN… that’s me«. Som om vi inte redan visste.

Browns öppningsreplik på den här konserten från 1968, till största delen tidigare outgiven på platta, är naturligtvis mer ett rituellt konstaterande än ett påstående vi har rätt att ifrågasätta. James Brown, »soul brother number one«, visste redan i djupet av sitt hjärta att han var en av centralgestalterna i den medvetandeprocess som den svarta amerikanska befolkningen genomgick under andra halvan av sextiotalet. En ikon, där uppe, vid sidan av Martin Luther King, Malcolm X och Muhammad Ali.

Möjligen visste ännu inte resten av världen detta, men James visste.

Han var definitivt inte rumsren i de militanta svarta organisationernas ögon — hans politiska hållning var alldeles för splittrad för det — men han var redan en hjälte för folket på gatorna. Chuck D från Public Enemy berättar i den här skivans häfte om hur han som sjuåring för första gången hörde »Say It Loud — I’m Black and I’m Proud« och hur Brown i ett slag förde samman en förlorad och förvirrad svart nation »with a fix of words, music and attitude«. Det är svårt att hålla sig för skratt när Chuck berättar om hur han och hans kompisar sjöng Stax- och Motown-låtar på skolbussen, men var tvungna att lämna Browns låtar därhän, eftersom det var helt omöjligt att sjunga dem när man satt ner. Och i skolbussen fick man definitivt inte lov att dansa.

När Brown stiger in på scenen på Dallas Memorial Auditorium är det bara några veckor sedan han spelat in »Say It Loud«, den musikaliska motsvarigheten till den knutna svarta näven. Singeln har rushats ut veckan innan. Inspelningen är kulmen på en lång rad viktiga och omskakande händelser under de senaste månaderna. Indignationen i hans röst är möjligen frambringad av det faktum att vita extremister kvällen innan inspelningen, som ett diskret hot, har placerat en handgranat utanför hans hotellrumsdörr.

Anledningen var naturligtvis att han stigit fram som en samlande svart kraft. Han har besökt Afrika, på inbjudan av Elfenbenskustens president. Han har spelat för trupperna i Vietnam, men också hårt kritiserat kriget. Efter lönnmordet på Martin Luther King i april hade han gjort en fantastisk insats för att begränsa det meningslösa våldet och plundringarna i de svarta ghettona. I New York satt han omedelbart efter mordet i en två timmars TV-sändning, för att gång på gång övertyga sina bröder om att hålla sig borta från kaoset och förödelsen på gatorna. I Boston kvällen därpå såg han till att hans show sändes direkt på TV, i alla de städer som drabbats av upploppen, och sedan repriserades på natten. Han vädjar hela tiden i de lokala radiostationerna att folk ska behålla fattningen, att lösningen heter politik och inte våld. Att folk ska stanna hemma och se honom på TV, i stället för att starta mordbränder. Några dagar senare är han i Washington, oroligheternas centrum, för att tala med stadens ungdomar. Under sommaren får han stadens nycklar och bjuds in till en Vita Huset-middag med president Lyndon B Johnson.

Han har klippt av sitt rakpermanentade hår, till förmån för en mer passande afrofrisyr.

Bandet han har med sig den där kvällen i Dallas är kanske det bästa han haft. Med den knivskarpa, nästan jazzdisciplinerade blåsartrion Pee Wee Ellis-Maceo Parker-Fred Wesley i frontlinjen, den totalt nyskapande funkgitarristen Jimmy Nolen ute på kanten och trummisarna Nate Jones och Clyde Stubblefield i ryggen. Versionen av »Say It Loud« görs tidigt i showen och rätt försiktigt, som för att inte riva upp för mycket känslor hos publiken. Men när man i mitten av programmet når »There Was a Time« är den stämning som hamras fram ohämmat vild, fullständigt elektrisk. Det är inte ett band vi hör, det är en obetvinglig funkmaskin, ett sylvasst mordredskap. Som Brown skapat med lock och pock, den disciplinära piskan och de böter han rutinmässigt delade ut till musiker som inte gjorde precis som han sa att de skulle göra.

Och vi påminns än en gång om att Browns verkliga storhet vid den tiden var att han fick sina musiker att spela rytmer de själva aldrig ens hade kunnat drömma om.

Själv struttar han omkring som en helig treenighet av narcissistisk arrogans, sprakande extravagans och öppen, rå sexualitet. Han rör sig över scenen med den fulla självsäkerheten hos en man som landets president ringer till när han vill ha ett rasupplopp stoppat.

I sin James Brown-biografi kallar Geoff Brown den här inspelningen för »ett av de mest fantastiska av alla de livealbum som spelats in, men inte getts ut«. Nu har vi det trots allt i våra händer och som alla riktigt oundgängliga konsertinspelningar jobbar den här plattan på två plan: man är jävligt glad att man får höra den, samtidigt som man i förtvivlan frågar sig varför man inte var med när den spelades in.

Man klänger sig girigt fast vid varje välplacerad grymtning, varje välriktat skrik och varje vältajmad funkexplosion, spontan eller välregisserad.

Det finns inget djupt, inget mystiskt, inget filosofiskt i det här. Allt är precis vad det ser ut att vara. Primitiv, nästan omänsklig energi, omedelbar närhet, total utlevelse. Eller, som han säger själv: »If you ain’t got enough soul, let me know. I’ll loan ya some. Boy, I got soul to burn!«.

Men glöm inte, som James så riktigt påpekar i ett annat mellansnack, att »a little love won’t hurt«. Det är fortfarande vad den här planetens elaka, giriga, självupptagna och bortskämda befolkning bäst behöver just nu.

Den här plattan frustar på med så mycket kraft att den lätt skulle kunna dra kärlekståget upp för de brantaste backarna. Stig ombord, tag plats.


Lennart Persson

Postat i:Lennart Persson, POP vol 2 #7, POPåret, ,

One Response

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Kategorier

%d bloggare gillar detta: